Sverige har två val — men bara ett om hon vill överleva

Staten har sedan länge förlorat kontrollen i många invandrartäta eller totalt invandrardominerade områden. Våldsmonopolet har upplösts, respekten för statens institutioner är som bortblåst och parallella rättssystem har vuxit fram. Ibland kallas dessa områden för ”no-go-zoner”, ibland för ”socialt utsatta områden” eller ”utanförskapsområden. Men vad man än kallar områdena för så är kontentan att områden i Sverige där ickesvenskar bosätter sig en masse, där uppstår kris, kaos och lidande.

Tjugo moderater har nu lämnat in en riksdagsmotion om att kunna sätta in militären i de här områdena, och en av dem — Mikael Cederbratt — skriver i en bloggartikel tidigare i år att man måste ”förklara krig mot gängen”. För en del kanske det låter som ett bra förslag, och i sig är jag inte emot att använda militären i invandrarområden — men då ska det vara för att internera, deportera och repatriera. Men det är inte de moderata motionärernas önskan, utan här handlar det om att ”upprätthålla ordning” och ”lagföra gängens ledare”.

Det är möjligt att det skulle ge en kortsiktig effekt, men det skulle också kräva fortsatt militär närvaro för att problemen inte ska återuppstå — och inte ens då finns det någon garanti för att de kriminella gängen försvinner, även om man försvårar deras verksamhet något. Men vi måste också fråga oss om det här är samhället vi vill ha; med militärer på gatorna i ständigt krig med kriminella gäng.

Varför inte stanna upp och ställa sig frågan; hur blev det egentligen så här? Hur hamnade vi i en situation där politiker vill sätta in militär i våra städers förorter?

Den naturliga konsekvensen

Den mångkulturella politiken, som effektivt beslutades 1975 då man gick från gästarbetar- och assimilationspolitik till integrations- och mångfaldspolitik blev en bärande ingrediens i den livsfarliga cocktail som uppstod genom massinvandringspolitiken något decennium senare. Det ekonomiska stödet till, och upplyftandet av ”minoriteter”, etniska intresseföreningar och främmande religioner har lagt grunden för den högst naturliga, etniska segregation vi idag ser runt om i vårt land och de ”utanförskapsområden” som blir dess lika naturliga följd.

En assimilationspolitik hade varit ett bättre alternativ, men den hade inte heller varit möjlig med massinvandringens volymer, utan på sin höjd klarat av några hundratal personer per år för effektiv assimilering. Att börja bedriva assimilationspolitik idag, utan att helt strypa invandringen och repatriera den absoluta majoriteten av utomeuropéerna, vore lönlöst.

Ingen politiker i riksdagen, med viss reservation för Sverigedemokraterna, verkar på allvar vilja se — eller åtminstone tala om — grunden till problematiken i våra förorter. Det är den mångkulturella politiken som lägger grunden för detta, och parallella samhällsstrukturer och ”utanförskap” är dess naturliga konsekvens.

Sverige har bara två val

Sanningen är den att Sverige står inför ett ödesval, och har gjort så ganska lång tid. Det finns två vägar man kan gå; ingen av dem enkel, men den ena klart bättre än den andra.

Det första alternativet är att fortsätta med den mångkulturella politiken. För att någorlunda upprätthålla säkerheten och den upplevda tryggheten, kommer man vara tvungen att sätta in militärer på gatan precis som Moderaterna föreslår. Man kommer också fortsätta ösa resurser på invandrarområden i en naiv förhoppning om att det där med integration plötsligt ska börja fungera. Vi kommer få vänja oss vid övervakning och allt mindre rätt till en privatsfär, samtidigt som grundläggande fri- och rättigheter tas ifrån oss — inte minst yttrande- och föreningsfriheten. Allt för att ”skydda demokratin” och ”toleransen” så klart.

Det andra alternativet är vårt alternativ — internera, deportera och repatriera. Internera samtliga asylsökande, kriminellt belastade utlänningar och illegala invandrare och påbörja deportationen av dem. Samtidigt inrättas ett repatrieringsprogram där vi, över tid, hjälper utomeuropéer att flytta hem till sina hemländer igen, alternativt till tredje land i deras kultursfär som vi som stat upprättar ett avtal med.

Det senare alternativet kommer så klart rendera i en del upplopp, demonstrationer och våld — framförallt från de utlänningar som inte alls vill ge upp möjligheten att leva på svenska folkets bekostnad. Det kommer bli en hård tid. Men jämfört med det första alternativet är det som att dra bort plåstret fort, istället för att göra det långsamt — eller ja, det första alternativet river inte ens av plåstret, det sticker kniven i kroppen och fortsätter åsamka den livshotande skador.

Vår tid är nu

Vi ska inte vara naiva. De politiker som sitter i riksdagen idag, och där räknar jag även in Sverigedemokraterna, kommer inte att genomföra de nödvändiga förändringarna. Åtminstone inte av sig själva, utan ett massivt folkligt tryck och en ordentlig rockad på mediemarknaden där vi som idag kallas alternativmedia fortsätter ta andelar.

Vi måste ligga på politikerna som hökar. Vi får aldrig vika av från vår linje; mångkulturen är ohållbar och måste avskaffas! Allt annat kan vara temporära plåster, kosmetiska lösningar och sätt att skjuta upp problemen — men ska vi på allvar återskapa tryggheten, säkerheten och säkra en plats där det svenska folket kan leva i frid och frihet och utveckla sin fulla potential måste Motgifts treklang bli statens honnörsord.

Men i väntan på politiska lösningar måste vi också lägga grunden för en framtid där lösningarna dröjer längre än vi önskar, och där står vi inte utan idéer.