Vänstervåldet i USA – inget nytt under solen

Riskerna med att inte känna till historien är många; en av dem är att man ibland riskerar att överreagera på samtida händelser, istället för att se dem i en kontext över tid. Detta sker just nu har jag noterat, framförallt på sociala medier i efterdyningarna av upploppet i Charlottesville, USA.

Men det började egentligen tidigare än så, under president Obamas tid vid makten när Black Lives Matter-rörelsen började växa fram sida vid sida med andra mer militanta vänstergrupperingar med baser på olika universitetscampus (där man under lång tid sakta men säkert flyttat fram sina positioner).

Fast faktum är att det började ännu tidigare än Obama. Vi kan gå tillbaka till 1960-talet, eller ännu tidigare, till början av 1900-talet när judiska intressen i USA grundade och finansierade NAACP (en klok minoritet ser till att andra minoriteter blir starka, så att deras egna minoritet glöms bort). Eller varför inte till de första fackföreningarna i USA som grundades av kommunister, socialister och anarkister – alla militanta och revolutionära.

Flyttar vi fram till 1955 vaknar så medborgarrättsrörelsen, som den kallas, till liv och den var från start ett projekt som understöddes av Sovjet. Det är inte förvånande att Martin Luther King själv umgicks med och utbildades av kommunisterna (vilket är allmänt känt idag men sällan någon talar om). King fick rollen som den ”goda” och ”resonliga” negerledaren, medan andra var mer militanta.

Under 1960-talet kom Vietnamkriget och ur hippierörelsen som protesterade mot detta radikaliserades somliga unga vita priviligierade män och kvinnor varpå vi fick The Weather Underground och Symbiotiska befrielsearmén; två av de mest kända terrororganisationerna som vänstern i USA frambringat. På den svarta sidan klev Black Panther party fram som den svarta förtruppen för vänstern (till skillnad mot de lika svarta, men religiösa och därtill lika militanta, Nation of Islam).

Vänstern i USA – tillsammans och i samråd med olika minoritetsgrupper – har sprängt, skjutit, mördat, rånat och ställt till med upplopp sedan åtminstone början av 1900-talet i USA. Det som händer nu, med BLM och vad de nu kallar sig är inget nytt och inte heller har de vuxit i styrka. Snarare tvärt om.

Våldsvänstern i USA är som Pennywise i boken Det. De kryper upp ur avloppen med jämna mellanrum och ställer till med elände för alla som kommer i deras väg. Men de saknar uthållighet i motgång och snart kryper de ner i kloakerna igen. Så har det varit i alla fall. Märk väl, det är de ”militanta” jag åsyftar, inte den metapolitiska vänstern.

Kommer mönstret upprepa sig denna gång? Kanske, men det är inte säkert och det är ytterst svårt att sia om eftersom det vi ”vet” serveras till oss av en media som i allt väsentligt är partisk. Kort sagt är det deras uppgift, nu som alltid, att vara taltratt för de unga revolutionärerna. Det talar till deras fördel. Å andra sidan, så har det alltid varit och skillnaden idag är till vår fördel; nämligen den alternativa median. Vi kan på ett helt annat sätt möta deras propaganda.

Kommer de kunna fylka de färgade massorna denna gång, till skillnad från varje gång tidigare? Kanske, men inte säkert. De färgade gatugängen har långt många fler medlemmar (farligare medlemmar) än vad de olika vänstergrupperna drar till sig. Crips samlar 50 000 medlemmar, Bloods 45 000 och MS-13 sisådär 70 000 medlemmar och dessa kriminellas liv går mest ut på att bekriga och mörda varandra om revir, knark och pengar.

Inte heller har vänstern i USA något brett folkligt stöd utanför sina egna kretsar. Det är långt ifrån så att den som röstar på demokraterna nödvändigtvis är fullfjädrad anhängare av vare sig campusvänstern eller BLM. Visst har dessa progressiva vandaler stöd i städerna, av politiker och media – men de 60 000 medlemmarna i olika miliser runt om i USA, eller de mellan 50 000 till 100 000 anhängarna av kristen identitet, eller närmare sju miljoner mormoner som lever i landet, kommer inte ställa upp på en vänsterrevolution.

Det är inte vänstern, de som river statyer och ställer till med kravaller, som är den farliga fienden. Den finner vi annorstädes och de förstnämnda är blott och bart deras nyttiga idioter och fotsoldater. Också här upprepar historien sig själv. Gång efter annan har ”det militärindustriella komplexet”, ”den djupa staten” eller vad helst den kallats pekats ut som en dold hand i USA.

Den bidar sin tid, den har inte bråttom och med jämna mellanrum känner den sig för… kollar om det är dags för att trycka på starknappen för vad de nu planerat. Det är detta vi ser just nu. Man sonderar terrängen och ser om den eviga fienden – de vita folken – är möra nog. De kommer märka att så inte är fallet.

Det återstår då att se om man faller tillbaka på den långsamma planen eller om man kommer att drabbas av panik och agera. Det kommer vi att få svar på inom de närmaste åren misstänker jag. För vår del handlar det om en sak… att se till så att vi är redo att möta vad helst som kastas mot oss.