Efter bombdådet mot polisen, vad krävs för att vända utvecklingen?

Efter nattens bombdåd riktat mot polisen i Helsingborg går myndigheten ut på sin Facebook och skriver: ”VI BACKAR ALDRIG FÖR KRIMINELLA!” Arbetet fortsätter som vanligt alltså, eller nästan – passavdelningen flyttar till Ängelholm och Polishuset ersätts av mobila polisstationer ett tag. I övrigt är allt som vanligt.

Man backar inte. Men man avancerar heller inte och jag känner med den enskilde polismannen som åter igen ser hur den organisation han tillhör inte hänger med, inte klarar av utmaningarna som politikernas vanstyre av landet (och de politiskt tillsatta polischefernas inkompetens inom polisorganisationen) skapat.

”VI BACKAR INTE!” men i sanningens namn backar ju polisen litet varstans i Sverige och särskilt i de ”utanförskapsområden” som blir fler och fler. Bland annat har ju polisen i Göteborg erkänt att de i Angered samverkat med ”den mäktigaste personen som det gick att få tag på”, klanledaren Hashem Ali Kahn.

I Stockholm vet vi – från initierade källor – att polisen i allt väsentligt övergett Järva med flera områden; man åker inte in i dem om man inte måste och då måste det ske med flera patruller. I övrigt får de kriminella sköta sig själva och sina områden.

Jo, polisen backar och det är vare sig nytt eller påväg att ändras inom en snar framtid. 2005 öppnades det eld mot polishuset i Södertälje, efter dagar av oroligheter i delar av staden. 2017 utsätts polisen i Helsingborg för ett bombdåd. Däremellan har polisen lurats in i bakhåll, hamnat i underläge, fått handgranater kastade mot sig och sett hur de alltid förhindras att göra sitt jobb genom politikernas svaghet och medias påtryckningar.

Än så länge – dumheterna från Södertörns högskola har inte slagit igenom ännu – finns det tillräckligt med poliser för att återta de ockuperade enklaverna. Ordningspolisens nationella instatsstyrka och de förstärkta regionala insatsstyrkorna (Piketen) har tillsammans närmare 300 man (som jämförelse har BOPE i Brasilien runt 400 man) vilket är en bra början om man vill rensa upp.

Det vore nog inte heller svårt att förmå andra poliser att vilja vara med och ta en holmgång med buset. Att motivera manskapet är inte svårt utan det är cheferna, politikerna och gammelmedia som är bromsklossar.

Som vanligt behöver inte de ansvariga själva betala priset för vad de ställer till med. Kostnaden bärs av folk vars vardag känns otrygg; den bärs av brottsoffer som ser hur utredningar läggs ned och den bärs av poliser som känner sig otillräckliga och inte vet vad de ska ta sig till.

Samtidigt växer de kriminellas självförtroende och inte med mindre än att polisen tar i med hårdhandskarna kommer den utveckling vi ser stävjas. Alltså kommer den inte stävjas eftersom polisen på gatan inte kommer få den uppbackning som krävs av sina chefer eller av politikerna; och media kommer fortsätta att tjuta om polisen gör sitt jobb.

I det fria Sverige – i ett nationellt Sverige – skulle problemet inte vara ett problem!