Partiledardebatten är som en skiva som hakat upp sig

Istället för att umgås med familjen ägnar jag nu kvällen åt att titta på partiledardebatten på SVT och detta skrivs medan politikerna käbblar, som svetsarn som inte är någon riktigt svetsare  kanske skulle ha sagt (han kom nog på att det krävdes mer att kunna svetsa än att vara sossepolitiker).

Med jämna mellanrum slänger jag ut någon snabb kommentar på Twitter, det blir inga djupare analyser utan mest raljerande one-liners. En av dem manar dock till eftertanke:

Jag har helt rätt!

Sök gärna upp gamla debatter och lyssna på hur det lät för 10 år sedan, eller 20 eller 30 – det låter i allt väsentligt exakt likadant och problemen är desamma då som nu. Politikerna byter sedan namn på ”lösningarna” och de enfaldiga nickar medhållande för att sedan förbereda sig på nästa val.

Detta är fan ta mig kriminellt!

Vad göra då? Självfallet skall arbetet på den realpolitiska arenan fortsätta och detta är upp till de bäst lämpade Sverigevännerna för uppgiften att göra. Men för att dessa skall kunna komma i ställning att över huvud taget kunna åstadkomma något krävs det att tillräckligt många svenskar är beredda att välja dem. Alltså krävs det att den nationella sociala rörelsen – folkrörelsen – ser till så att fler hjärtan och sinnen vinns för vår sak.

Detta sker genom metapolitik och kulturkamp, två vitala aspekter och något vi är riktigt duktiga på. De stora framgångarna sker i detta nu och det gäller att smida medan järnet är varmt. För även om det är uppenbart för många av oss att det har låtit likadant i årtionden när politikerna käbblat, så är det inte lika självklart för andra.

Det är upp till oss att påtala det, ingen annan kommer göra det.