Filmen om boerna i Sydafrika visar Sveriges skuld till folkmordet

I dag var det premiär för Jonas Nilssons film The Boer Project. Efter att Biokällan i Märsta i torsdags plötsligt avbokade den planerade biosalongen, fick Nilsson i all hast ordna en ny lokal i Upplands Väsby. Där fick ett hundratal personer se den skrämmande filmen om folkmordet på Sydafrikas vita.

Jonas Nilssons intresse för Sydafrika väcktes redan för tio år sedan när han reste till landet och lärde känna Eugène Terre’Blanche, mannen som grundade den boernationalistiska organisationen Afrikaner Weerstandsbeweging och blev känd som en av de mer framträdande ledarna för de vita nationalisterna i Sydafrika under avvecklingen av apartheidsystemet. Nilsson fick höra talas om Skandinaviska kåren som under Andra Boerkriget 1899 slogs tillsammans med boerrepubliken Transvaals armé, och blev så inspirerad av boernas kamp att han stannade i ett halvår.

Skandinaviska kåren bestod av 114 man inklusive befäl varav 46 från Sverige, 13 från Norge 24 från Danmark,18 från Finland, 7 från Tyskland, 4 från Holland, 1 från Ryssland, och 1 från Italien. Efter slaget vid Magersfontein (som de vann) utbrast boergeneralen Cronjé: ”Näst Gud har (boer)republikerna Skandinaviska kåren att tacka för segern.”

Den 3 april 2010 mördades Jonas Nilssons vän Eugène Terre’Blanche under brutala former på sin farm strax utanför Johannesburg av två svarta lantarbetare. Motivet påstods vara en dispyt om löner och än i dag mörkas de rasistiska morden bakom liknande bortförklaringar – ANC-regeringen vägrar föra statistik över morden på vita farmare.

The Boer Project: Sydafrika – från ett apartheid till ett annat är en synnerligen stark och viktig film. Som svensk vrider man sig i plågor över vårt lands skuld för det pågående folkmordet av vita sydafrikaner. Jag var en av alla svenskar som förfärades av apartheidsystemet och hejade på Nelson Mandela. Jag såg Olof Palme som en rättvisans förkämpe och minns hur jag tyckte mig höra historiens vingslag när jag deltog på presskonferensen med den nyligen frigivne Nelson Mandela i Stockholm i mars 1990. Mandela framställdes som den störste hjälten i världshistorien och som svensk kände jag mig stolt över Sveriges roll i kampen mot apartheid.

Nästan 30 år senare sitter jag i en biosalong och skäms. Jag skäms över Sveriges medverkan till att de svarta fick ta över det mest välfungerande landet i Afrika – välfungerande just för att vita människor hade byggt upp det. Nu är Sydafrika på väg att bli ett nytt Zimbabwe där regeringen snart ska kasta ut de vita bönderna från sina farmer, helt utan kompensation. Förutom den enorma orättvisan i detta, så kommer Sydafrika att liksom Zimbabwe drabbas av massvält eftersom de svarta inte klarar att driva jordbruk. Och allt maskeras med att ”de svarta ska få tillbaka det som vita tagit ifrån dem” – trots att vita och svarta kom ungefär samtidigt till Sydafrika, på 1600-talet. De vita har alltså inte tagit någonting ifrån de svarta.

Jag skäms över att jag själv lät mig dras med i ”godhetsindustrin” och inte ens reflekterade över varför apartheid en gång hade införts. Jag skäms över att jag såg terroristen Mandela som en nutida Jesus och jag skäms över att svenska journalister vägrar skriva något om det pågående folkmordet på vita människor i Sydafrika. Och jag skäms över att Märsta i Sigtuna kommun vägrade visa denna viktiga film – deras värdegrund tillåter inte filmer om folkmord på vita.

Svenska politiker och journalister har boernas blod på sina händer, och snart kommer vi att få vårt straff. Som flera av de boer Jonas Nilsson intervjuar i filmen säger, så kommer Europa att gå samma öde som Sydafrika till mötes. Snart är vi också en minoritet i våra egna länder – fattiga och utan hopp om framtiden kommer vi också att leva i skräck för att bli torterade och mördade.

Sydafrikas sak är sannerligen vår.

 


Vår senaste podcast

Lyssna på fler podcasts här
Kommentarer