Fräckt av flyktingar i Täby

Här om dagen protesterade flyktingar i Täby mot hur de behandlas. De gick till och med så långt att de anklagade kommunen för att vara rasistisk. Varför? De vill få egna lägenheter men tvingas nu bo på hotell. Enligt kommunen finns inga lediga lägenheter; däremot får de bidrag, sjukvård, skola, utbildning och allt annat som Välfärdssverige kan kasta över dem. Men det räcker inte.

Ett talesätt menar att beggars can’t be choosers vilket är rimligt. Om man med nöd och näppe flytt de värsta scenarier man kan föreställa sig borde varje lättnad vara en gåva – en välsignelse man tacksamt tar emot. Tänk att efter en lång flykt med otaliga vedermödor få känna tryggheten av att lägga ner huvudet på en mjuk kudde i ett hotell i Täby.

Och det är med den insikten som altruismen spolas bort. Man kan inte känna sympati för någon som kräver, kräver och kräver när de får så mycket! Att göra det kan inte vara annat än någon form av självskadebeteende.

Frågan är också: hur kan de vara så fräcka att de biter den hand som föder dem? Svaret kan bara vara; eftersom de kommer undan med det. Öppna gränser-förespråkare, politiker och journalister har till den milda grad producerat exempel på svensk självförnekelse och självutplåning med adress världens flyktingmassor att de som kommer hit redan ser sig som herrar på täppan.

Hade en symboliks lavett utdelats, i form av omedelbar utvisning vid minsta tjafs, så hade situationen sett mycket annorlunda ut. Sannningen är ju den att om galoscherna inte passar finns det ingen som tvingar dem att stanna kvar.