Sveriges skamliga export av kulturmarxism

Vi lever i en tid där den genomsnittlige medborgaren saknar all basal kunskap om det rådande politiska systemet (och dess effekter) som påverkar samhällets alla delar. Kort sagt förstår inte gemene svensk att systemet som han själv direkt eller indirekt stödjer arbetar mot honom och på sikt kommer att förgöra landet han bor i.

Men det skrämmande i situationen handlar inte enbart om svenskens okunskap om de katastrofala inrikespolitiska effekterna som systemet för med sig, för vad än färre svenskar förstår är att den svenska statens aptit för förstörelse inte bara begränsar sig till vårt folk och vår egen nation — utan vi bidrar också (tvångsmässigt) till andra folks undergång. Det jag specifikt syftar på är den förda svenska skattefinansierade utrikes- och biståndspolitiken. Koncist skulle man kunna säga att Sverige och den svenska staten exporterar vår form av kulturmarxism till andra länder.

Svenskt bistånd med en agenda

Den svenska biståndspolitiken startade på 1950-talet i ett försök att skapa en slags överstatlig socialism, där beskattning av svenska arbetare skulle finansiera stödverksamheter för människor i andra länder. Det finns en enorm folklig naivitet kring fenomenet. Den stora massan tror att biståndspengar öronmärks och går till fattiga individer i miserabla länder som inte har vatten, men det är så långt ifrån sanningen det går att komma. Idag är biståndet (speciellt inom Europa) ett extremt politiskt motiverat bidrag; och sanningen är att skattefinansierade biståndspengar går till subversiva organisationer som bedriver stats- och regimfientlig propaganda i sina respektive länder, och som ofta har som mål att störta sittande regeringar i regelrätta statskupper.

Sverige är med och bidrar till det globala proxy-krig som ständigt utkämpas mot de som anses motståndare till vad som kallas den nya världsordningen (eller kulturmarxism; som manifesterar sig i en självförstörelsepolitik). De som tror att Sverige (till skillnad ifrån USA) inte har en aggressiv utrikespolitik får tänka om, den är nämligen så interventionistisk som det går utan att bli militär.

Att man som arbetande medborgare inte bara måste finansiera förstörelseprojektet i Sverige utan också andra europeiska länder gör det hela än mer perverst. Vi skattebetalare tvingas helt enkelt tillhöra samma skara ”filantroper” som exempelvis George Soros m.fl, vars hela existens är vigd till att injicera sitt gift i de europeiska nationsbyggena.

Den svenska biståndspolitiken realiseras via myndigheten SIDA, som själva är väldigt tydliga med sin agenda och självgott förklarar hur man bedriver sin verksamhet, och vad man explicit har för mål med den. Planen för Europa sammanfattas såhär på deras egna hemsida:

”De senaste 20 årens utveckling har lett till en minskad fattigdom i Östeuropa. Framstegen har inneburit en omställning av Sidas samarbete med länderna från återuppbyggnad till reformarbete. Med ett överhängande klimathot och en global ekonomi är samverkan över gränserna nödvändigt. Vägen dit är stärkta demokratier, hållbar utveckling och ett närmande till EU.”

Fokuset på Östeuropa, och införandet av Västmarxism där är huvudprioriteringen kan vi läsa mellan raderna. Vår del av Europa är tydligen redan ”färdigbearbetad”, eller utveckligen är i alla fall numera självgående till den milda grad att fokuset kan riktas mot Öst, som fortfarande (absurt nog p.g.a kommunismens isolationism) lyckats bevara ett sundare och naturligare sätt att leva. Agendan är kristallklar: Öst har ännu inte reformerats till oigenkännlig dekadans likt Väst — men det ska det ändras på.

Vad går biståndet till?

Exempel på projekten är många. Ett intressant land är Ungern, där politikerna verkar styra landet i en helt annan riktning än i Västeuropa, och istället för att hela tiden introducera än mer bisarra och skadliga reformer så agerar man sansat och logiskt. Det styrande regeringspartiet, konservativa Fidesz betonar vikten av stabila familjeförhållanden samt strikt invandringspolitik — och till svenska statens och SIDA:s stora förtret så uppskattar det ungerska folket just den politiken, och belönade Fidesz med 44 procent av rösterna i 2014 års val (ett valresultat som faktiskt är lägre än förra valet då man hade egen majoritet, nationalistpartiet Jobbik gick också starkt framåt).

Detta vill SIDA ändra på, och just nu används svenska skattepengar till att finansiera organisationen Civil Rights Defenders (f.d. Helsingforskommitén), som jobbar för att förändra den allmänna (negativa) ungerska opinionen om mångkulturalism, massinvandring, genus- & kvoteringsfrågor samt HBT-frågor.

Sverige plöjer alltså ner pengar i NGO-organisationer som aktivt försöker stöpa om länder till vår stats idealstandard, och exemplen är fler. I Albanien används svenska skattepengar till att finansiera Women in Government (WiG), som är en lobbyorganisation som vill kvotera in fler kvinnor i politiken.

I Georgien går våra pengar till Anti-Violence Network of Georgia (AVNG), på SIDA beskriver man uttryckligen vad som är fel med landet och vad som ska ändras:

”Sverige är en av de största biståndsgivarna till Georgien bland EU-länderna och enda givaren med tydlig jämställdhetsprofil. Jämställdhetstänket skall genomsyra alla biståndsinsatser i landet, vilket kan vara en förklaring till att resultatet av jämställdhetsarbetet utmärker sig bland alla satsningar i Georgien, trots de många utmaningarna. Den traditionella synen på kvinnorollen råder fortfarande i det ortodoxt kristna Georgien. Opinionsundersökningar visar att majoriteten av georgierna inte tycker att kvinnor passar inom politiken för att ”de då inte kommer att kunna sköta hushållet”. Antalet kvinnor i parlamentet har dock ökat från 5 procent år 2008 till 11 procent år 2013.”

I Kosovo riktas skattemedel till organisationen The Network of Roma, Ashkali and Egyptian Women Organizations of Kosovo som vill att romer ska integreras med huvuddelen av befolkningen.

I Moldavien är SIDA glada över resultaten, där använder man svenska pengar för att bekosta organisationen GenderDoc som jobbar för att jämställa trans- homo- bi- & queensexualitet med heterosexualitet. SIDA citerar en ledande företrädare:

”Klimatet förändras sakta men säkert, säger han. De senaste åren har samhället blivit mer öppet och tolerant, framför allt genom att media i allt större utsträckning vågar diskutera frågan. Den årliga Pride-festivalen hjälper förstås också till.”

I Ryssland storsatsar man kan vi läsa och det som betonas är:

”Stärkt kapacitet hos förändringsaktörer och civilsamhälle att verka för bland annat demokrati, mänskliga rättigheter och icke-diskriminering, är en viktig förutsättning för att driva den demokratiska utvecklingen framåt. Sida har samarbetat med Anti-Discrimination Center Memorial som arbetar med att skydda rättigheter och ge juridiskt stöd till romer, etniska minoriteter, migrantarbetare och HBTQ-personer.”

Det kanske mest flagranta exemplet är förmodligen mobiliseringen mot Vitryssland. Här skriver man:

”Sverige är en relativt stor givare och avsätter 120 miljoner kronor per år till Vitryssland.” … ”Den svenska strategin är inriktad på att stödja förändringsbenägna aktörer i det vitryska samhället.” … ”Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, miljö samt marknadsutveckling är områden där Sverige har en särskild komparativ fördel i relationerna med Vitryssland. Det utgör därför kärnan i Sveriges strategi för biståndsinsatser i Vitryssland för perioden 2011-2014.”

Du betalar

När man läser den svenska myndighetens egna ord blir det nästan tragikomiskt hur fullständigt barock hela situationen ter sig. Svenska skattebetalare tvingas genom bidragspolitik att finansiera ”förändringsbenägna aktörer” i ett annat land. Förändringsbenägna aktörer som har som mål att helt stöpa om, och förändra hela länder, och i Vitrysslands fall, så är man också ett klassiskt exempel på ett land som ännu inte hunnit anpassas efter det nya globalistiska lyckoriket som är Västeuropa.

Det orwellska användandet av ordet demokrati, och demokratisering är genomgående i alla biståndsmotiveringar. Man vill införa ”mer demokrati”, men när folken tilltåts folkomrösta så kallas det populism. I sammanhanget betyder demokratisering att makten i landet ska överlåtas till stora oligarkägda mediaföretag som kan styra valen genom att vinkla fram sina favoritglobalister och fronta de politiker som sålt sig allra mest, och därigenom styra valutgången. Ökad demokratisering betyder också ett närmande till EU genom att överge sin nationella suveränitet till förmån för ett överstatligt Brysselstyre, ett generellt allomfattande asylmottagande och en övergång till ett mångetniskt land genom stor invandring, en statligt sanktionerad ”jämställdhetspolitik” där feminismen och sexuella avvikelser görs till överideologi där kvinnor (och sexuella minoriteter) kvoteras in som poliser och militärer för att ”krossa patriarkatet” och ”heteronormen” och till sist ett reservationslöst stöd för den nyglobalistiska miljökulten, som i praktiken innebär en utökning av Federation Europa via överstatliga koldioxidskatter och andra företagshämmande miljöregler (som förstör de mindre ländernas konkurrenskraft).

Journalister ”vidareutbildas”

Vi börjar ana ett mönster. Och det här är bara ett axplock av bidragen. Men i exemplet Vitryssland blir det faktist värre, såhär skriver SIDA:

”Samarbetet prioriterar enskilda organisationer, demokratiskt sinnade politiska organisationer och journalister. Företrädare för det privata näringslivet är en viktig målgrupp.

”Även om utrymmet för fria medier är begränsat bidrar vi till att förbättra journalistutbildningen vid Vitrysslands statliga universitet. Projektet syftar också till att stärka oberoende journalisters organisering genom att Vitrysslands oberoende journalistförbund är samarbetspart. Svensk part FOJO Media Institute i Kalmar.”

Sverige ”vidareutbildar” vitryska journalister i något som liknar metoderna efter bolsjevikrevolutionen 1917. Där politruker (politiska kommissarier) efter revolutionen utbildade journalister m.fl. att bejaka marxismen, och som dessutom finansierades av utländska intressen — då var det Wall Street och den judiske bankiren Jacob Schiff — idag är det Sverige och den svenska staten. SIDA anklagar ungerskt, vitryskt, ryskt, moldaviskt styre etc för förtryck, de säger att utrymmet för alternativ media i dessa länder är begränsad. Men hur är det i Väst, hur är det i Sverige? Stormar vitryska poliser konstgallerior och beslagtar (för att sedan bränna) samhällskritisk konst som i Sverige? Nej detta är hyckleri. Frankrike, Tyskland och England har i många fall en mycket mer repressiv lagstiftning när det kommer till yttrandefrihet och tryckfrihet, ingenstans existerar det så hårda straff för ”hatbrott” och historierevisionism som i Västeuropa.

Och om vi resonerar ur ett annat perspektiv, låt oss leka med tanken att Alexander Lukashenko (Vitryssland) eller Viktor Orban (Ungern) skulle utfärda ett biståndsbidrag till ”förändringsbenägna” regimkritiska organisationer i Sverige, låt oss säga Nordiska Motståndsrörelsen eller Motgift, som fick dela på 120 miljoner om året, med motiveringen att man vill vitalisera den svenska inskränkta mediadebatten, bryta åsiktskorridoren, framkalla fler oliktänkande åsikter i det offentliga rummet, kanske med motiveringen att demokrati saknas i Sverige med beviset att ingen folkomröstning har skett i invandringsfrågan (och att organisationer som lyfter den debatten måste stödjas finansiellt). Vad skulle då hända? Givetvis hade hela Västvärlden infört hårda sanktioner och ekonomiskt isolerat landet som gjorde detta. Hela debatten om mänskliga rättigheter och demokratisering applicerar aldrig kulturmarxisterna själva på sina egna samhällen, och det är där hyckleriet ligger.

Sammanfattningsvis är det enkelt att konstatera att det vore helt logiskt om alla dessa östeuropeiska länder införde handelssanktioner mot Sverige med motiveringen att Sverige bedriver och finansierar subversiv omstörtande verksamhet i deras länder, och agerar för regelrätta revolutioner genom vårt stöd. Ingenting annat vore mer rimligt, Sverige krigar faktiskt just nu mot stora delar av Europa med vår kulturexport, därför måste vi pro-europeiska nationalister belysa detta brott och uppmana till ett stopp av denna export nu, och en omedelbar likvidation av myndigheten SIDA.