Sopstrejken i Stockholm, den svenska modellen och framtiden för svenska arbetare

En vild strejk pågår just nu i Stockholm bland sopgubbar, eller miljöarbetare som de lite mer politiskt korrekt kallas, anställda hos det norska bolaget RenoNorden.

Det rör sig i grunden om en infekterad strid där sopgubbarna idag är anställda på ett gammalt avtal som dels innehåller ett ackordsystem (populärt kallat poängsystem) där man får betalt per hämtade säckar eller kärl, plus antalet steg, trappor etc — dels ett beting som betyder att man går hem när det påtagna arbetet är utfört, inte efter en specifik inarbetad tid.

Det gamla avtalets poängsystem togs fram under en tid då mycket mindre av arbetet var så pass automatiserat och strömlinjeformat som det är idag, även om det knappast är en dans på rosor att vara sopgubbe 2017 heller. Detta gör att sopgubbarna kan tjäna väldigt bra lön trots ganska få arbetade timmar — när det gäller RenoNordens anställda talas det om ungefär 35000 kronor i månaden för 29,5 timmars arbete i veckan i genomsnitt.

De flesta sopgubbar har dock inte det här gamla avtalet, utan går på transportarbetareförbundets nuvarande avtal, vilket ger löner från 27 000 kronor och uppåt.

Den svenska modellen?

I måndags resonerade vi, i segmentet Nationellt perspektiv, om just den svenska modellen. Den blir extra aktuell med anledning av sopstrejken, som alltså är en vild strejk – vilket betyder att den är olovlig och inte en del av den svenska modellen, där strejk är något som utlyses av fackförbunden som ett vapen i förhandlingar med arbetsgivarna.

En vild strejk är alltså ett starkt avbrott mot den svenska modellen, och mycket riktigt har också Transportarbetareförbundet manat till att strejken ska avbrytas. Från Socialdemokraterna, som bygger hela sin mellanvalrörelse på parollen om att den ”svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, verkar det dock inte ha kommit något uttalande än.

Nycklarna blir gisslan

En av anledningarna till att man vill få in Stockholms sopgubbar på ett mer tidsenligt avtal är att det snart är dags för en ny upphandling, där RenoNord svårliga kan konkurrera med andra leverantörer vars anställda går på de nya avtalen. Men Stockholms sopgubbar har ett trumfkort, nämligen nycklarna till de olika grindar, soprum och annat som de måste ta sig in i för att hämta soporna.

Dessa nycklar är inte märkta, utan istället är kunskapen om vilka nycklar som går var något som förs över från person till person. På så sätt blir nycklarna en typ av gisslan i förhandlingarna, eftersom ett byte av leverantör blir väldigt svårt när den nya leverantören inte vet vart nycklarna går.

Å ena sidan…

Ingen vill sänka sin lön. Eller arbeta mer för samma lön. Detta är självklart; många har vant sig vid en livsstil, lagt sig till med husskulder anpassade efter inkomsten eller anser sig helt enkelt ha rätt till den nuvarande ersättningen på grund av arbetet man utför. Under närmare tjugo år av strider har sopgubbarna hittat på ett raffinerat sätt att kunna hålla kvar vid ett avtal anpassat för en annan tid, tack vare nycklarna — och många av dem är rädda att ifall de ger ifrån sig makten över nycklarna så finns det ingenting som stoppar fortsatta lönesänkningar eller att de byts ut mot billigare arbetskraft på annat sätt.

Å andra sidan…

Ifall Stockholms stad och fastighetsägarna väljer att installera kodlås, eller byter ut låsen, så faller hela trumfkortet. Förmodligen skulle det också bli en billigare lösning än att fortsätta betala vad man betalar idag.

Den tekniska utvecklingen går framåt, och det har den gjort även för sopgubbarna. Det gör att femhundra hämtningar idag inte kräver samma arbetsinsats som för 40 år sedan. Att ett fåtal av Sveriges alla sopgubbar hittat ett kryphål, via nycklarna, som gjort dem ”oantastbara” är varken en långsiktig lösning eller speciellt solidariskt mot andra sopgubbar runt om i landet — något som annars brukar vara väldigt viktigt när det blir tal om strejk och arbetares rättigheter.

Med tiden kommer allt färre sopgubbar att behövas, det kommer i än större utsträckning skötas av maskiner i takt med robotiseringen, automatiseringen och ombyggnad av stadskärnorna för att göra dem redo för det. Sopgubbarnas kamp i Stockholm blir därmed något av några sista, desperata rallarsvingar mot en framtid de inte kan stoppa.

Kanske vore en bättre lösning att försöka anpassa sig efter tidens utveckling, och utarbeta nya arbetsuppgifter och möjligheter att fortfarande vara relevant när robotiseringen kommer.

En försmak av framtiden

Sopstrejken i Stockholm är bara en liten försmak av vad som väntar oss. Globaliseringen och massinvandringen kommer göra att miljontals människor kommer vara beredda att arbeta billigare än vad svenska arbetare är vana vid. Samtidigt kommer robotiseringen och automatiseringen att rationalisera bort många av de arbeten som utförs av människor idag. Det är här vi kommer se det framväxande prekariatet, som kommer vara en en riktigt jobbig nagel i ögat på systemet, men som man förmodligen kommer kunna kontrollera med bröd och skådespel i dess modernaste tappning – alkohol, droger och ”underhållning”.

Det svenska arbetare skulle behöva göra är att välkomna den teknologiska utvecklingen, men samtidigt motverka globaliseringen och folkförflyttningarna. Genom att återskapa den etniskt homogena nationalstaten kan en framtid med kortare arbetstider, tack vare robotisering och automatisering, kombineras med en hög levnadsstandard. Det är jag övertygad om, men det är tyvärr inget som intresserar socialdemokratiska fackförbund eftersom deras högsta prioritet verkar vara en annan än svenska arbetares välmående och framtid.