Hur mycket kommer den politiska kartan att ritas om 2018?

Senast svensk politik var riktigt intressant var efter valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Sedan dess och när man fördubblade mandaten i valet 2014 har intressefaktorn för svensk politik varit på förhöjd nivå. Efter valet 2018 kan det bli intressant på allvar. Hur ska partierna som slog sig för bröstet med Decemberöverenskommelsen hantera den veritabla berg-och-dalbana som opinionssiffrorna givit vid handen? Vad gör man om SD blir största parti eller andra största med god marginal?

Idag publicerade Ekot den senaste opinionsmätningen från Kantar Sifo. Hade det varit val idag så hade KD och MP åkt ur riksdagen medan SD blivit andra största parti efter S. C nosar M i nacken medan L går framåt. V å sin sida ökar på vänsterkanten medan S går tillbaka. FI, som gammelmedia försöker att promota går framåt men är med sina 2.6 procent ändå långt borta från riksdagen.

Naturligtvis kommer dessa siffror förändras men det ger oss något att utgå ifrån och en sak är säker: inget är säkert inför valet 2018. Det är därför som man redan nu i partierna planerar och förbereder sig för så många olika alternativ man kan.

Vad gäller Alliansen är det tydligt att såväl L som C är beredda att gå till sängs med S och MP och MP säger å sin sida att de nu är överens med Löfven om att L och C är de mest naturliga partierna att bjuda in till regeringssamarbete efter valet.

En allians efter 2018 med S, MP, L och C (förutsatt att MP inte åker ut) kan alltså bli verklighet. De ideologiska avgrunderna mellan MP och L samt C kan säkert överbryggas när köttgrytornas doft ringlar mot Lööf och Björklunds näsborrar.

Hur skall då M kontra, för det är oss dem alternativ två ligger. Man kan tycka att SD, som andra största och därmed ledande oppositionsparti, borde ha initiativet, men så ser inte verkligheten ut utan det blir Anna Kinberg Batra som måste ta initiativet.

Kan hon tänka sig att öppna upp för ett samarbete med SD för att säkra regeringsmakten? Det är nog inte otänkbart och M samt KD är de enda som hittills inte uttalat sig definitivt om saken. Men hur skulle SD ställa sig till ett förslag där AKB och inte Jimmie Åkesson föreslås som statsminister, för den posten kan nog inte Kinberg Batra tulla på? Efter litet gnöl och gnäll tror i vart fall jag att Åkesson är beredd att dagtinga med principerna. Han kröner nog helst sitt partiledarskap med att bli statsminister, men det är ju inte illa att bli ihågkommen som den som förde SD till riksdagen och sedan in i regeringsställning, även om man ”ansvarsfullt” inte propsar på statsministerposten utan nöjer sig med några ministerposter.

Men en allians av SD, M och KD förutsätter att KD blir kvar över fyra procent, vilket inte alls är självklart. Tidigare har KD kunnat räddas med stödröster från M-väljare, men det var på den tiden då marginalerna var mycket bättre än de är i dagsläget.

V kan å sin sida kannibalisera en del på MP, men det kan även FI. Vad händer då om MP åker ut och FI kliver in precis ovan strecket? I rimlighetens namn kan inte L och C sitta ner med S och V (och FI)! Men vad är ”värst”: att gå till sängs med V eller med SD? Detta måste L och C i sådant fall ta ställning till och i dessa tider då det mesta är upp och ned kan man inte ta något för säkert.

Kanske slutar det hela med att S och M skakar tass… för den ”goda sakens skull”. Med litet stöd från valfritt parti ur Alliansen vore ju då saken klar. I sådant fall har vi verkligen fått en internationell prägel på svensk politik där ideologi och idéer verkligen saknar betydelse och allt det handlar om är att utestänga den som ”tycker fel”. Det finns säkert en uppsjö andra konstellationer som kan vara möjlig när vallokalerna stängts och det är ju trots allt över ett år kvar, så mycket kan hända.

Alldeles oavsett så kommer 2018 bli ett mycket intressant år för den politiskt intresserade.