Du-reformen fyller 50 år men det blir inget grattis från mig

Jag har egentligen aldrig reflekterat över du-refomen vilket inte är så underligt eftersom jag föddes i slutet på 1970-talet och då var alla redan ”du” och ”tjena” med varandra. Jag har aldrig uppfostrats till annat än det självklara. Artighet för mig satt inte i att säga ”ni” utan i att erbjuda ett säte åt någon på bussen, hålla upp dörren och liknande.

I och med att du-reformen nu fyller 50 år läser jag att somliga upprörs över att tilltalet ”ni” nu har smugit sig tillbaka. En av de som är upprörd är Magdalena Ribbing, mest känd för att få svara på frågor om vett, etikett, hyfs och stil. Angående niandet hade hon detta att säga:

– Niandet har tilltagit i en förfärande hast. Nu är det niande på alla möjliga håll och det är trams. Jag säger du till alla och vill att alla ska säga du till mig. Jag har bara ett undantag och det är kungafamiljen, där ska man inte säga du. Det handlar om respekt för statschefen och statsskicket.

Jag kan förvisso se en positiv aspekt av du-reformen på det sätt att det snarare handlade om att förenkla den sociala interaktionen. I SVT:s artikel med Ribbing ger de ett exempel på hur det kunde vara förr:

”Vet direktör Olsson när direktörens son väntas hem i eftermiddag? Och unga fröken Olsson? Önskas kaffe vid fyra?”

Inte helt görligt kan jag tycka.

Men det betyder inte att man måste slänga ut barnet med badvattnet och du-reformen i Sverige tycker jag, nu när jag levt några år och funderat kring det, gick på tok för långt.

Sedan några år är jag gäst i Tyskland och här är det först efter ”överenskommelse” som man säger ”du” till varandra. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag är ”herr Söderman” när DHL kommer med paket eller när man hamnar i mer officiella sammanhang. Men visst är det trevligt och jag hoppar mer än gärna på det tåget själv.

Men detta med ”herr” och ”fru” följt av efternamnet gäller inte bara åt ena hållet. Snabbköpskassörskan är ”fru” den eller den och ens granne är ”herr” den eller den. Husläkaren kan gott och väl vara ”herr doktor”.

Det är också självklart att man säger ”ni” till äldre och ”du” till yngre. Det är en del av normal artighet, precis som att man alltid önskar varandra en trevlig dag, helg, pingst eller vad det kan vara. Går du in på Lidle och handlar ett paket smör slutar det alltid med att man önskar varandra en trevlig kväll; trevlig fortsatt dag och så vidare. Ja, det samma gäller McDonalds eller kiosken på hörnet.

Tyskland är ett trevligare land på det sättet än mitt kära gamla Sverige, där man nuförtiden kommer undan med att grymta i kassan. Det gör man inte i Tyskland, det är inte acceptabelt. Detta gäller också ungdomar, som förvisso är som ungdomar är mot varandra. Men mot en vuxen är de ”ni” eller ”herr” och därmed basta. Inte alla, nej då, de finns asociala typer och bovar och banditer och för dem är artighet i gärningen inte nödvändig. Men rent generellt är det en milsvid skillnad.

Aftonbladets Eva Franchell skriver i en krönika att det är nedlåtande att säga ”ni”. Hon berättar att hon tar ”illa upp” när kassörskan frågar: ”vill ni ha kvittot i påsen”. Ruggugglan tillhör nämligen den generation som kastade ut barnet med badvattnet, som ett led i en kulturmarxistisk revolution mot traditionen. Hon berättar lyriskt om du-reformen:

”Dagens unga förstår inte vilken befrielse det var att äntligen få säga du till alla. Borta var över- och underordning, vi blev klasslösa och jämlika, i varje fall i tilltalet.”

Hon tycker nog att Sverige blev bättre efter 68-revolutionen. Många i min generation och alltfler yngre än mig håller inte med. Vi vill ha tillbaka en artigare jargong, vi är trötta på det själlösa vi uppfostrats i.

När jag besöker Sverige tittar kassörskan underligt på mig då jag avslutar vårt korta möte med ”då önskar jag er en fortsatt trevlig dag”. Men när hon, eller han, inser att jag inte driver gäck får man nästa alltid ett leende och någon liknande fras tillbaka. Den typen av artighet och att verkligen se sin medmänniska, oavsett position i samhällshierarkin, är något att stå efter. Om det genomsyrar hela samhället blir samhället trevligare!

Jag tycker att vi alla ska göra vårt bästa för att införa niandet i Sverige igen. Visst, titlarna kan vi kasta bort och jag tror inte ”herr” och ”fru” kanske lämpar sig. Men ”ni” och ”er” och de extra sekunder det tar att önska en trevlig dag kan vi gott damma av igen. Och ja, faktiskt också att nicka och buga… bara som hastigast.

50 år av du-reform får räcka, låt oss ha en traditionell reform istället.