Jämlikhetssträvan förnedrar kvinnor

Regeringen har hotat med vite och tvingade lag om inte bolagsstyrelserna blir jämlika; Kungliga vetenskapsakademien har tagit fram förslag som ska uppmuntra de personer som nominerar kandidater till Nobelpriset att nominera kvinnor och när regionfullmäktige i Norrköping sammanträder skall talartiden fördelas varannan efter kön.

När ska kvinnor få komma fram av egen kraft?

1888 tog Bertha Benz sin makes bil och deras gemensamma söner ut på en längre bilfärd. Framme vid målet, sin mors hem, telegraferade hon maken och när hon kom hem gav hon honom en lista på vad som behövde förbättras. Jeanne d’Arc såg till att vinna en plats i historien som Frankrikes härförare och Kristina Gyllenstierna försvarade Stockholm mot dansken efter att maken dött.

Det verkar som att kvinnor förr, av egen kraft, kunde komma långt. Det kan de idag också, hur långt som helst.

Varför är det då så ojämnt i styrelserna, bland politikerna och nobelpristagarna? Elementärt kära läsare, färre kvinnor än män är beredda att offra allt det som krävs för att klättra upp genom hierarkierna. De kvinnor som gör det kommer förr eller senare fram.

Viktigare än jämställdhet in absurdum torde vara rätt kvinna (eller man) på rätt plats. Hur någon kvinna kan känna sig nöjd med en position de fått för att de har rätt kön, inte för deras kompetens, är svårt att begripa. Är det inte bättre att vinna sin position och den respekt som kommer genom egen kraft, inte som någon välgörenhet?