I afghanernas nya Sverige är det du som ska anpassa dig svensk

Idag arrangerar Ung i Sverige, gruppen som ligger bakom de strejkande afghanerna i Stockholm, en workshop. Syftet är att lära ut persiska och dari till svenskar. I skrivande stund har 77 personer sagt ja på Facebook så det blir väl en handfull av de ”vanliga skyldiga”. Ser man på kommentarerna så är det i allt väsenligt kvinnor som är överväldigade av denna möjlighet.

Personligen bryr jag mig inte om någon vill lära sig dari på ett vinpinat Norra Bantorget i Stockholm, det är så att säga inte springande punkten. Snarare är det (frånsett det övergripande med att afghanerna borde interneras och deporteras) formuleringen i inbjudan som stör mig.

Lår mig nu, steg för steg, berätta varför. Fetningen i citaten är mina.

”Vi arrangerar en workshop i Dari och Persiska som alla svenskar får komma på, med oss har vi ungdomar som hjälper er att lära språket.”

Tydligen är det på nåder vi får komma dit, så eftersom Norra bantorget är ockuperad mark kanske? Nåja, det kanske bara är en olycklig formulering så jag lägger den till handlingarna.

”Detta är en första introduktion till språket och viktigt för att du ska klara dig i det nya samhället. Vi kämpar för att vi afghanska ungdomar ska få stanna och bli en del av samhället, då får svenskarna ta ansvar att vara en del av det samhället också.”

Inbjudan är ställd till ”alla svenskar” och uppenbarligen av omsorg om oss eftersom att de ockuperande afghanerna vill att vi ska klara av att leva och verka i det framtida ”nya samhället” de har för avsikt att forma. Ta detta uttalande på allvar och förstå det. De ser sig intd som gäster och de kommer inte med ”fred”. De kommer hit för att ställa krav, för att stanna och kräva.

Inställningen från deras sida blir extra tydlig då de konstaterar att vi svenskar måste ”ta ansvar” för att vara en del av det samhälle de beslutat sig för att skapa, bland annat genom ockupation uppenbarligen. Detta är hutlöst eftersom de är (också i detta nu) illegala i landet – inte ens Löfvens Sverige erkänner dem således.

Till afghanernas försvar skall sägas att Ung i Sverige är en front för vänstern och det som förs fram antagligen inte tänkts ut helt och hållet av afghanerna själva. Förutom några få nyckelpersoner bland dem har de flesta bara hoppat på tåget eftersom de hoppas få fördelar vad det lider.

Det säger i och för sig en hel del om dem. Själv hade jag inte kunnat ha fräckheten att ställa krav på värdfolkets anpassning till mig, mitt språk eller min kultur i den händelse jag själv hade hamnat i en liknande situation (flykt från brinnande krig, som de säger). Men men, vi är inte alla lika!

Det vi måste ta med oss från detta är en fördjupad förståelse för den inställning som dessa människor har – om det så är afghanerna själva, eller vänstern som håller i taktpinnen. De ha planer för framtiden, de har en viljeriktning som de strävar mot.

Vi måste förstå att de menar allvar. Därefter måste vi göra motstånd samtidigt som vi klart och tydligt visar att det finns en annan väg att vandra. Vår väg, den nationella vägen!