Rapport: För få etniska främlingar på svenska museer

En på tok för hög andel svenskar besöker våra museer. Det konstaterar Myndigheten för kulturanalys i rapporten Vilken mångfald?. Jag ska skriva om rapporten men måste först stanna upp. Läs texten igen. Visste du att vi har en myndighet som heter Myndigheten för kulturanalys? Vet du vad de har för sig om dagarna?

Myndigheten för kulturanalys startade 2011 när Sverige hade en moderatledd regering. Enligt årsredovisningen för 2011 bildades myndigheten för att ”regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter.” Enligt samma rapport finns över tio liknande myndigheter:

”Samtidigt som Myndigheten för kulturanalys bildades, inrättades också Myndigheten för Vårdanalys. Sedan tidigare finns ytterligare ett tiotal analysmyndigheter med liknande uppdrag, exempelvis Institutet för arbetsmarknadspolitiska utvärderingar (IFAU), Institutet för utvärdering av utvecklingssamarbete (SADEV), Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar (Tillväxtanalys) och Trafikanalys.”

På hemsidan presenteras 12 medarbetare som under Sverker Härds ledning arbetar med vad man nu har för sig. Vi återkommer till dem.

Nåväl, den här myndigheten har nu alltså släppt en rapport om mångfaldsarbetet i den svenska museivärlden. Det man kommer fram till är att arbetet med att främja etnisk och kulturell mångfald inte riktigt lyckats. Ända sedan 1970-talet har kultursektorn haft krav på mångfaldsarbete från regeringen — då handlade mångfalden om att få till en stor variation av kulturuttryck. Sedan 1990-talet har dock målsättningen omformulerats och handlar idag snarare om att anställa och attrahera människor ”med utländsk bakgrund” än att kulturutbudet ska vara brett.

I Dagens Nyheter kan man idag läsa om rapporten: ”Det råder ’perspektivträngsel’ på kulturinstitutionerna, där satsningar på ökad etnisk mångfald ibland hamnar i konflikt med konkurrerande rättviseperspektiv.” I rapporten förklaras detta humbug ytterligare. Under 2000-talet har mångfald i kulturpolitiska sammanhang kunnat innebära flera olika saker: ”1) mångfald av konstnärliga uttryck och utbud av kultur, 2) etnisk och kulturell mångfald samt 3) att alla, oavsett ålder, funktionsnedsättning, bostadsort, kön, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet eller sexuell läggning, ska kunna ta del av och bidra till kulturens utveckling”

Integrationsfrämjande insatser blir därför ofta en del av ett större inkluderande arbete som exempelvis kan vara funktionshindrades möjlighet att ta del av kulturlivet, främjandet av nationella minoriteters kultur och så vidare:

”Mångfaldsuppdraget tolkas även som att det ska finnas en variation i kulturutbudet och ibland betraktas ett varierat kulturutbud som det medel som främjar allas lika rätt att delta i kulturlivet. ”

Rapporten är ett virrvarr av politiskt korrekta ord men det som det i korthet går ut på är att mångfald inte ska handla om en kulturell mångfald i utställningarna, utan en etnisk sammansättning bland anställda och besökare.

Ett bekymmer är att man inte riktigt vet hur många besökare som har utländsk bakgrund, men man är ändå ganska säker på att det är för liten andel.

– I princip alla kulturinstitutioner vi har intervjuat upplever att publiken är homogen. Många har ett stort engagemang för att främja etnisk mångfald, men tycker att det är problematiskt att fråga om utländsk bakgrund i publikundersökningar. Här behövs bättre stöd. Det finns i dag forskning om hur man kan arbeta med den här typen av undersökningar utan att reproducera rasistiska strukturer, säger utredaren Klara Tomson till Dagens Nyheter. Tomson har tidigare arbetat som forskare vid Södertörns högskola.

Ett sätt att utreda besökarnas etniska bakgrund är tydligen att följa Armémuseums undersökningsmetod där man tar reda på besökarnas utbildningsnivå. Den vanliga teorin om att väldigt många invandrare har en gedigen utbildning får här stå tillbaka för verkligheten och genom att Armémuseums besökare har en lägre akademisk utbildning än konstmuseer så drar man slutsatsen att de har en högre andel etniska främlingar bland besökarna.

Enligt rapporten uttrycker kulturinstitutionerna ett stort stöd för att främja ”allas lika rättigheter att delta i kulturlivet oavsett etnisk och kulturell bakgrund” men för att göra detta menar rapporten att det krävs olika former av stöd från staten. Bland annat efterlyser man i rapporten bättre uppföljning av de insatser som görs för att sänka andelen svenska besökare. Det måste också komma tydligare order från staten så museerna slipper famla i arbetet med hur fler etniska främlingar ska inkluderas i kulturen.

En annan slutsats som dras är att man ska fortsätta utreda frågan. I december släpper myndigheten en ny rapport som ska vara en uppföljare av studien ”Kultur för vem?” från 2015, även den släppt av Myndigheten för kulturanalys.

Av de 13 medarbetarna på Myndigheten för kulturanalys har alla typiskt svenska namn. Vi väntar nu på rapporten om hur mångfalden på Myndigheten för kulturanalys ska ske. Är hälften beredda att lämna sin plats åt nyanlända afghaner eller vill man ha ökat stöd för att nyanställa ytterligare 13 medarbetare?