Utraderad ur historien – Soviet Style

I början av januari firade Kvällsposten sitt 70-årsjubileum, vilket brutalt påminde mig om hur länge sedan det är jag slutade på den tidning jag under så många år älskade. Jag började där som 27-åring 1987 och slutade tolv år senare, 1999. Året innan jag slutade hade jag efter en konflikt med några äldre kvinnor på redaktionen, degraderats från nyhetschef till något slags specialreporter med en enda uppgift: Att skriva artiklar till en bilaga som skulle ges ut till tidningens 50-årsjubileum. Det var min sämsta tid på tidningen och förklaringen till att jag något år senare tog ett avgångsvederlag och slutade.

Men innan dess – jäklar i min lilla låda vad roligt vi hade! Det är svårt att beskriva den alldeles fantastiska och helt sinnessjukt galna stämning som rådde på Kvällan när jag började där. På redaktionen satt ett helt gäng gubbar med en flaska i den nedersta, större skrivbordslådan. En del av dem var vresiga surkart som hatade unga kvinnliga vikarier, andra var helt fantastiska murvlar som lärde mig allt om hur en kvällstidningsreporter bör fungera.

De flesta unga tjejer som fick sommarvikariat på Kvällan drog en lättnadens suck när vikariatet var över, men vi var några som trivdes alldeles utmärkt i den grabbiga miljö där ingen var imponerad över tjejer som försökte skaffa sig fördelar i kraft av sin kvinnlighet. För att lyckas i den här miljön var man tvungen att vara minst lika tuff som grabbarna. Och det var jag.

De första åren kämpade jag för att få lika viktiga uppdrag som grabbarna. Tyvärr hände det alltför ofta att jag och de andra tjejerna skickades på hundutställningar och dagisinvigningar, medan killarna fick åka på polisens presskonferenser om otäcka mord eller sattes på att granska fifflande politiker.

Men skam den som ger sig. En dag fick jag och en annan tjej på redaktionen för oss att vi ville granska det då väldigt framgångsrika Skånepartiet. Vi hade noterat att väldigt många av deras politiker åkt fast för skattefusk och annat, så vi ville kontrollera om de verkligen var mer fifflande än andra politiker. Det var de. Jag minns inte de exakta siffrorna, men det stod helt klart att Skånepartiets politiker var extremt mycket mer förekommande i Kronofogdens rullor än andra politiker. En rolig detalj var att vi också kunde visa att politiker överlag var mer förekommande hos Kronofogden än människor i gemen.

När våra artiklar publicerades tog det fullständigt hus i helvete. Aldrig någonsin hade redaktionen varit så nedringd – både av folk som gillade det vi avslöjat och av folk som hatade det. Våra chefer som hade lett lite nedlåtande åt oss och vårt avslöjande blev helt tagna på sängen, och tvingades erkänna att vi två tjejer hade levererat ett riktigt scoop.

1990 slogs Kvällsposten ihop med GT och fem tunga år inleddes. 1996 blev vi en egen tidning igen, och nu hände fantastiska saker. Lars Klint som blev chefredaktör utnämnde flera kvinnliga chefer och utsåg mig till den första kvinnan någonsin i en redaktionsledning. En stor sak!

Nu har samme Lars Klint skrivit en artikel och en krönika om tidningens 70-årsjubileum – och fullständigt utraderat mig från tidningens historia. I krönikan från 5 januari 2018 skriver han:

”Efter frigörelsen från Göteborgssamarbetet, då vi var tillbaka som Kvällsposten 1995, var 72 av redaktionens 91 journalister män. Bland de 19 kvinnorna fanns ingen i arbetsledande ställning. Så snedvriden var könsfördelningen ännu i mitten av 90-talet.”

Hallå! Lars Klint utsåg själv mig till nyhetsfeaturechef, Susanne Lindén till fotochef och Katrin Zetterlund till redigeringschef. Har gubben blivit dement eller?

I hyllningsartikeln till tidningen, som publicerades dagen före, räknade Klint upp en enorm massa medarbetare som han strödde guld över. Det är säkert 40 personer som nämns, men jag – som den historiskt första kvinnan i redaktionsledningen – finns inte med. Okej, detta förvånar mig inte, jag är van vid att mina gamla kolleger inte vet hur de ska förhålla sig till mig sedan jag blev hemsk ”rasistnazistfascist”. Men att en av mina käraste vänner och kolleger också har strukits ur rullorna (kanske för att hon vägrat ta avstånd från mig) skär i mitt hjärta.

Jag mejlade henne om hur ledsen jag var för hennes skull – att hon antagligen smittats av mitt ”virus” och därför inte fick nämnas. Hon skickade mig då en alternativ historieskrivning av Kvällsposten som fick mig att gapskratta:

”Ja herregud! Vinnaren skriver historien heter det ju. 

Jag hade kunnat skriva många saker: 

• Hur den begåvade bilageredaktören NN överföll mig på ett hotellrum,
• Hur den fantastiske tidningsmakaren NN faktiskt är dum på riktigt (att använda ordet tidningsmakare om honom bevisar bara att man aldrig förstått ordets innebörd),
• Hur nattens klippor NN och NN ständigt backades upp och räddades av alla oss andra som åtminstone var nyktra,
• Hur den hyllade mansgrisen NN då och nu är en fena på en enda sak: Att få andra att jobba medan han själv latar sig. I övrigt är hans kompetenser vad jag begriper av mediokert skick,
• Hur skribenten Klint själv ofta var så full att han hade somnat när nattredaktionen försökte nå honom för att han skulle göra det han hade betalt för: Ta ansvar för det publicistiska,
• Hur den fantastiska reportern NN kallade den finlandssvenske pressekreteraren på Röda Korset för Mumintrollet och därmed förstörde våra goda relationer och chanser till bra pratminus därifrån,
• Hur ordblinde Herr Lagercrantz brakade ihop under uppdrag och var tvungen att få sina texter skrivna av en obetydlig spökskrivare på natten.”

Den ”obetydlige spökskrivaren på natten” var förstås min kära kollega själv.

När jag torkat tårarna av skratt insåg jag hur rätt hon har i sina avslutande ord till mig::

”Jag har faktiskt inte läst så noga eftersom jag vid en första anblick greps av samma vrede som du. Och så gick jag ut på stan och mötte [vår gamle kollega] UR helt oförhappandes. Han gav mig en bamsekram och vi pratade och fnissade en bra stund, och sen tänkte jag att det där, det var faktiskt på riktigt. Så, och bara så, tänker jag känna och komma ihåg min fantastiska tid på Kvällan. Om jag är smittad av ditt virus så är det en lite bättre tanke än att Klint faktiskt glömt bort mig. Men jag har bestämt mig för att skita i vilket. Kvällan – i ljust och vackert minne bevarad! Försök du också – du mår bättre av det!”

Hon har förstås helt rätt. Jag tänker inte låta en före detta alkoholiserad och numera livrädd chefredaktör förstöra mina minnen av Kvällsposten. En dag är jag nog tillbaka i historieböckerna – som den första kvinnan någonsin i tidningens redaktionsledning!

Fotnot: Några av personerna ovan kallas NN för att inte bli identifierade. Lars Klint och David Lagercrantz är däremot offentliga personer och får tåla att omnämnas.