50 år sedan Enoch Powells klassiska Rivers of Blood-tal

KULTUR. Lördagen 20 april 1968 höll Storbritanniens konservativa parti Tories ett möte i Birmingham. Enoch Powell, tidigare minister och just då medlem i det så kallade skuggkabinettet (oppositionen), höll ett tal som filmades. Flera av de andra skuggministrarna blev förfärade och hotade avgå om inte Tory-ledaren Edward Heath sparkade Powell. Margaret Thatcher (också i skuggkabinettet, senare premiärminister) tyckte däremot att Heath borde ha låtit känslorna svalna innan han fattade något beslut, men redan på söndagskvällen ringde han Powell och gav honom sparken. Det var sista gången de två någonsin talade med varandra, trots att det högst troligt var allmänhetens förtjusning i talet som gjorde att Heath två år senare, helt otippat, vann valet.

För det rådde ingen tvekan om att vanliga britter helt och fullt förstod vad Enoch Powell talade om, de såg problemen i sin egen vardag och älskade att en politiker plötsligt tog deras oro och vardag på allvar. Tidningarna dränktes i brev och vykort till stöd för Powell, till exempel fick Express & Star i Wolverhampton 40 000 vykort och 8 000 brev – 95 procent av dem uttryckte stöd för Powell.

Men journalisterna hatade det. The Times kallade talet ”an evil speech” och slog fast att detta var ”första gången sedan kriget en seriös brittisk politiker så direkt har vädjat till rashatet”.

Väl medveten om dynamiten i talet

Enoch Powell var väl medveten om dynamiten i talet. Flera dagar tidigare hade han sagt till sin gode vän, journalisten Clem Jones på Express & Star i Wolverhampton:

”Jag ska hålla ett tal i helgen och det kommer att fräsa upp som en raket, men medan raketer faller ner till jorden, så kommer denna att stanna där uppe.”

Men vad var det då Enoch Powell sa som var så hemskt? Exempelvis det här:

”De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.”

Enoch Powell, som blev professor i klassisk grekiska redan som 25-åring, var en ovanligt bildad person. I sina tal hänvisade han ofta till grekiska och romerska filosofer och poeter. I Birmingham citerade han den romerske poeten Vergilius nationalepos Aeneiden:

”När jag blickar framåt, fylls jag av onda aningar. Såsom romarna ser jag ’floden Tibern skumma av blod’. Det tragiska och otrevliga fenomen vi ser på andra sidan Atlanten, men som där är sammanvävd med deras historia och Staternas själva existens, har här kommit över oss på grund av vår egen vilja och vår egen försummelse. Faktum är att det står för dörren. Räknat i siffror kommer det att uppnå amerikanska proportioner långt före slutet av detta århundrade. Endast resoluta och brådskande åtgärder kan förhindra det nu. Om allmänheten kommer att kräva sådana åtgärder vet jag inte. Allt jag vet är att inte se och inte tala skulle vara det största förräderiet.”

Kallade det sitt Birmingham-tal

Det var detta citat som ledde till att talet omnämns som Rivers of Blood-talet, själv kallade Powell alltid det sitt Birminghamtal. Vad var det då som föranledde hans oro för invandringen och rassammansättningen i Storbritannien? Jo, på 1960-talet hade landets etniska sammansättning börjat förändras drastiskt på grund av invandringen från de gamla kolonierna, och detta bekymrade många vanliga britter. Powell sa:

”Av orsaker som de inte kunde förstå, och genom ett beslut som de aldrig tillfrågats om, fann sig britterna vara främlingar i sitt eget land.”

För att understryka att folk verkligen kände så här berättade Powell om två vanliga britter som var oroliga. Den förste var en medelålders arbetare:

”Efter en mening eller två om vädret sade han plötsligt: ’Om jag hade pengar skulle jag ge mig av, jag skulle inte stanna här i landet.’ Jag gav något urskuldande svar om att inte ens denna regering skulle vara för evigt, men han brydde sig inte om det utan fortsatte: ’Jag har tre barn, alla har gått ut skolan och två är gifta nu, med familj. Jag kommer inte att vara nöjd innan jag ser dem alla bosatta utomlands. Inom 15 eller 20 år kommer den svarte mannen att dominera över den vite i detta land’.”

Ett enda ord kan de: Rasist!

Den andra var en kvinnlig pensionär som berättat för honom att hus efter hus i hennes område köpts av invandrarfamiljer:

”Nu bor endast en vit där, en äldre kvinna som är pensionär. Detta är hennes historia. Hon förlorade maken och båda sönerna i kriget. Så hon gjorde om sitt hus med sju rum till ett vandrarhem. Sedan flyttade invandrarna in. Med växande skräck såg hon hus efter hus byta ägare. Den lugna gatan blev skränig och stökig. Med sorg såg hon sina vita inneboende flytta ut. Invandrarna har erbjudit sig att köpa hennes hus – till ett pris som hon i vanliga fall hade kunnat tjäna på några veckor eller månader genom att hyra ut rummen. Hon är rädd för att gå ut. Fönstren är sönderslagna. Hon får träck instoppat i brevlådan. Barnen kan inte engelska, men ett ord kan de: Rasist!”

Vanliga britter ansåg att Enoch Powell var den förste politiker som faktiskt lyssnade till dem. I slutet av april 1968 visade en opinionsmätning att 74 procent av britterna höll med Enoch Powell, bara 15 procent menade att det han sa var fel. 69 procent tyckte det var fel av Heath att sparka Powell. Före talet tydde mycket på att Powell skulle kunna konkurrera ut Heath som partiledare, men så blev det alltså aldrig.

Konstaterade att han underdrivit, inte överdrivit

1977, nio år efter talet, intervjuades han och fick frågan om han fortfarande ansåg att landet stod inför sitt eget begravningsbål?

”Ja, jag antar att jag snarare har underdrivit än överdrivit saken. Jag tittade just på siffrorna som jag nämnde 1968 om slutet av århundradet. Vet du att mina beräkningar som betraktades som löjliga och fördömdes är lägre än de beräkningar som myndigheterna nu gör? Så i det stora hela har jag lärt mig att det kanske fanns ett fel – att jag underskattade storleksordningen och faran.”

Vad ser du som sannolikt för framtiden nu? Är det fortfarande Tibern som skummar av blod?

”Som jag ser det kommer politiker från alla partier att säga ”Tja, Enoch Powell har rätt, vi säger det inte öppet men privat, Enoch Powell har rätt och det kommer utan tvekan att utvecklas som han säger. Men det är bättre för oss att inte göra någonting nu, utan låta allt hända, eftersom vi skulle behöva ta i många giftiga nässlor om vi i det här stadiet skulle försöka förhindra det. Så låt oss fortsätta tills en tredjedel av centrala London, en tredjedel av Birmingham och Wolverhampton är färgade, tills inbördeskriget kommer, låt det bara fortsätta. Vi kommer inte att få skulden, vi är antingen döda eller så slipper vi undan på något sätt.”

Även Edward Heath erkände att Powell varit förutseende

1990, strax efter att hon slutat som premiärminister, sa Margaret Thatcher att Powell hade sagt saker som stämde, om än med beklagliga ord. 1998 sa Edward Heath att Powells ord om ”den ekonomiska bördan för invandring” varit ”förutseende”. Samma år dog Enoch Powell. Som kuriosa och mått på hans uppenbart spänstiga intellekt kan nämnas att han vid sin död behärskade tio olika språk.

Ett tydligt tecken på att Powell hade rätt och att Storbritannien borde ha lyssnat på honom, är det just nu helt okontrollerade våldet i framförallt London, men även andra brittiska städer. Nyligen rapporterade Mail Online att ett nytt machetedåd begås var 90:e minut i landet. Macheteknivar används främst för att sätta skräck i offren. Statistiken visar att de senaste två månaderna har 15 knivattacker om dagen ägt rum: 425 i London, 99 i Greater Manchester och 77 i West Midlands.

För några dagar sedan lade BBC ut en nyinspelning av det klassiska talet, som aldrig förr hörts i brittisk radio. Inspelningen innehåller också en diskussion och analys av talet.

Här kan du se och höra Rivers of Blood-talet.