Det är inget fel med en hederskultur

Här om sistens kom uppgiften att uppemot 240 000 unga i Sverige lever under ”hedersförtryck”. Det är inte svenska ungdomar det handlar om, utan unga med utländsk bakgrund. Och med utländsk åsyftar man inte tyskar, ungrare eller spanjorer. Det är inte den västerländska kulturen som är boven i detta drama.

Hedersförtryck är i sin tur konsekvensen av en hederskultur. Finns ingen hederskultur finns inget hedersförtryck. Ibland används dessa två begrepp synonymt, vilket blir helt fel och risken är man kastar ut barnet med badvattnet. En artikel i Aftonbladet, med den käcka rubriken ”Hedersförtryck – en gammal svensk tradition”, tydliggör detta.

En historieforskare, Marie Lindstedt Cronberg, får komma till tals och menar att det hedersförtryck vi ser hos invandrade grupper i Sverige också har en lång tradition i Sverige, även om kollektivt ”sanktionerade hedersmord saknas i tidigare svensk historia”. Detta är värt att ta fasta på. Hon konstaterar dock att:

– Sverige har haft en stark inhemsk hederskultur där den som saknade heder hamnade utanför samhället. Vanheder ansågs smitta.

Hon fortsätter med ett exempel:

– Om kvinnan fick rykte om sig att vara lösaktig blev hon oattraktiv på äktenskapsmarknaden. Ingen ”hederlig” man ville gifta sig med en osedlig kvinna.

Det gällde inte bara kvinnor kan tilläggas och under 1600-talet blev både män och kvinnor avrättade för exempelvis otrohet, så allvarligt så man på detta beteende då och det rådde definitivt en hederskultur i Sverige.

När jag växte upp i Kallhäll utanför Stockholm under 1980 och 1990 talet fanns det också en hederskultur, en stark sådan. Vi som umgicks med varandra – vårt lilla gäng – accepterade inte vad som helst. Ville man vara en del av vår gemenskap så var lojalitet viktigt. Man kunde inte leka med vem som helst utan sådana beslut fattades av gruppen.

När jag blev äldre och skinnskalle fick man en ny hederskultur på köpet: man svek inte en broder, man ljög inte för varandra och blev det våldsamt slog man tillbaka tillsammans. Var du en av oss så stod du aldrig ensam!

Sverige har haft en stark hederskultur och en gång i tiden, vilket kan vara svårt för den moderna människan att begripa, så var begrepp som heder och ära centrala. Jag vill ha tillbaka den. Att vår hederskultur monterats ned i modernismens tidevarv har också lett fram till den situation vi befinner oss i.

Det Sverige vi ser idag hade inte kunnat komma till om det inte varit så att vår hederskultur först slogs i spillror. En hedersman skulle ju inte acceptera det som politikerna gör mot oss, en hedersman gör som Engelbrekt! En hedersman skulle inte sitta tyst inför gruppvåldtäkter på löpande band. Vad tror du hade hänt om ett gäng främling kommit på besök till valfri socken på 1500-talet och gruppvåldtagit en kvinna i byn? Männens heder och ära hade dikterat svaret och gärningsmännen hade dödats.

Idag i Sverige, ett Sverige utan heder och ära, så skall dylika förbrytare tas om hand och visas förståelse.

När jag växte upp lärde jag mig också, hur eller av vem vet jag inte, att man skulle vara lojal mot de sina; familjen, släkten och de nära vännerna. Detta sträcktes ut till samhällskollektivet också, även om avstånd självfallet påverkade hur allvarligt man själv såg på ett svek.

Är detta problematiskt? Enligt Lindstedt Cronberg verkar det som så. Självklart är en lösaktig kvinna oattraktiv och ingen vettig man skulle äkta henne. Självfallet är en man som överger sin vän i ett slagsmål klandervärd och någon man håller sig undan. Naturligtvis är den som harhjärtat tittar åt ett annat håll när landet skändas en usling.

Jag är traditionell nationalist. Jag vill ha en stark hederskultur.

Med det inte sagt att jag vill ha ett hedersförtryck. Jag tycker inte att man skall mörda en dotter som väljer en ytterst olämplig make och jag vill inte hugga huvudet av en man som begår hor. Det vore absurt men det är just vad som sker i främmande kulturer. Men det har inget med hederskulturen i sig att göra, inte som vi ser på det i Väst och vi ska komma ihåg att också när vi var som mest hårda i Sverige så fanns alltid förlåtelse – nåd – att be om.

I grund och botten handlade de hårda straffen om att kontinuerligt hålla rent i samhället från antisociala element. Med insikten om att människan inte är ett oskrivet blad utan präglad av sitt arv, såg man ingen annan utväg än att göra sig av med vanemässiga horkarlar, tjuvar och lösaktiga fruntimmer medelst bila. Detta kom sedan att överflyttas till vetenskapens område och svensk socialdemokrati drev igenom en folkstamsvård som steriliserade de individer man ansåg vara antisociala.

Idag är diskursen den motsatta. Lössläppthet ska vara ett tecken på kvinnlig styrka och en man som beter sig som en ”kärring” är beundransvärd. Den som står upp för principer däremot, för traditionella värderingar, är ”elak” och ”kall”! Detta har slagit igenom överallt och varje form av svek mot vad som en gång i tiden ansågs som en hederssak, finner en armé av apologeter.

Dessa apologeter blir sådana eftersom de själva är barn av vår tid, precis som vi alla är. Jag är långt ifrån den hedersman jag önskar att jag vore och jag brister allt som oftast på olika sätt och tar konsekvenserna för det. Jag är inte nöjd med mig själv när jag gör fel, jag ursäkter mig inte även om jag ber om ursäkt och jag fortsätter att sikta högt och förbättra mig själv.

När Aftonbladet och historieforskaren försöker jämställa högt ställda krav på heder (som finns inom olika sammanslutningar) med de hedersbegrepp som präglar de främmande kulturer vilka mördar och lemlästar sina egna, så är det inte ens äpplen och päron man jämför.

Man kan inte jämföra Jehovas vittnen med en kurdisk far som dödar sin egen dotter. Det är inte på samma planhalva, inte ens på samma plan. Att man ändå gör det (vilket verkar vara litet av temat för Aftonbladets artikelserie) avslöjar deras egentliga agenda. Det handlar inte särskilt mycket om utländska tjejer som har det för jävligt hemma.

Om 240 000 unga lider av hedersförtryck och deras gemensamma nämnare är möna-kultur så blir det underligt att ägna spaltmeter åt att låtsas som att detta också är typiskt svenskt; typiskt kristet eller typiskt vad som helst annat. Det man gör är att blanda bort korten och underligt nog gör man det på bekostnad av en ung kurdisk flicka som kommer bli bortgift med en man tre gånger så gammal som hon själv. Men det bryr Aftonbladet sig inte om, för på 1600-talet avrättade vi minsann horkarlar i Sverige.