Dagen det ”goda” hatet kokade över

Jag är den första att erkänna att vi nationella använder hårda ord och det händer att somliga i affekt säger både det ena och det andra som kan verkar läskigt. Det rinner över ibland, helt enkelt och intet annat är att förvänta när sakfrågorna är såpass allvarliga och kombattanterna står så långt ifrån varandra. Kort sagt: de vill att Sverige och Europa skall översköljas av främlingar från tredje världen trots att detta på sikt innebär våra folks faktiska undergång, det vill inte vi. De vill att all tradition och alla värderingar som skapade vårt trygga västerland skall trampas i smutsen, det vill inte vi. De vill se en fortsatt acceptans för fria abort och en fortsatt familjefientlig politik, det vill inte vi… och så vidare.

Det är klart man blir stingslig när någon genusvetare och hbtq-fanatiker hävdar att ens son eller dotter ska lära sig hur bra (om inte bättre) det är med bögsex, eller att det är vår plikt att låta alla världens folk har rätt till vår välfärd och deras framtida trygghet. Det är klart man ser rött när någon verklighetsfrånvänd vänstertyp gastar om ”allt åt alla” och ”öppna gränser” utan att för en sekund stanna upp och berätta hur det ska gå till, vem som ska betala för det initialt och sedan, hur samhällskonsekvenserna skall hanteras.

Ja, det rinner över ibland och så är det. Jag är heller inte så känslig att jag överreagerar när det rinner över för våra motståndare. De är kanske mer känslomässigt engagerade i sin förstörelselusta än jag är i mitt motstånd mot dem. Alltså är jag storsint och förlåter deras hårda ord, deras fördömanden och till och med tidvisa barnsliga hot. Men någon måtta får det också finnas och för egen del är måttet rågat när man konsekvent vägrar acceptera idén om lika för lika. Alltså, man kan exempelvis inte hävda sin egen rätt att yttra sig medan man i nästa andetag vill förbjuda oss från att göra det, eller, man kan å ena sidan inte fysiskt ge sig på en person för att sedan gråta till alla som ids lyssna när man själv får en trynstöt. Tyvärr är detta våra motståndares taktik som de framgångsrikt använd genom åren, tack vare understöd från de medier som fram tills nyligen hade monopol på verklighetsbeskrivningen.

Vi nationella har konstaterat detta och begärt litet hederlighet från våra motståndare. De har ignorerat detta eftersom de känt sig säkra. Vi har konstaterat att det finns ett accepterat hat i samhället och det riktas från dem mot oss. Vi minns när krönikören Marie Rydhagen (GT) i text såväl som teve försvarade någon av de vänsterextrema bokstavsbarn som då var på tapeten, eller när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt menade att Sverigedemokrater inte skall bli förvånade om de blir nedhuggna med kniv. Hans kommentar kom efter att SD-politikern David von Arnold Antoni, i september 2010, just blivit knivöverfallen i Malmö. Exemplen är många och fakta är fakta. Våld, hot och hat mot nationella eller andra som inte delat den pk-sekterism som präglat Sverige har passerat okommenterat eller hyllats.

Själva har företrädarna för nämnda sekt försökt lägga band på sig, men med sociala medier och ställda inför det faktum att de håller på att förlora, tappar de maskerna allt oftare. I samband med att Donald Trump svors in som USA:s president kokade det över och hatet, det ”goda” hatet, grinade mot oss som en dödskalle.

I USA berättade Madonna att hon funderat på att spränga Vita huset och detta slog an hos Carolina Gynning, som inte bara applåderade och omfamnade Madonnas uttalanden, utan också kryddade den med att konstatera att en tio årig pojkes död i sammanhanget var acceptabelt. Hon skrev på Instagram:

”Jag måste säga att jag blev glad när min stora idol Madonna tyckte att vi skulle spränga Vita huset. Det vore hemskt om lilla mini-Trump (som verkligen känner sig besviken över det hans pappa gör) dog… Men samtidigt skulle det förmodligen vara mildare än vad Trump nu kommer att göra med världen”.

Är det inte fantastiskt, för övrigt, att kvinnorna som nu säger sig vara upprörda över Donald Trump (Madonna, Lady Gaga, Miley Cyrus… och ja, Carolina Gynning) också är de kvinnor som särat på benen och förnedrat sig fram till sitt kändisskap. Ah, ödets ironi, att feministerna omfamnar de kvinnor som själva definierar horan och slampan!

En annan som ville dela med sig av sina mordiska förhoppningar var Roland Peterson, lokalpolitiker för socialdemokraterna i Kalmar. Han använde Facebook för att tydliggöra sin inställning och skrev:

”Jag har trott att Donald Trump skulle lugna ner sig när han blev president. Men ack så fel jag hade. Han överträffar mina värsta farhågor!!! Kan ingen d-l skjuta honom?”

Peterson har, sedan alternativmedia och sedermera SVT tog upp hans inlägg, valt att avsäga sig alla uppdrag i partiet. Gynning däremot, har inte givit uttryck för någon ånger. Däremot har 2 777 personer gillat hennes hatfyllda inlägg. Samma personer, kan vi antaga, som ser sig själva som goda och som mer än gärna skulle kalla undertecknad för ”hatare”. De finns överallt och de söker överträffa varandra i känsloutbrott och förhoppningar om ens död, ens familjs död och ens barns död. Sedan, när man konstaterar att de är hycklare eller hysteriska fruntimmer så fylkar de fittstimmet och ger varandra ”styrkekramar”. Ja, det är oftast fruntimmer som står för hatet och hoten och som är fula i munnen så att det räcker och blir över för en helt lunchrum fyllt med grovarbetare.

Men tiderna förändras och deras frenesi och flagranta hat som bryter fram visar att de själva vet att det börjar se mörkt ut nu. Kontrarevolutionen har startat och de inser att räkenskapens dag närmar sig. Så de tjuter högre och högre; de fräser och hotar och hatar. Men mer än så är det inte. För de har ingen kraft bakom orden och de kattarmade manstanter som låtit sig domineras av stimmet kommer att köras över (om de står kvar) och sedan kommer de alla att falla.

Sanna mina ord…