Ugly Delicous är mer fult än delikat

MATKULTUR. Jag älskar mat. Att laga den. Att samtala kring den. Att planera en stor del av livet runt den. Att äta den. Jag älskar mat.

Och kärleken är besvarad, kan jag säga. Maten älskar mig så mycket att den fick mig att förstå vikten, bokstavligt talat, av att träna och motionera.

Men nog om mig. Vidare till den hyfsat nyproducerade dokumentärserien jag snubblade över på Netflix. ”Ugly Delicious” heter den och kändes vid en första anblick som en utomordentligt bra serie för en matintresserad 80-talist att slå ihjäl någon ledig timme med. Lite 90-tals humor med ironi och mat placerad i en kulturell/samhällelig kontext och resor.

Presentatör i serien är kocken David Chang, amerikansk medborgare av koreanskt ursprung.

Det började bra med pizza

Det började ganska bra. I det första avsnittet avhandlades pizza. En maträtt som för övrigt förtjänar bättre än att användas som utnött slagträ i den infantila debatten i Sverige.

Pizzan utmålades som något väldigt bra eftersom den (en maträtt skapad av italienare, alltså européer) spridits och utvecklats så olika. Från att ha legat och lurat lite under ytan i det första avsnittet reste sig PK-monstret som en sufflé i avsnitt nummer två.

”Tacos” var titeln och givetvis kryddades det friskt med hets mot president Trumps utlovade mur och hårdare tag och snyfthistorier om illegala immigranter.

Men det skulle bli värre.

Vid femte avsnittet började jag svettas

När jag insåg att femte avsnittet hette ”Fried Chicken” började jag nästan svettas. PK-radarn gav fullt utslag bara vid anblicken av namnet på avsnittet och mina farhågor slog in.

Avsnittet var en oavbruten kedja av skuldsmetande på vita människor. Slaveri, vattenmeloner, postkolonialt förtryck och kulturell appropriering var ledorden.

Vita människor har nämligen lyckats popularisera den friterade kycklingen och många vita har skapat framgångsrika restauranger och företag. Svarta har inte lyckats med detta i samma utsträckning och det är givetvis de vitas fel. Slaveriet lever kvar och så vidare …

Det var smärtsamt att se den vite ägaren till en av de mest besökta och uppskattade restaurangerna som serverar Nashville Hot Chicken, i staden som fått ge rätten dess namn, sitta och mer eller mindre känna sig tvungen att be om ursäkt. Detta trots att han öste beröm över de svarta som så att säga ”uppfann” rätten.

David Chang visade i avsnittet också tydligt var han står genom att berätta att han känner genuin ilska när han ser vita människor göra och använda/äta kimchi (en hörnsten i det koreanska köket).

Positivt blev negativt

Det som var positivt (att appropriera kulturer och göra något eget som med pizzan) i första avsnittet, var alltså helt plötsligt negativt. Hmm.

Efter att ha sett delar av serien ”Ugly Delicious” kan jag konstatera att verkligheten är den att vi inte slipper undan någonstans. Vart vi vita med europeiskt ursprung än vänder oss i dag så ska vi tvångsmatas med skuld. Må det sedan vara i skolans läroböcker, massmediernas ledarsidor eller matdokumentärer.

Jag tror inte att de flesta vita vill gå runt med skammens kvarnsten runt halsen och tassa på äggskal för att inte kränka minoriteter. Vi vill kunna känna stolthet för vad våra förfäder gjorde och för den unika kultur de byggde och som vi såväl utvecklar som bevarar.

Jag är dock inte pessimistisk. Mediala satsningar som Svegot, där skuldbeläggning av européer inte står på menyn, växer.

I en legalt importerad taco

Vi inom de anti-antivita medierna har förvisso ännu inte kommit så långt att vi kan producera egna dokumentärserier om mat. Kanske kommer det under min livstid kunna göras matiga dokumentärer som utan politisk korrekthet, men nyfiket och genuint, kan studera olika kulinariska kulturer utan skuldbeläggning som tillbehör. Kanske inte.

Om det händer ska jag fira med approprierad kimchi och extra postkolonial friterad kyckling.

I en legalt importerad taco.

Fotnot: À la gavage syftar på den tratt men använder när man tvångsmatar gäss och ankor för foie gras, det vill säga gåsleverpastej.