Beväpnade begravningsgäster hos Svenska kyrkan – vad man sår, det får man skörda!

Tro det eller ej, men en gång i tiden var Svenska kyrkan en nationalistisk bastion i Sverige. Tänk när biskop Ragvaldi inför konciliet i Basel förklarade, efter att ha berättat om Sveriges historia:

”Om man tager hela denna strålande historia i betraktande, var finner man ett äldre och ädlare rike än Sverige? Väl äro göternas utländska välden nu förgångna, men i sitt hemland lever alltjämt deras frejdade stam. Vem kan därför förvägra det nordiska konungariket den främsta hedersplatsen i denna nationernas församling?”

Det var andra tider det. Tider då biskop Thomas författade sin Frihetsvisa som manade svensken till nationell befrielsekamp.  Och de tiderna varade länge. Men ju närmare vår egen tid vi kommer, desto mer har kyrkan rasat ner i avgrunden. Den vackra psalmen Fädernas kyrka har man tagit bort ur psalmboken, tron har man reducerat till nästan inget och kyrkorummen är en tummelplats för allt som Kristus inte stod för.

”Vad man sår, det får man skörda” läser vi i Galaterbrevet. Kyrkan borde ha ägnat mer tid åt sina egna skrifter än att passa in i den värld som (enligt samma heliga skrifter) är i den Ondes våld… samma skrifter som råder att man ska lyda Gud mer än människor. Hade man gjort det hade man inte skördat det man nu skördar.

Förutom att svenskar i en jämn ström lämnar kyrkan på grund av den vänstervridna politisering som skett kom nyheten om att man i Malmö fått ett nytt problem på halsen:

”Vid begravningar i Malmö bär ibland besökarna vapen och skottsäkra västar.”

Det är SVT Skåne som rapporterar om att man under begravningar i Malmö numera möter begravningsgäster som bär skyddsvästar och synliga vapen. Nu ska samtliga 230 anställa av kyrkan i Malmö lära sig att hantera detta. Ett råd kommer att vara att man ska lämna platsen om det känns hotfullt.

Jag trodde att kyrkans företrädare som frekvent tycker en massa om politiken på sociala medier nu skulle nämna detta, det är trots allt en uppseendeväckande nyhet. Men icke. Prästen Helle Klein skriver om att Sverige måste ge amnesti till ”ensamkom.afghanska flykt.” Ärkepiskop Antje Jacklén låtsas som inget och inte ens Svenska kyrkan i Malmö nämner det.

Jag tror att man helst inte vill prata om det, eftersom man i rimlighetens namn inte kan undvika elefanten som då står mitt i rummet och undrar hur det kommer sig att ingen verkar se honom. Det som händer på kyrkogårdarna i Malmö har direkt att göra med hur Sverige har förändrats de senaste årtioendena med massinvandring och mångkultur – något Svenska kyrkan gått i bräschen för sedan de slutade att vara en av grundbultarna för det fria och svenska Sverige.

Nu skulle visserligen en kvällstidningsjournalist kunna säga att detta inte är något nytt – detta med beväpnade kyrkobesökare. Man skulle kunna hänvisa till de gamla kyrkornas vapenhus, alltså förrummet i en kyrkas västparti, där man enligt sägnen fick vara så god att lämna ifrån sig sina vapen – på medeltiden! Modern forskning har dock i allt väsentligt förkastat detta och vapenhuset hade andra funktioner (som förvisso hade med vapen att göra, men inte som man trodde).

Nej, de gamla orden är sanna. Vad man sår får man också skörda och Svenska kyrkans draksådd får de skörda nu; i form av beväpnade begravninsgäster; genom att EU-migranter använder kyrkogårdar som toalett och soptipp och genom ett ständigt minskande medlemsantal.

Själv tror jag att det kyrkan behöver är ett svedjebruk.