”Rasisterna” fick rätt igen – de ”ensamkommande” var inga barn

De senaste dagarna har två nyheter rörande sådana typer av människor som regimmedia brukar kalla ”ensamkommande flyktingbarn” presenterats. Den ena är att 48 av 50 ”marockanska barn” visade sig vara vuxna efter att man lyckats fastställa deras identiteter i samarbete med marockanska myndigheter. Den andra rör Rättsmedicinalverkets ålderstest där de tre av fyra som påstått sig vara barn visat sig vara vuxna.

Men varför är detta ens en nyhet? Begreppet skäggbarn är etablerat i folkmun sen något tiotal år tillbaka. Alla – utom möjligtvis de som sitter på de mentalt inrökta Stockholmsredaktionerna – vet om att det är så här.

Låt oss bara konstatera att många av de som kommer till Sverige som påstådda flyktingar eller flyktingbarn i bästa fall är bedragare och lycksökare, i värsta fall grovt kriminella och terrorister. Ja, i den så kallade flyktingströmmen finns också människor som är politiskt eller religiöst förföljda och därför kan behöva asyl, men det betyder vare sig att den asylen ska ges i Sverige (som knappast är första säkra land) eller att vi ska riskera vår egen säkerhet eller ens vårt materiella välstånd genom att öppna upp för all världens folk.

Det finns ett falskt narrativ om att vi dels måste hjälpa alla människor som har det svårt, och än värre att det måste göras i vårt land. Att vi har en moralisk plikt att dela med oss av vår trygghet, säkerhet och vårt välstånd för att det är ”rättvist” så. Det är en urbota korkad, i grunden marxistisk, lögn. Visst finns det inget fel i att hjälpa andra, det kan ofta vara hedervärt, men svenskarnas huvudsakliga uppgift ska vara att ombesörja sitt eget folk.

Nej, det är dags att börja lyssna på ”rasisterna”. Vi har haft rätt hela tiden, och det bevisas gång på gång. Det är dags att politiken tar vår paroll på allvar och gör den till verklighet: Internera, deportera, repatriera – Sverige åt svenskarna, Europa åt européerna!