Dokumentär om Drottninggatandådet får blodet att isas

TERROR. Rakhmat Akilov skulle inte varit i närheten av Drottninggatan i Stockholm 7 april 2017. Han är en av de tusentals, kanske hundratusentals, som befinner sig i Sverige illegalt utan några som helst konsekvenser. Men liksom i fallet Ikea-mördaren Abraham Ukbagabir och många andra så har denna illegala vistelse i Sverige fått konsekvenser för svenskarna. I fallet Rakhmat Akilov fem döda och ett tiotal allvarligt skadade. I dokumentären "Drottninggatans röster" ser vi på bilder från en övervakningskamera hur Akilov innan dådet förbereder stölden av lastbilen han använde som mordvapen, genom att lugnt spankulera omkring med händerna i fickorna och invänta rätt tillfälle. Sedan anträder han den färd som kom att kosta fem människor livet och ödelade allt för hundratals andra. Åtalet mot Akilov i Stockholms tingsrätt omfattade 155 målsäganden. I dokumentären får vi följa Marita Björkman och hennes sambo Raimo Mundér , hemmahörande i Eskilstuna, som befann sig i Stockholm den aktuella dagen för att fira Maritas 60-årsdag. När Akilov dundrar fram längs Drottninggatan[membership] lyckas Raimo Mundér rädda sig in i en butik, men Marita Björkman fälls till marken av något som kommer flygande genom luften. Hon berättar: – Något flyger över mitt huvud och jag tänker "en bomb"? Men det smäller aldrig. Då tittar jag upp och ser att det är en barnkänga. Det visar sig att det var ett barn som kastats ur sin sulky och flugit mot mina ben och slagit omkull mig. Det var hans känga.

Det flygande barnet överlevde mirakulöst, trots att hans huvud kilades fast i en glasskiva och han fick sys med 34 stygn. Även hans farmor och syskon, som också träffades av Akilovs lastbil, överlevde mot alla odds. Jag slås av hur många som hade änglavakt den där dagen , the butcher's bill hade kunnat vara betydligt högre. Med jämna mellanrum klipps det numera berömda telefonsamtalet till SOS Alarm in, samma samtal som bland annat Sverigedemokraterna nyligen använt i en valfilm. Det är en chockad och desperat kvinna som ringer efter hjälp. Kvinna: – Det är en lastbil som kör Drottninggatan mot Slussen.

Operatör: – Ja?

Kvinna: – Han, han, det är en… han mejar ner allt folk nu!

Operatör:– Har han kört på folk?

Kvinna: – Jaja, han kör på folk, han är helt galen! Drottninggatan. Åh fy fan skicka allt du har. Tryck på knappen förihelvete!

Det värsta är nästan att SOS-operatören är så totalt oförstående inför vad som händer. Det finns inte på hans världskarta att det rör sig om ett terrordåd, att någon med berått mod kör rakt in bland människorna på Drottninggatan. Jag är verkligen inte blödig, men jag tvingas gång på gång pausa filmen för att jag gråter för mycket för att kunna anteckna. Och då har filmmakarna ändå sparat det värsta till sist – vittnesmålet i Stockholms tingsrätt från en kvinna som skadades svårt i dådet. – Skadorna som har påverkat mitt liv mest är de som inte syns. Det är min hjärnskada. Den är i hela min hjärna, i min hjärnstam. Det gör att jag inte kan ta hand om mina barn som jag gjorde förut, det gör att jag inte kan laga mat som jag gjorde förut, att jag inte kan jobba som jag gjorde förut. Mina drömmar är över. Mina barn kan aldrig träffa mig som de känner mig.

– Det är helt sjukt att jag överlevde. Jag vill aldrig minnas det jag såg, jag vill aldrig minnas se Ebba dö, jag vill aldrig minnas den här dagen någonsin. Aldrig att han ska komma tillbaka, den fucking fegisen. Han har förstört för, alltså… människovärdet… Jag är så ledsen över det.

Där har vi antagligen en som lurats att tro på "människors lika värde" som fick ett brutalt uppvaknande. Själv tycker jag att det mest obegripliga är avsaknaden av raseri, överallt. Raimo Mundér rycker i slutet av filmen lite på axlarna när han konstaterar att han och Marita Björkman kunde åkt till Kap Verde i stället för Stockholm, men nu blev det inte så och "händer det så händer det". Men vad är det med svenskarna? Vad är det med denna självutplånande mildhet, denna totala brist på stridslust? Hallå! Vi har blivit angripna! Nu är det dags att slåss, att bli arg, rasande. Det här förbannade kramandet och förståelsen och "toleransen" är det som skördat liv i Europa. Nu är det baske mig dags att stå upp och låta sig räknas. Annars kommer Akilov bara att vara en i en lång rad av massmördare på svenskar. FOTNOT: Dokumentären "Drottninggatans röster" visas 24 maj 21.00 på SVT1 och kan även ses på SVT Play . [/membership] [membership level="0"] Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19 .

Skaffa Svegot Plus nu

[wppb-login] [/membership]

Dokumentär om Drottninggatandådet får blodet att isas

Gôteborg helt enkelt (Kväll med Svegot #36)

Tyska AFA släpper instruktionsbok för ”kravallturister”

Ännu mer från Svegot

Sverigedemokraterna dränerar träsket

Staten vill se varje steg du tar

Knarket köper man på fritidsgården

Bly eller deg – vilken väg ska vi välja?

Senaste programmen

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Om Dagens Svegot

Kontakt