Socialdemokratins sista suck?

SOSSERASET. Opinionsmätningarna duggar tätt och visar ofta ganska olika siffror. Men en sak står klar – Socialdemokraterna rasar i opinionen. I maj fick sossarna 25,3 hos Sentio, 23 hos Yougov och nu 24 hos Ipsos. Om detta blir valresultatet är det socialdemokraternas sämsta val i historien sedan de kom in i riksdagen 1928 med 28,5 procent. Allra störst var partiet 1940 när det fick egen majoritet med 53,8 procent samt 1968 med 50,1 procent. Sedan dess har det bara gått neråt och i valet 2014 fick sossarna 31 procent av rösterna.

Det vi nu bevittnar kan vara den svenska socialdemokratins sista suck. I så fall följer de en trend som pågår i hela Europa. I det nederländska valet i mars 2017 rasade Socialdemokraterna från 25 till ynka 5,7 procent. I Grekland och Polen är de närmast utraderade, i Storbritannien är Labour chanslöst under Jeremy Corbyns ledning och i Frankrike försökte Francois Hollande inte ens få stöd för en andra mandatperiod förra året – hans tidigare premiärminister hoppade i stället över till nybildade En Marche vars kandidat Emmanuel Macron blev president.

I Europa talas det om ”pasokifiering” av socialdemokratin (alltså den utradering som det grekiska S-partiet Pasok råkade ut för). Tidningen ETC skrev i maj förra året att det sägs bero på att socialdemokratin blivit en självgod, teknokratisk och elitistisk maktapparat snarare än en ideologisk folkrörelse.

Håkan Juholt avsattes i en palatskupp

Så, är det samma sak vi bevittnar i Sverige eller finns det andra förklaringar till sossarnas ras här? Vi får gå tillbaka några år för att finna svaren. Efter Håkan Juholt-kollapsen stod Socialdemokraterna inför en rejäl kris. Juholt var partiledare för sossarna under knappt ett år, från 25 mars 2011 till 21 januari 2012 då han tvingades bort.

Det påstods att hans avgång berodde på några mindre väl valda ord på en semester utomlands, men i själva verket handlade det om en palatskupp iscensatt av Carin Jämtin (dåvarande partisekretare), Ylva Johansson, (nuvarande arbetsmarknadsminister) och Anders Sundström (före detta minister) och några till. De backades upp av olika intressegrupper som LO och ABF.

När kuppen hade lyckats och Håkan Juholt var utkastad ville folket i maktens korridorer, det vill säga partihögkvarteret på Sveavägen 68, att en av ”revolutionärerna” skulle ta över. Planen sprack när Anders Sundströms fru sa nej på grund av omtanke om familjen.

Stefan Löfven var ett nödalternativ

Vad skulle Sveriges statsbärande parti nu ta sig till? Ingen verkade vilja ta över och Stefan Löfven fanns inte ens på kartan, men plockades till sist fram som ett nödalternativ. Man kan säga att han var en skyltdocka, någon som man professionellt kunde guida, eller för att säga det rakt ut: Manipulera.

Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19. 

Skaffa Svegot Plus nu