Timbros förslag om att avskaffa föräldrapenningen ännu ett slag mot svenskarna

”Avskaffa föräldrapenningen och halvera ledigheten” skriver i dag liberalen Siri Steijer från Timbro på Aftonbladet Debatt. Förslaget är symptomatiskt för de moderna liberalerna, där individen helt är frånkopplad ett större sammanhang och där nuet och jaget alltid är viktigt än framtiden och laget.

Föräldraledigheten beräknas kosta ”hela 31,2 miljarder” i år konstaterar Steijer, vilket man hade kunnat jämföra med (men det gör inte Steijer) Migrationsverkets kostnad för 2016 på 59 miljarder (se Migrationsverkets årsredovisning här) eller den totala kostnaden för massinvandringen vilken beräknas uppgå till flera hundra miljarder per år.

Kostnaden för föräldrapenningen är alltså en piss i Mississippi jämfört med massinvandringens kostnader.

”Ett vanligt argument för en lång föräldraledighet är att det stimulerar människors vilja att skaffa barn. Ur det perspektivet är föräldraförsäkringen en typ av kollektiv investering som ska säkra framtida generationer av skattebetalare. Det implicerar att vi föds i syfte att försörja den offentliga sektorn och därför också omedelbart skuldsättas av staten, för att senare i livet tvingas återgälda detta.”

Den liberala retoriken är slående, och den är slug. Liberaler och marxister har de senaste 40 åren nedmonterat den svenska nationalstaten och ersatt den med ett Sverige AB — en mångkulturell stat utan en grundläggande, sammanhållande gemenskap. Nu pekar man på staten som den byråkratiska koloss den är, helt frikopplad från folket, och projicerar sina liberala argument på den.

Tanken frestar nog många, och riktigt dräpande blir det när Steijer fortsätter sin extremindividualistiska retorik:

”Dessutom tvingas de som är barnlösa eller endast har ett barn betala för de större familjernas ledighet.”

Det liberala mantrat: Du har inget ansvar gentemot någon förutom dig själv. Du är frikopplad från alla sammanhang och alla statliga försäkringar är tvång och stöld.

Men det stora problemet är att Steijer bara säger A, men inte B. För alternativet för den som inte har möjlighet att vara hemma med sina barn, utan i stället måste ut i arbetslivet, är att sätta barnen i förskola — en förskola som till 92 procent bekostas av skattemedel. Det är bara en liten del av de kvinnor (ja, jag anser att det i de allra flesta fall främst är kvinnans uppgift att vara hemma med barnen de första åren) som sätter sina barn i förskola för att jobba som faktiskt betalar in mer skatt än vad det kostar.

Och varför ska de som inte har barn i förskolan betala för dem som har det? Med samma logik som ovan borde inte heller förskoleplatser subventioneras.

Det finns en anledning till att vi har en del gemensamma, statliga försäkringar — livet är nämligen sällan lika enkelt som i politikers och opinionsbildares algoritmer och kalkyler. Saker och ting händer, och en sund nationalstat — byggt på folkgemenskap i ett etniskt homogent samhälle — ser till att så få som möjligt av våra folkkamrater hamnar mellan stolarna.

Då krävs det ibland att det är så ”orättvist” att den utan barn betalar för att den med barn ska kunna vara hemma.

Så strunta i att avskaffa föräldraledigheten. Avskaffa i stället mångkulturen, återupprätta nationalstaten och skapa förutsättningar för ett samhälle där familjen och tid med barnen värderas minst lika högt som arbete och karriär.