Lärdomar från Rom

Beards bok är klart läsvärd eftersom framställningen styrs av en sund kritik, både vad gäller vad man kan veta om historien och attityden gentemot historien. Pk-pinnar som styr framställningen lyser med sin frånvaro, trots att hon verkar ha en moderat ”vänstersyn” på immigration och feminism. Det är pinsamt att behöva säga något sådant, men pk-attityder kan var ytterst plågsamma varför läsvarningar kan behövas. Inga varningar här, dock!

Mary Beard avslutar sin genomgång av den romerska statens historia år 212 e.Kr. Då beslutade kejsar Caracalla att varje fri invånare i det romerska imperiet – d.v.s. alla som inte var slavar – skulle räknas som fullvärdig romersk medborgare. Det gällde alltså alla från Syrien till Portugal och från Nordafrika till Skottland. Mer än 30 miljoner människor blev romerska medborgare i ett slag, utöver dem som redan var det vill säga. Beard menar att den romerska staten därefter måste förstås som en annan, en ny stat.

Beard anger flera argument för det. Kejsarrollen var t.ex. en helt annan; Tiberius och Commodus skulle utan större svårigheter ha kunnat byta plats, enligt Beard. Men Tiberius skulle knappast ha känt igen sig i t.ex. Alexander Severus roll bara några årtionden efter Commodus. Det politiska språket och kommunikationen mellan kejsare, senat, ämbetsmän, militär m.m. fungerade helt annorlunda. Antalet kejsare blev efter Commodus mångdubbelt fler, och mer eller mindre alla tronpretendenter backades upp av legioner, vilket tyder på permanent inbördeskrig. Kejsaren var i stort sett aldrig i Rom utan ständigt i fält, vilket medförde att staden förlorade sin roll som huvudsäte, och därmed sjönk hela den politiska, medborgerliga och religiösa traditionen undan. Förhållandet mellan kejsaren och den genuina romaren och senaten blev oviktigt, icke levande. I loppet av 300-talet blir Romarriket kristet och andra städer än Rom blir klart viktigare centra. SPQR – senaten och det romerska folket – var inte längre statens grund (bara dess namn), och makten brydde sig inte vad som hände med ursprungsromarna. Så blir också staden Rom två gånger invaderad och plundrad under 400-talet – något som var prioritet nummer ett att förhindra under hela den romerska statens, SPQR alltså, historia.

Caracallas Rom i dagens Europa

I våra tider av ett förryckt EU och de sämsta och mest folkhatande svenska politikerna i mannaminne är Roms arma öde värt att betänka. Historien har upprepat sig många gånger genom tiderna. Uppenbarligen önskar EU-topparna en ny form av stat – som ska ersätta både EU och de gamla nationalstaterna. Massinvandring från ”skitländer” har visat sig vara ett utmärkt sätt att urholka nationalstaterna. Det finns också en gammal EU-dröm att unionen ska utökas till Mellanöstern och kanske Nordafrika, eller åtminstone att knyta regionerna nära Europa. Vad gör man inte för några 100 miljoner nya konsumenter (och klienter så man kan få känna sig som omhändertagande statsman)? Medborgarna i de gamla kärnländerna och nationalstaterna lämnas – i jämlikhetens namn, varför ska de ha privilegier? – vind för våg. Subsidiaritetsprincipen står inte högt i rang, och svenska politiker drömmer om att ge den dödsstöten för Sveriges del, varmed det politiska bandet till det egna folket kan avfärdas. Låt länderna invaderas, plundras, våldtas! ”Våra” politiker kommer ju vara långt borta på annan ort, precis som kejsarna efter Commodus. Den gamla prioriteten att styra och försvara riket är bortglömd sedan länge. Och traditionerna – svensk moral, tro, arbete, gemenskaper, bildning, konst… usch vad töntigt, låt sådant dö, det är ju så gott med sushi och falafel… Så tycks politikernas och pk-opinionens grumliga önskan vara.

Romersk konservatism

Givetvis ömsade den romerska staten skinn flera gånger under sina tusen år alltsedan grundandet år 753 f.Kr. enligt traditionen fram till 200-talet e.Kr. Dels har vi det radikala uppbrottet 509 f.Kr. då Rom blev just SPQR i och med att man gjorde sig av med kungadömet, dels har vi förstås Augustus omdaning av staten runt Kr.f. efter hundra års inbördeskrig, dels gjordes många betydelsefulla reformer däremellan. En del av förändringarna bestod just i att främmande folk gjordes till en del av riket, i slutändan till romerska medborgare. Men försiktighet och stockkonservativ gammelmodighet präglade ändå romarna.

Staden Rom var som en enda röra eftersom inget egentligen fick ändras på; man byggde förstås nytt men rev eller flyttade inte gamla tempel, det vore att vanhelga platser. Vid konstigheter och fara rådfrågades gamla orakelskrifter vari problemen bestod, och alltid var svaret: Rom håller på att sjabbla bort traditionerna varmed det dömer sig till undergång. Trots en stor dos politisk flexibilitet och en synnerligen komplex politisk struktur vägde ändå de politiska traditionerna tyngst: Rom måste alltid försvaras, tyranni måste till varje pris undvikas, senaten måste ha visst företräde, val ska hållas varmed folkets röst får göra sig hört o.s.v. Till och med Augustus värnade om de gammeldags dygderna och politiska traditionerna trots att han gav staten nya grundvalar i och med att han skapade ett enväldigt kejsardöme. Och när det gäller nya medborgare var Rom ändå nog så moderat i frågan. Fram till Caesar och Augustus var det bara italiska folk som inkorporerades i Rom och därefter så sakterliga galler, greker o.s.v. Först med Caracalla blev mer främmande folk romerska medborgare – och därmed var sagan all i Beards ögon.

Medborgarskapets anda och dess urvattning

Mary Beard gör läsaren uppmärksam på en intressant sak i och med Caracallas radikala reform. Före den var medborgarskap ett privilegium, något betydelsefullt både juridiskt, moraliskt och symboliskt. Under republikens tid var medborgarskap rentav så kraftfullt laddat och betydelsefullt att enkla, fattiga bönder och arbetare, utan någon som helst möjlighet att komma upp sig i samhället, vare sig status eller rikedom, självklart ställde upp i krig. Just för medborgarskapets skull, att du patricier och jag den fattigaste plebej ändå är likar – romare! Personer med god vandel och gott rykte ägde den moraliska kvaliteten honestas (värdighet, anseende, respektabilitet), en kvalitet som särskilt vanns genom strävan för det allmännas bästa istället för blott egen vinning. Honestas band därmed medborgarna samman genom uppfyllandet av det allmännas bästa.

Efter Caracallas reform hade medborgarskapet spelat ut sin roll, alla (utom slavar förstås) var medborgare. Under 200-talet uppstod skarpa skillnader mellan det som kallades honestiores, de mer hedervärda, och humiliores, den lägre sorten. De förstnämnda var den rika eliten och veteransoldater, de andra var de övriga människorna. Skillnaderna tog plats i lagen, bl.a. genom att honestiores undantogs nedvärderande straff såsom korsfästning. Tidigare var sådant i princip ägnat åt slavar och icke-romerska medborgare, men nu kunde alla humiliores dömas till sådana straff. Det låter kanske inte så värst i våra välfärdsdagar, men man måste förstå vilken symbolisk betydelse något sådant hade. På ett plan är jag som romare plötsligt inte mycket annorlunda än en slav. Det gammalromerska Honestas fanns inte längre som moralisk kvalitet.

I vår tids Sverige märker vi hur medborgarskapets betydelse urholkas, både juridiskt och symboliskt. Människor med svenskt ursprung ska inte bara kläs av både rättigheter och privilegier, utan skämmas för att de är svenskar. Det är vad pk-propagandan dagligen skallar. Varmed känslan för det egna – bl.a. vår variant av honestas – gröps ur och vittrar sönder! Invandrare som fått avslag på asylansökan får fortsätta vistas här med samma eller rentav mer priviligierad välfärd än ursprungssvenskar, varmed den juridiska sidan av medborgarskapet blir meningslös. Rättssystemet blir alltmer orättfärdigt. Invandringen och traditionsbekämpningen (feminism och andra avarter) löser i det stora hela upp folkkänslan, vari medborgarskapet har sin grund.

Det här är på många sätt den liberala drömmens slutfas, den tid då alla är medborgare och på så sätt likar, vare sig man är bantuneger eller dalkarl i självaste Falun – och där parterna är lika många och i princip utbytbara. Givetvis sker då med tiden en liknande uppdelning som i Roms honestiores och humiliores, om än inte lika tydligt inskriven i lagen. På ena sidan pk-toppar och dem som är rika nog, på den andra sidan: resten. Pk-propagandan vill få ursprungssvensken att känna just detta: du är inget annat än en humiliores, det finns inget värdefullt i ditt ursprung och dina traditioner. Man förstår också varför kommunister kämpar för det målet (utöver deras befängda föreställning om rättvisa), eftersom klass och rikedom kommer att spela större roll än någonsin varmed klasskampen kommer att skärpas med hopp om klassrevolution.

En ny situation: vem är fiende och vad ska värnas?

Mary Beard uppmärksammar ett annat skrämmande fenomen när det gäller tärandet på medborgarskapskänslan. Romarna kallade under republiken statens fiender för hostis/hostes, en absolut gräns mellan romare och dess fiender. Under inbördeskrigets tid under första århundradet f.Kr. luckrades den gränsen upp. Sulla, som var hårdför diktator på 80-talet f.Kr., kallade sina motståndare i Rom för hostes medan dessa kallade honom detsamma när han lämnade staden för fälttåg. Begreppet återkom flera gånger mellan politiska motståndare under seklet.

Vad som stod på spel var den medborgerliga känslan att försvara den egna staten mot en uppenbar fiende, det främmande som vill plundra och erövra (även om romarna hade en lömsk tendens att se även alla sina uppenbara anfallskrig som försvarskrig). Sedan Marius tid ca år 100 f.Kr. hade soldater alltmer blivit trogna en bestämd härförare, som gav dem lön, istället för trogna staten, d.v.s. hela folkets sak. Och det nya sättet att använda begreppet hostis skedde efter det sista stora kriget mellan romarna och andra italiska folk, vilka därefter blev fullvärdiga medborgare. En stor mängd ”främlingar” blev alltså romare. Idén om en klar fiende, en hostis, blev därmed grumlig. Statens fiende kunde plötsligt vara en annan romare, varmed givetvis lojalitetskänslan gentemot staten blev svag. Det var först Augustus som lyckades återskapa den känslan – på bekostnad av republiken som styrelsesätt.

I vårt Sverige ser vi likartade tendenser – även om för tillfället inga soldater är inblandade. Pk-ligan och svenskhatarna har skapat en oerhört stark polarisering mellan de politiska lägren; enbart det de anser och vill får vara rätt, motståndarna utmålas som hostes i kubik, de driver ett andligt krig mot svenskheten o.s.v. De kämpar för att upplösa känslan, tilliten och förtroendet för det egna och allt som värnar om det. De bedriver det Jimmie Åkesson lite lättvindigt brukar kalla splittringspolitik. Det som tidigare var självklart, att vi svenskar arbetar för vårt eget väl och försvarar oss för att värna det egna, har de politiskt korrekta skymfat och nedvärderat på alla möjliga sätt. Med invandring av vitt främmande element blir den känslan än svagare. Allt färre vet vem som är hostis och vad som ska värnas.

Vad dessa svagsinta pk-människor inte förstår är att resultatet blir det alla stadsstater under antiken fruktade mest: kaos i staten, upplösning och till sist slaveri och förintelse. Mängder av stater och folk förslavades och förintades då, och det finns ingen anledning att tro att inte samma öde väntar i våra tider. – P.g.a. avsaknad av det grekerna kallade eunomia, den sunda ordningen, grundat på tryggheten och styrkan i det egna!