Sylvi Listhaugs efterträdare – en riktig tuffing

NORGE. När Sylvi Listhaug i går avgick från sin ministerpost, sa hon:

– Jag avgår för att jag vill vara mig själv. Jag vill vara den jag är och kunna säga min mening.

Det som tvingade bort henne var ett Facebookinlägg hon skrev 9 mars. Bakgrunden är att en majoritet i stortinget just hade röstat nej till regeringens förslag om att justitiedepartementet skulle få möjlighet att ta det norska passet ifrån jihadister – utan att behöva ta omvägen via en domstol.

Listhaug skrev då:

”Arbeiderpartiet anser att terroristernas rättigheter är viktigare än nationens säkerhet.”

Detta utlöste ett ramaskri. Att anklaga de norska socialdemokraterna för att värna jihadister mer än norrmän, påminde enligt den samlade vänstern om Anders Behring Breiviks argumentation som fick honom att skjuta ihjäl socialdemokratiska ungdomar på Utøya 2011.

Sylvi Listhaug avgick alltså för att fortsätta kunna säga sitt hjärtas mening. I ett blogginlägg beskriver Julia Caesar träffande det som händer i vårt grannland som en kamp om Norges själ.

”Hon [Listhaug] talar också om det alla vet, att yttrandefriheten är under press. Ett uttalande som provocerar norska journalister lika mycket som svenska – de som ska föreställa vara yttrandefrihetens förkämpar men i stället leder kampen mot det fria ordet.

Det som har hänt i Norge visar att vissa vänsterpolitiker är beredda att gå mycket långt för att slå ihjäl sanningar som hotar deras egna maktpositioner. Och precis som i Sverige är media deras trogna vapendragare.” …

”Att Arbeiderpartiet är ansvarigt för den generösa invandringspolitik som var ett av motiven till Breiviks vansinnesdåd ledde visserligen till att Jens Stoltenbergs regering förlorade stortingsvalet 2013 men tycks inte ha lett till någon djupare självprövning av frågan om partiets skuld. I stället har Ap efter Behring Breiviks terrordåd tagit offerrollen på entreprenad och har ingen anledning att lämna den ifrån sig så länge som den går med vinst.”

Julia Caesar citerar också Christian Skaug som skriver på document.no: 

”Dramat är enormt, för att det lyfter den stora splittringen i det norska samhället upp till ytan – en splittring som alla vet finns om de är ärliga mot sig själva. Det är kampen om Norges själ det handlar om, en kamp som knappt ens har kommit igång ordentligt.

Sylvi Listhaug representerar det folkliga motståndet mot ’det nya norska Vi’ [det vill säga det mångkulturella samhället]. Om Listhaug sparkas provocerar man de människor som är glada för att hon representerar dem.

Å andra sidan representerar ingen i samma grad som Arbeiderpartiet den mångkulturella ideologin, även om det finns andra aktörer som driver den mer högljutt och oförsonligt än Ap. För mångkulturens förkämpar är Listhaug och de människor som stöttar henne ett hot.

Deras ideologi har, i strid med befolkningsmajoritetens önskan, i praktiken i loppet av några få decennier blivit en statsreligion, påtvingad av en liten politisk elit, och Listhaug driver blasfemi mot den religionen. Alla som yttrar sig kritiskt mot invandring eller islam gör det. Vilket av justitieministerns blasfemiska uttalanden som skulle utlösa den sekulära inkvisitionen var en ren tillfällighet.

Norge är precis lika splittrat i frågan om nation mot globalisering som andra länder. Striden tar sig bara lite olika uttryck. Brexit och valet av Trump är två kända uttryck. Listhaug är vårt.

Om en regeringskris kan innebära att det blir reell diskussion om den omvandling Norge och Europa är föremål för, bör krisen hälsas välkommen.

Frågan gäller om norrmännen i loppet av det här århundradet fortfarande kommer att ha ett land som de kan kalla sitt eget, där de är herrar i sitt eget hus och kan ta plats som de vill, utan att behöva bekymra sig för om de kränker människor som aldrig ens borde ha varit i landet, eller aktörerna som har dem som klienter.

Den mångkulturella ideologin kommer att gå samma väg som dinosaurierna. Men de kan trampa ner och ödelägga en hel massa innan de försvinner.”

Men vänstern ropade kanske hej för tidigt. I går utsågs den förre fiskeriministern Per Sandberg från Fremskrittspartiet till justitie- och invandringsminister. Han tillhör partiets populistiska gren och har orsakat många rubriker i medierna.

1997 fick han till exempel 3 000 norska kronor i böter för att ha skallat en asylsökande från forna Jugoslavien under en efterfest hemma hos sig själv.

”Jag minns inte hur det började men skallningen kom som en ren reflex och sedan var det över”, skrev Sandberg i sina memoarer från 2013.