Därför ska vi ge frikostiga bidrag till utlänningar som vill flytta hem

DANMARK. Danmarks Radio har intervjuat tre kvinnor från Pakistan, Somalia och Marocko som har det gemensamt att de aldrig har haft ett arbete (eller under väldigt kort tid), och egentligen inte är en del av det danska samhället. Sådana kvinnor och män som vi i Sverige har hundratusentals av.

Ambrin Asif Riaz är ett exempel på den huvudlösa anhöriginvandring som danska politiker gav grönt ljus för redan på 1970-talet. Anhöriginvandrare som i sin tur ledde till kedjeinvandring, trots att den är skadlig för såväl danskarna som utlänningarna.

Ambrin Asif Riaz kom till Danmark som 18-åring för att gifta sig med en pakistansk man som fått syn på henne på ett bröllop i hemlandet. Hennes föräldrar godkände äktenskapet i tron att en pakistansk man som bodde utomlands var rik.

Det var han inte. Hon fick bo tillsammans med sin man, hans föräldrar och hans tre bröder i en trerumslägenhet. Maken utbildade sig till pedagogassistent, men slutade snart för att i stället gå på socialbidrag.

Socialbidraget håller henne kvar i Danmark

Ambrin Asif Riaz har under sina 20 år i Danmark bara arbetat i 1,5 år och då som städerska. När hon fick handeksem sa hon upp sig. Var tredje månad går hon till Arbetsförmedlingen, men eftersom hon är dålig på att skriva och läsa danska och inte behärskar en dator, får hon inga arbeten.

Hon har en dotter på 20 år som i sin tur har en dotter på nio månader. Hon känner inga danskar och saknar sitt hemland varje dag.

Journalisten frågar henne varför hon inte flyttar hem igen.

– För att i Danmark får jag 11 000 kronor i månaden. I Pakistan får jag 0 kronor. Om jag flyttar tillbaka får jag leva på gräs, svarar Ambrin Asif Riaz.

Den katastrofala utlänningspolitiken

Alternativtidningen Den Korte Avis konstaterar att Ambrin Asif Riaz är en symbol för landets katastrofala utlänningspolitik, skapad av oansvariga danska politiker, som öppnat för en stor tillströmning av människor med en helt främmande kulturbakgrund och särdeles dåliga förutsättningar att klara sig i det danska samhället.

Först lät man så kallade gästarbetare få permanent uppehållstillstånd i Danmark. Därefter kom regler för anhöriginvandring som gjorde det möjligt för dem att hämta makar från hemlandet, och när parets barn vuxit upp hämtar de också makar från hemlandet. Resultatet är att de icke-västliga invandrarnas andel av befolkningen vuxit okontrollerat.

Nu har Danmark stramat åt reglerna för anhöriginvandring, så att det är mycket svårare att hämta en make från hemlandet. Men fortfarande kommer omkring 10 000 asylansökare och deras anhöriga till landet varje år – en mycket låg siffra i jämförelse med Sverige som kommer att ta emot cirka 200 000 om året fram till 2018.

Generösa bidrag för återvändarna är en vinst

Historien om Ambrin Asif Riaz visar med all tydlighet hur viktigt det är att vi i våra länder börjar erbjuda generösa bidrag till alla de utlänningar som vill åka hem. Om den här pakistanska kvinnan erbjuds att få behålla sitt socialbidrag i fem år om hon skriver under på att hon aldrig mer kommer att sätta sin fot i Danmark, skulle hon säkert göra det. Den summan räcker förstås betydligt längre i Pakistan, och familjen skulle kanske till och med kunna satsa på ett litet företag och efter fem år kunna försörja sig själva.

Varför ska vi betala ut socialbidrag till dem i fem år när de bor i sitt hemland, är en vanlig invändning. För att det blir extremt mycket billigare! Om Ambrin Asif Riaz får socialbidrag i ytterligare fem år i stället för i 30-40 år, har vi sparat en massa pengar. Dessutom blir Danmark mera danskt och Sverige mera svenskt ju fler som likt den här kvinnan flyttar hem.

En ekonomisk förlust är att föredra framför en mångkultur

Den australiske etnologen Frank Salter, som undersökt den här frågan i flera år, menar att även en stor ekonomisk förlust i regel är att föredra (om nu det är priset för att bibehålla eller upprätta en etniskt homogen nation) framför en mångkultur. Eftersom genetisk överlevnad, inte ekonomiska medel, är allting levandes yttersta intresse så kan den egna etniska gruppens långsiktiga överlevnad inte nog värderas. Salter har vidare argumenterat för att multietniska samhällen ofta drabbas av problem med diskriminering och gruppkonflikter:

”Mer etniskt homogena nationer har lättare att bygga offentliga tjänster, är mer demokratiska, mindre korrupta, har högre produktivitet och mindre ojämlikhet, de har mer tillit och bryr sig mer om de mindre lyckligt lottade, utvecklar socialt och ekonomiskt kapital snabbare, har lägre kriminalitet, är bättre rustade mot yttre chocker och är bättre globala medborgare genom att exempelvis ge mer i utländskt bistånd. Dessutom är de mindre benägna att starta inbördeskrig vilket var den främsta orsaken till våldsam död under 1900-talet.”

Ursprungsmajoriteten lider mest av etnisk mångfald

Salter menar också att det oftast är ursprungsmajoriteten som lider mest av etnisk mångfald som uppstått via invandring:

”Majoriteten knuffas ut ur arbets- och affärsområden; de lider av den högre kriminalitet som ofta uppstår i invandrarsamhällen; de hamnar i minoritet i fattigare områden; och de upplever en känsla av hot mot sitt samhälle och sitt folk som hör till en särskild plats. De ser hur nykomlingarna har en annan gruppidentitet, en som exkluderar dem, och att dessa förut var få men nu är många. De känner, ibland med rätta, att de håller på att förlora sitt land.”

Det är där vi är – på väg att förlora våra länder – Sverige i ännu högre grad än Danmark. Det är just därför vi ska ge frikostiga bidrag till utlänningar som vill flytta hem.