Med 100 år av svensk opposition i ryggsäcken

Ett resonemang kräver en utgångspunkt. När resonemanget skall kretsa kring den nationella oppositionens politiska framgångar (eller brist på sådana) är det inte helt enkelt att bestämma vilken denna utgångspunkt bör vara. Ser vi på det hela rent tekniskt så infördes inte allmän rösträtt i Sverige förrän 1921, vilket gör att detta skulle kunna vara en utgångspunkt. Å andra sidan var gårdagens Sverige något helt annat än det modernare Sverige och inget är egentligen sig likt, varför 1921 inte är en gångbar utgångspunkt för mitt vidare resonemang.

Inte heller kan startpunkten vara den nationalsocialistiska rörelsen i Sverige, med partier som Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP), Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP) eller Svensk socialistisk samling (SSS). De tyska nationalsocialisterna arbetade under helt andra förutsättningar än de svenskar som sökte implementera idéerna här i landet. En huvudsaklig orsak var att socialdemokraterna i Sverige i allt väsentligt drev en politik som stod de tyska nationalsocialisterna nära.

Den svenska högermannen Rudolf Kjellén, hade redan under 1900-talets första årtionde kommit till slutsatsen att det krävdes en tredje väg mellan den marxistiska socialismen och den konservativa idén. Han använde begreppet ”unghögern” för att definiera en politisk vilja inom högern med syftning till att skapa en syntes mellan traditionellt konservativt statsintresse och folkligt reformarbete. Kort sagt ansåg han att man skulle vara ”konservativa” i grundläggande värderingsfrågor samt statens beska enhet men ”reformistisk” i fråga om sociala frågor. Kjellén ställde som front mot den internationella socialismen en egen ideologi som han skrev om på följande vis i boken Politiska essayer, andra samlingen utgiven 1915:

”Vidga ut (samhörighets-)idén öfver hela folket – tänk en nationalsocialism i stället för en klassocialism – och det samhällsvådliga blir en härlig samhällstyrka!”

Så tidigt kom Rudolf Kjellén att använda den politiska termen nationalsocialism. Han ansåg att bryggan mellan det konservativa och det sociala stod att nna i nationalismen. Han var också den som kom att mynta begreppet ”folkhemmet” som en produkt av den politiska ideologi han sökte förklara och framställa. Socialdemokraterna, vilka kom att hämta mycket av sin politik från de tyska nationalsocialisterna, såg även till att lägga beslag på ”folkhemmet” som idé i slutet på 1920-talet.

När så de svenska nationalsocialisterna började organisera sig fanns det inte något politiskt vakuum för dem att verka i. Folkhemmet och en (stats)nationalistisk socialism var redan verklighet, och så i ett land som i allt väsentligt var rasligt homogent. Därför fick de svenska nationalsocialisterna aldrig några större valframgångar utan hamnade som mest (de olika nationalsocialistiska partierna sammanräknade) kring 50 000 röster. Är 1950 upplöstes Svensk socialistisk samling medan den socialdemokratiska hegemonin, som inleddes 1932, skulle fortsätta fram till 1976.

Förutom de svenska nationalsocialisterna så fanns det ytterligare ett parti vi skall omnämna. Sveriges nationella förbund (SNF). SNF grundades redan 1915 (under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund) och blev snart i praktiken ungdomsförbund åt Allmänna Valmansförbundet (som sedermera genom olika processer ledde fram till Moderaterna). Men SNF bröt med högern 1934. 1935 bytte man namn till Sveriges Nationella Förbund. Inledningsvis var förbundet inspirerat av den så kallade ”lundakonservatismen” (som i sin tur hämtade mycket inspiration från den katolska socialäran som den presenterades av franska Action française.) Under slutet av 1930-talet drog sig förbundet mer mot fascismen och nationalsocialismen och 1938 presenterades ett program där med definierade sig som ”korporativt, nysvenskt, radikalt, nationalistiskt och socialistiskt”. Man lämnade därvidlag konservatismen bakom sig. Partiet hade några få lokala framgångar men efter kriget gick många över från SNF till Högerpartiet (som idag är Moderaterna). 1973 upphörde partiet att kalla sig parti och från 1980 talet kan man i säga att organisationen i praktiken upphörde existera.

Ytterligare en organisation inom den svenska oppositionen som befann sig i gråzonen mellan parti och utomparlamentarisk idérörelse är den av Per Engdahl grundade Nysvenska rörelsen. Rörelsen för idag en tynande tillvaro men vi läser om dem på deras webbsida:

”Vår rörelse har sitt ursprung i den första nysvenska studentklubben, som bildades den 28 oktober 1930. Redan från början markerade man skillnaden mellan nysvenska frihetskrav och likriktningstendenserna hos nationalsocialismens Tyskland och fascismens Italien.

”Nysvenska representanter deltog i oktober 1950 i en sammankomst i Rom för Europeiska nationalister. Denna konferens antog som riktlinjer för det fortsatta arbetet ett programförslag i tio punkter, framlagt av Per Engdahl. I maj 1951bildades i Malmö ett nätverk av Europeiska nationalister, med förbindelseställe i Malmö. Detta nätverk kom att kallas Malmörörelsen.

”Per Engdahl kvarstod som rörelsens ordförande fram till sin bortgång den 4 maj 1994.”

Om vi sedan fortsätter med den mer uttalade nationalsocialistiska politiska strävan så grundas Nordiska rikspartiet 1956. Enligt partiets egna uppgifter fick de 11 500 röster i valet 1968, vilket inte är helt orimligt förvisso. Dock var, och är, svensk nationalsocialism var, ytterst marginaliserad.

När ska vi då ta avstamp? Är det när 1950 talet övergår till 1960-tal månne? Ja, det är inte helt orimligt eftersom det händer mycket under 1960-talet, speciellt från 1968 och framåt. Immanuel Wallerstein skriver följande i Theory and Society (Vol. 18, Nr. 4 juli 1989):

”As an event, 1968 has long since ended. However, it was one of the great, formative events in the history of our modern world-system, the kind we call watershed events. This means that the cultural-ideological realities of that world-system have been definitively changed by the event, itself the crystallization of certain long-existing structural trends within the operation of the system.”

I Sverige sattes också, med början under 1960-talet, ett opinionsarbete igång som gick ut på att Sverige skulle sluta assimilera invandrare och bli ett mångkulturellt samhälle (denna utveckling finns redovisad i boken Hur Sverige blev en mångkultur, utgiven 2007). Så under 1960-talets sista år slogs det gamla Folkhemssverige sönder när kulturmarxismens klor sjönk djupt ned i folksjälen. Kanske är det därför lämpligt att ha året 1970 som utgångspunkt för resonemanget om den nationella oppositionens realpolitiska utveckling fram till innevarande år, 2016.

— — —

Från början av 1900-talet utvecklades svensk politik på ett sådant sätt att det ”nationella”, ”sociala”, ”konservativa” och ”progressiva” balanserades tillräckligt väl för att det inte skulle finnas något större behov av andra alternativ. Som vi redan sett dominerade Socialdemokraterna politiken med en politik som lånade mycket från såväl Rudolf Kjellén som den tyska nationalsocialismen, utan att för den skull inte kunna vara en del av den socialistiska internationalen. Ett konststycke av rang, kort sagt.

Det var först i samband med de stora samhällsförändringarna i kölvattnet av 1968-rörelsen som en nationell opposition kunde få luft under vingarna. 1968-rörelsen var en revolution mot det traditionella Sverige och den nationella kontrarevolutionen kom som en naturlig reaktion på denna. Det fanns olika mindre sammanslutningar som försökte försvara det ”gamla” inom bland annat kyrkan. Men folk drogs med av revolutionen och traditionalisterna fick segla i motvind.

Naturligtvis underlättades inte situationen av att massmedia, myndighetsorganisationer, lärosäten och kulturinstitutioner med mera medvetet infiltrerades av kulturmarxisterna. Journalisten, författaren och debattören Christopher Jolin varnade redan 1972 för detta i boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige och följde 1982 upp denna vänstervridning med boken Varför vi inte kan lita på massmedia. I den sistnämnda boken förklarar Jolin varför vänstern bland annat siktat in sig på massmedia, han skriver:

”… kommunisterna vet att de endast kan gripa makten i ett land genom dess inre förruttnelseprocess, genom folkets moraliska upplösning och intellektuella förvirring som i sin tur påskyndar ett ekonomiskt förfall”.

Christopher Jolin var under lång tid en del av ”högern” och åtnjöt viss respekt bland dem. Men i takt med att han insåg och uttryckte obekväma sanningar om ras och rasens betydelse, kom denna höger att fjärma sig från honom.

Men det var inte bara massmedia som in infiltrerades och togs över av vänstern, de förstod även vikten av kulturen. I boken Kulturfolk eller folkkultur? : 1968, kulturarbetarna och demokratin skriver författaren Johan Bergman om detta. Han visar hur vänsterradikaler bildade grupper som Teatercentrum, Musikcentrum och Textilgruppen för att genom kulturen driva och föra ut sin politik.

Samhället kom som sagt att förändras på djupet och generation efter generation marinerades av denna vänstervåg. Också den nationella oppositionen influerades vilket tydligt kan ses när ordförande för World Union of National Socialists (WUNS) och tidigare ledare för Danmarks Nationalsocialistiske Bevægelse (DNSB) 1984 författade skriften ”Nationalsocialismen – en vänsterrörelse”. Den ”nationella” eller nationalsocialistiska oppositionen identifierade sig med vänstern och blev i akt och mening materialistisk till sin grund.

Samtidigt pågick det Kalla kriget och hotet från kommunismen var särskilt uppmärksammat av nationella, vilka delvis kom att korsbefruktas med högerextremister (i ordets rätta bemärkelse). Den ursprungliga nationella oppositionens rötter i Kjelléns ”unghöger” ersattes av en vantolkning av nationalismen som en nationell variant av den internationella socialismen. Något som än idag gör sig gällande. Faktum är dock att den ”socialism” som de tidiga nationella förfäktade har sina rötter i den ”preussiska socialismen” som Oswald Spengler resonerade kring; hos Bismarcks banbrytande sociala reformer under 1800-talet och den katolska socialäran som sedermera konkretiserades av bland andra G.K. Chesterton och Hilaire Belloc i form av distributism.

Det hela hade karaktären av ett snömos kort sagt. En stark vänster drog fram och i denna vänsterstorm skulle den nationella oppositionen försöka bryta fram och genomdriva en kontrarevolution. Det blev inte ideologi, ekonomi eller kultur som den nationella oppositionen tog fasta på och använde som språngbräda – det blev invandringen.

— — —

Sverige var ett relativt fattigt land fram till andra världskrigets slut och inte många invandrade hit. Något flyktingmottagande fanns knappt att tala om. Efter kriget, som Sverige undsluppit, tog ekonomin fart och med den en arbetskraftsinvandring. Företrädesvis kom dessa arbetare med sina familjer från andra delar av Europa.

Flyktinginvandringen tog fart i början på 1970-talet då vänstern inbjöd politiska flyktingar från Sydamerika samt att flyktingar från Iran fann vägar till Sverige. Det är nu vi börjar se etniska främlingar komma i större utsträckning. Under de Jugoslaviska krigen i början av 1990-talet ökade också flyktingströmmarna därifrån, men vi började också se allt er från MÖNA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika, mer känd under den engelska termen MENA) samt från afrikanska länder som exempelvis Somalia.

Sveriges partier var alla överens och har i allt väsentligt alltid varit överens om invandrings- och flyktingpolitiken. Det svenska folket har aldrig fått tillfälle att göra sin kollektiva röst hörd genom tydligt formulerade alternativ i en folkomröstning. Politikerna har år efter år kört på så som de funnit det gott. Svenskarna har förutsatts hålla tyst och betala kalaset.

Denna konsensus har inte bara varit giltig mellan politiker från höger till vänster, utan också backats upp av en enig journalistkår såväl som kultureliten. Från början stod det klart att all opposition mot den förda politiken skulle slås ned på unisont och att alla kritiker skulle misstänkliggöras som ”rasister” och/eller ”nynazister”. Den som uttryckte sig kritiskt skulle demoniseras. Expressens Ann-Charlotte Marteus skriver om arvet från detta korridorbyggande och erkänner sin del. I en ledare den 12 februari 2015 skriver hon:

”Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest.

”Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.”

Marteus var inte den första utan skolades in i denna konsensus alltsedan barnsben; på dagis, i skolan och vidare genom institutionerna. Korridoren började inte byggas i början av 2000-talet. Den fanns på plats redan 1970.

Men eliternas idé om invandrings- och flyktingpolitiken delades inte av alla. Det fanns en tyst opposition. Denna opposition började organisera sig i slutet på 1970-talet. Namnet var Bevara Sverige Svenskt (BSS).

— — —

BSS hade tydliga kopplingar till såväl Nysvenska rörelsen som Sveriges Nationella Förbund, men de organiserade sig för en annan tid och fokuserade på den fråga som där och då på allvar började omforma Sverige – invandringen. Socialdemokratin under Olof Palme öppnade gränserna för flyktinginvandring från Sydamerika, då kommunister och socialister lämnade Chile, Argentina och Uruguay, men också invandring från Iran och Jugoslavien var påtaglig. Efter 1980 har invandringen (oavsett vad den specificeras som) kommit från MÖNA-regionen primärt. Under senaste ”flyktingkrisen” tog vi emot närmare 200 000 människor (som vi vet om) från den regionen och mottagarantalen fortsätter att vara höga.

BSS var inget parti utan en kampanjorganisation. Snart kom dock behovet av ett parti att göra sig gällande och efter många om och men bildades Sverigedemokraterna 1988, två år efter att BSS officiellt lagts ned.

Idag är det flera som menar att Sverigedemokraterna under Jimmie Åkessons partiledarskap (som han kuppade sig till 2005) har gjort en kraftig ideologisk förändring med ”öppen svenskhet” och skiftet från att prata kultur istället för etnicitet. Det stämmer i den mån att Åkessons SD på ett helt nytt sätt konfronterat alla och envar som inte varit tydlig i sin kulturnationalism. Men själva idén om att ersätta det biologiska med det kulturella är vare sig Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas. Den tanken formulerades redan 1982 av Per Engdahl i Vägen Framåt.

I sin ledare i nummer ett av Vägen Framåt 1982 tar Engdahl avstånd från ”rasen som grundidé” och menar att kulturen är ”historiens mål och mening, samhällets högsta värde”. Hade då Engdahl blivit rasrelativist? Det är föga troligt. Däremot var han utan tvekan pragmatiker och insåg att nya dörrar öppnades i Sverige för den nationella oppositionen under 1980-talet om man spelade sina kort rätt. Fram till 1980-talet hade framgångarna för den svenska nationalismens varit få och någon egentlig opposition fanns inte i ordets praktiska mening. Men i och med att konsekvenserna av såväl 1968-revolutionen såväl som massinvandringen och mångkulturspolitiken, började göra sig påminda, kan vi misstänka att han såg en väg framåt.

Det är denna väg som Sverigedemokraterna av idag fortsätter att vandra på. Att Per Engdahl var fast rotad i såväl svenska som europeisk fascism och nationalsocialism kan vi ta för säkert, så också många av Sverigedemokraternas första ideologer. Idag är det nog mer illa ställt och risken är överhängande att många i partiet på allvar tror på idén om ”öppen svenskhet” och kulturnationalismen. SD vandrar åt samma håll som all annan svensk nationell opposition (såväl som svensk borgerlighet) gjort sedan 1960-talet, åt vänster! Viktigt att ha i åtanke dock är att det finns många inom partiet som är mer fast rotade i den svenska nationella traditionen än partiledningen.

Oavsett det ideologiska skifte som nu pågår inom SD är det värt att notera att svenska nationalism aldrig varit så stark som den är idag. Mellan 800 000 upp till en miljon svenskar rösta eller kan tänka sig rösta på ett parti som fortfarande är brännmärkt som ”nazistiskt”, ”fascistiskt” och ”rasistiskt”! Jämför 800 000 med 50 000 och skillnaden mellan 1900-talets början och 2000-talets dito är överväldigande.

Men varför har det tagit till vår tid innan ett parti som kan göra anspråk på att vara såväl nationellt, Kjellénskt konservativt och Engdahlskt nysvenskt – alltså Sverigedemokraterna* – att nå framgång? Forskaren Helene Lööw säger i dokumentären ”Blågul Nazism”, som sändes på SVT under 1990-talets senare hälft, att dåtidens ”nazister” aldrig kunde hålla sams, varför de aldrig nådde någon politisk framgång. I sig har hon en poäng i denna slutsats, men den räcker inte ända fram. De kan inte hålla sams idag heller nämligen. Svaret står snarare att finna i tidens gång. Det tog fram till början av 2000-talet för att professor Ernst B. Almqvists ord skulle bli politisk verklighet. Han sa:

”Varken maktmedel eller fromma önskningar, varken spekulation, ord eller dogmer förmå förändra verkligheten, naturens ordning och dess lagar. Däremot förintas förr eller senare allt naturstridigt, ej sällan på ett våldsamt sätt.”

Sverige i början av det tjugonde århundradet befinner sig i början av denna förändringsprocess. Det tog era årtionden av politisk misskötsel för att köra Sverige i botten, men så blev det till sist. Det är inte tack vare den nationella oppositionens egen genialitet och kraft vi idag märker hur stödet för den nationella idén ökar. Dagens nationella lever kort sagt i rätt tid, men det ankommer också på oss att styra och leda den gryende folkrörelsen som heter svensk nationalism.

Sverigedemokraterna är en del av denna folkrörelse, i den mån den etniska nationella oppositionen kan utnyttja dem. Men de är inte lösningen på vårt folks svårigheter. Vi får inte hänga upp oss på den parlamentariska vägen, den är bara ett av många ben som oppositionen står på. I dagsläget är det Sverigedemokraterna som dominerar (trots alla deras fel och brister), kanske kommer ett nytt alternativ visa sig vara potent, kraftfullt och värt att investera såväl tid som ekonomi i vad det lider. Men det är föga troligt om inte Sverigedemokraterna kollapsar.

Ett sådant parti, som kanske kan göra anspråk på att vara det Sverigedemokraterna borde vara lanseras samma dag som denna artikel publiceras här. Partiet heter Alternativ för Sverige och är en konsekvens av att SD uteslöt sitt eget ungdomsförbund på grund av maktfullkomlighet. Exakt hur partiet formulerar sig, vilken ideologi det förfäktar eller ens vem som är partiledare är oklart i skrivande stund.

Min förhoppning är att vi genom Alternativ för Sverige får ett äktsvenskt nationalistiskt parti som till fullo kan sägas vara såväl Kjellénskt konservativt som Engdahlskt nysvenskt; att de kliver in och tillförsäkrar Sverige en verklig alternativ ”höger” med parlamentarisk ambition.

— — —

Men oavsett hur det blir med Alternativet så får vi inte skygga för de sanningens ord som Almqvist uttryckte och lockas in i en drömvärld där vi tror att de svåra åren är över. Snarare är det precis tvärt om. Demografin talar sitt tydliga språk och när jordens färgade massor fortsätter att fördubbla sina befolkningar är det Europa de kommer ta sikte på. De kommer vilja ha det vi har, de kommer att kräva det. Vi måste vara redo att hantera det.

I slutet av 2017 fick den ätksvenska nationella oppositionen ett nytt tillskott för det syftet då Det fria Sverige lanserades. Det fria Sverige, som jag själv var med och grundade och för närvarade också sitter i styrelsen för, är närmast definierat som en social rörelse med ambitionen att både vara en röst för svenskarna i debatten samt organisera nationellt sinnade inför framtiden. Inspirationen är delvis hämtad från Folkets hus-rörelsen och den mest ambitiösa delen av föreningens mål är att etablera, först ett, och sedan flera, Svenskarnas hus i Sverige.

När vi nu gått in i valåret 2018 ser det ljust ut för den svenska nationalismen, även om vi inte rönt samma framgångar som nationalister gjort i Europa. Det är fortfarande ett maratonlopp som väntar men vi har, som folkrörelse, kommit in i en andra andning. Vi kan se framåt med tillförsikt, och det är inte illa.

*FOTNOT: Författaren är i allra högsta grad medveten om att Sverigedemokraterna under ledning av Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof (ledartrojkan då detta skrivs i slutet av december 2015) gör vad de kan för att styra bort SD från såväl det nationella, det ”kjellénska” som det ”nysvenska”. Men likväl är det just där grunden vilar och märk väl att jag skriver ”kan göra anspråk”, inte att man gör det.