Därför skriver vi om Kim Wall och hjältepolisen i Frankrike

När jag var nybakad journalist, i slutet på 1990-talet, jobbade jag som nyhets- och sedermera nöjesreporter på den sydsvenska kvällstidningen Kvällsposten. En av mina kolleger, en ung man som senare gick vidare till att bli stjärnreporter på Sydsvenskan, ondgjorde sig över att vi i tidningen hade en artikel om ”Väder-Anki” Edvinsson, där TV4-kändisen berättade om sin mors förtida bortgång och sorgen över detta. ”Sensationsjournalistik”, ”snaskigt”, ”känsloporr”, dundrade kollegan. Jag invände då att för mig, som förlorat min mor på precis samma sätt som Anki Edvinsson, nämligen i äggstockscancer, så var det en enorm tröst att läsa om hennes tankar och känslor kring detta. Kollegan tystnade. Tänkte inte på det …

Det kan tyckas svårbegripligt varför journalister envisas med att skriva om vissa jobbiga saker på ett så ingående vis. Ett färskt exempel såg vi häromdagen här på Tidningen Svegot, när Ingrid Carlqvist skrev om ”hjältepolisen” Arnaud Beltrame, som bytte plats med en kvinna i gisslan under terrordådet i Trèbes. Ingrid berättade bland annat att Beltrame på sin dödsbädd gifte sig med sin flickvän Marielle, men den hjärtskärande historien föll inte alla läsare i smaken.

”Expressenfasoner”, ”ni använder honom som förevändning”, ”skamligt”, tyckte signaturen Häpp. Signaturen Schlaraffenland ansåg att Ingrid gjort sig skyldig till ett ”pekoral” och varnade för att liknande artiklar riskerar att skrämma bort läsare. Men tittar vi på statistiken så verkar det tvärtom som om många ville läsa Ingrids artikel. Och det är inte konstigt. Det handlar inte om att snaska ner sig i andra människors olycka eller göra såpa av ett allvarligt skeende – det handlar om att förstå, och ett sätt att skapa förståelse är att väcka läsarnas empati. Att bara mekaniskt rabbla upp siffror och tekniska detaljer gör det lättare för den mänskliga hjärnan att stänga av, stänga ute det som är obehagligt. Det står naturligtvis var och en fritt att göra så om man så önskar, men jag anser att det är min förbannade plikt gentemot offren för terrordåd, sjukdomar, mord, våldtäkt och allehanda hemskheter att försöka sätta mig in i vad som hänt dem.

Under Islamiska statens mest aktiva period, skickade gruppen med jämna mellanrum ut filmklipp som visade hur de torterade och mördade människor på de mest bestialiska vis. Jag hade inget intresse av att se dessa klipp, men då och då tvingade jag mig att göra det ändå. För att inte för en sekund glömma vilka de var. För att inte glömma deras många offer. För att inte slumra till.

Är då detaljerade beskrivningar nödvändiga för förståelsen av till exempel grova brott? Frågan har aktualiserats i samband med den nu pågående rättegången mot den danske ubåtskaptenen Peter Madsen, misstänkt för att ha torterat, mördat och styckat den svenska journalisten Kim Wall. (Läs mer här och här.) Här var det många som hade synpunkter på rapporteringen, och de synnerligen otäcka detaljer som efter hand avslöjades. Först ut var journalisten och författaren Katarina Wennstam, som skrev på Instagram samma dag som rättegången började, 8 mars:

”Vi måste prata om samhällets fascination av detaljer om mord på just kvinnor.
Varför antas allmänheten inte vilja veta alla blodiga detaljer om hjärnsubstans, skotthålsradie eller krossade kroppsdelar när unga män skjuter ihjäl varandra?
…
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vår tids mest ikoniska bild av kvinnan har blivit den där hon ligger död, skändad, skadad, orörlig. På film, i böcker och i media.
Det säger något väldigt viktigt och väldigt osmakligt om vårt samhälle idag.”

Några dagar senare fyllde Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri på resonemanget:

”Rapporteringen har självklart skilt sig åt mellan olika medier. Många journalister har insett att läsarna inte behöver känna till alla detaljer för att förstå det fruktansvärda. Det generella mönstret är dock svårt att ignorera: den manliga kroppen ska hållas intakt, medan den kvinnliga kroppen sällan får förbli privat.”

I en mångordig artikel i Dagens Nyheter vidareutvecklade Wennstam sina tankar, liksom i programmet Medierna i Sveriges Radio, där hon påstår:

– När man börjar titta på hur vi berättar om mord på kvinnor, så finns det, menar jag, en objektifiering, en sexualisering utav kroppen. Det slinker igenom lite för mycket.

Men Katarina Wennstam och Rakel Chukri begår ett gigantiskt tankefel, enligt mig. Jämförelsen med unga gängkriminella män som skjuts ihjäl är inte gångbar – de rättsmedicinska detaljerna har i det fallet ingen betydelse för förståelsen av händelseförloppet. Att mord på kvinnor inte sällan innehåller sadistiska och sexualsadistiska inslag ligger i sakens natur – det är ofta detta som är motivet. Men jag kan garantera Wennstam och Chukri, att om Peter Madsen utsatt en manlig passagerare för det han nu misstänks ha utsatt Kim Wall för – då hade vi skrivit om det också. Johanna Bäckström Lerneby, chef för Aftonbladets rättsredaktion, konstaterar:

”Vi måste berätta om mäns våld mot kvinnor. Och vi måste göra det genom att beskriva verkligheten, den fula verkligheten, precis som den är. Det finns inget annat sätt.

Den mördade kvinnan är värd det, liksom alla andra kvinnor som lever i misshandelsrelationer och som kanske kan bli hjälpta av att vi alla får upp ögonen och belyser det här våldet i ännu högre utsträckning än vad vi gör i dag.

Därför är det viktigt att även beskriva detaljer. Före och efter döden. Att detaljerna blir makabra går inte att undvika när morden och våldet är makabert. Kroppsdelar, antal hugg, tillhyggen, att mannen väger 120 kilo och kvinnan 60 kilo, att hon var rädd för honom innan. Allt är viktigt att berätta för att försöka göra vidden av illdåden begripliga.”

Själv tänker jag så här, precis som jag gjorde vad gäller IS ofattbara grymheter: Om offren tvingades genomlida detta, så kan vi nog fan åtminstone utsätta oss för kunskapen om vad som hänt dem.