En brasklapp först. Jag har ägnat en liten stund åt att söka efter någon ledarartikel där Expressen tar tydlig ställning för att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap. Jag har bara funnit en. Däremot kan jag minnas åtskilliga artiklar från nämnda tidning där man gjort vad man kunde för att vara banerförare för en generös migrationspolitik.
Förvisso har tonen ändrats en del. Expressen skiljer sig inte här från andra gammelmedier och i takt med att de insett att de tappat en hel del av sina möjligheter att skriva folk på näsan med sin uppfostringsjournalistik, försöker de ”passa in” mer och mer. Svegot har tidigare kommenterat det här och här. Men få känner nog att deras förtroende för tidningen ökat. Snarare ställer man sig frågan: ”Vem är det ni försöker övertyga, mig eller er själva?”
Så med den utgångspunkten är det med stigande irritation jag läser den osignerade ledaren ”Var är SD:s vrede över Egor Putilovs ID-byten?” som publicerades 19 februari. Först och främst irriterar det mig att man tar Arbetarens och Dagens Nyheters påstådda avslöjanden om Egor Putilov som sanning. Faktum är ju att Putilov bestrider det som framkommit till den milda grad att han anmält Arbetaren för förtal (säger han på Twitter i alla fall).
Men Expressen bekymrar sig inte om det – de vill göra en politisk poäng. Man vill slå ”Sverigevännerna” och SD-sympatisörerna på fingrarna genom att avslöja en av ”deras egna” som fuskare med pass och medborgarskap.
Kanske fungerar det.
För egen del har jag varit försiktigt positiv när det gäller Putilov och det enkom på grund av hans grävande journalistik. Sådan kan vara objektivt bra och mycket han publicerat har varit det. Däremot har jag menat att man ska vara försiktig med ”konvertiter” till vår sak som inte prövats under lång tid.
Det var sant för Marcus Birro och det är sant för Katerina Janouch. Birro dök upp med hög svansföring men kom snart till korta då han inte klarade av pressen. Janouch har hittills visat sig stå pall och till råga på allt bett om ursäkt för tidigare ställningstaganden och uttalanden, vilket bådar gott. Ingen blir gladare än jag om hon fortfarande, efter några år, finns kvar som en röst mot vansinnet i vårt land.
Många verkar dock vara så svältfödda på dissidenter att de tar vem som helst till sig som sticker ut hakan, och är det en invandrare till råga på allt ja, då blir de helt till sig. För mig är det oförståeligt. Jag har aldrig känt behov av ett ”alibi” för vår rättmätiga nationella strävan.
Nåväl. Egor Putilov, själv tidigare anställd på just Arbetaren, har mycket att bevisa i min bok.
Nu hävdas det att han kommit till Sverige på falska premisser och om stämmer är det väl inte värre än att man tar itu med honom som man borde göra med alla andra som förfalskar sig in i landet (i dagsläget alltså ingenting). Skulle jag bestämma skulle han få foten ut ur landet … han och alla andra som i så fall fuskat sig in. Först naturligtvis, en rättvis prövning.
Jag är nämligen konsekvent. Jag har, när vi fått veta att man köper svenska pass utomlands, konstaterat att var och en som blir påkommen med ett sådant ska utvisas och sedan inte vara välkommen tillbaka – det handlar om förtroende.
I sak är det hela alltså enkelt och jag tror (hoppas!) att varje Sverigevän med integritet resonerar likadant. Det gör nämligen Expressens text ännu mer patetisk. För de tar nämligen chansen att försöka vinna poänger i kölvattnet av Putilovaffären.
Tidningen har haft tusentals exempel på fall där personer manövrerat sig till Sverige med lögnen som inträdesbiljett, och tittat bort varenda gång. Men nu vaknar de till liv, för denna gång handlar det om en vit man; därtill ryss och flyhänt skribent hos Samhällsnytt. Jag ser framför mig hur det utbrast jubel på ledarredaktionen när nyheten kom: ”Nu jävlar ska de få!”
Så vad fick vi? Bidde det ens en tumme? Jag tycker nog inte det. Jag känner mig inte träffad. Däremot ska vi tvinga Expressen att stå vid sitt ord: Att den som kommer till Sverige och ljuger sig till ett medborgarskap ska kunna få det återkallat.