På väg mot Helvetistan?

RECENSION. Det svenska journalistskrået håller sina medlemmar i ett järngrepp och avfällingar straffas hårdare än andra som sätter mediernas PK-välde ifråga. Två journalister som råkat särskilt illa ut är Julia Caesar (pseudonym) och Ingrid Carlqvist, som alltid med eget namn stått för sin journalistik. Ingrid har nu samlat sin bild av det extrema Sverige i en bok med titeln ”Från Sverige till Absurdistan” (Logik förlag 2018, 326 s.) Där ställer hon frågan om Sverige inte är på väg in i nästa fas, förvandlas till ett Helvetistan. I förordet förklarar hon varför hon skrivit den här boken: ”Det får bära eller brista, för jag kan inte stillatigande se på hur Sverige sjunker allt djupare ner i det träsk som kallas mångkultur …”

Det är en dyster läsning Ingrid Carlqvist erbjuder. Mycket är naturligtvis känt för oss andra ”dissidenter”. Jämför jag journalistrollen med forskarrollen, så är forskare alltid oroliga för att någon annan ska hinna före dem, när det gäller att redovisa resultaten. Att upprepa vad andra redan kommit fram till är inte särskilt mycket värt. Det bekymrar inte journalister, det är i sin ordning att många andra i skrået också rapporterar samma sak. Det är bland annat det som gör mediernas häxjakter möjliga.

För Ingrid Carlqvist gäller att mycket av det hon skriver har hon hämtat från nätet och andra skribenter. Boken innehåller många och långa ”godbitar”, citat från bloggar. Det hon skriver om skolan, om våldtäkter och sexuella övergrepp, om flykten från polisyrket, islamisering och om alla den offentliga debattens lögner om massinvandringens lönsamhet, om Sverige som ett mångkulturellt land, är rätt väl känt bland dem som alltmer vänder ”gammelmedierna” ryggen och hämtar sin information på nätet. Samtidigt är hon den som går mot strömmen mer konsekvent än de flesta andra. Trots att det utlöser anklagelser om nazism, skriver hon utförligt om judiska maktintressen. Och trots att hon anklagas för rasism, skriver hon om vita människor och blå ögon. Blåögdhet för övrigt i dubbel bemärkelse, det vill säga något som både fysiskt och psykiskt kännetecknar många etniska svenskar.

Det jag själv hade mest behållning av var hennes redogörelse i avsnittet ”Barbara Spectre och Paideia”. Barbara Spectre kan enkelt beskrivas som en judisk aktivist, gift med en rabbin som fått tjänst i Stockholm. Hon startade här Paideia, en organisation som avser att värna den judiska identiteten i Europa. Ingrid Carlqvist skriver att den svenska regeringen verkar ha blivit utsatt för rena utpressningen. Enkelt uttryckt: Ger ni inte 40 miljoner till Paideia, sprider vi över hela världen via World Jewish Congress att Sverige är en antisemitisk stat som vägrat att ersätta judarna för guld de förlorat under Nazitysklands regim. Trots att det inte finns några belägg som visar att detta är sant insåg den svenska regeringen att det var säkrast att låta Paideia få sina pengar. År 2001 betalade Riksbanken ut 40 miljoner, onekligen ett bra startkapital för denna organisation.

Skulle jag med ett enda ord beskriva Ingrid så skulle jag säga att hon är modig. Man blir naturligtvis inte nazist för att man skriver om judiskt maktspel. Hon citerar den förra israeliska utrikesministern Shulamit Aloni som fick frågan: ”Ofta när det framförs kritik mot Israel i USA avfärdas kritikern genast som antisemit. Vad säger du om det?”. Aloni svarade: ”Tja, det är ett trick som vi alltid använder. Om någon från Europa kritiserar Israel då drar vi upp förintelsen. Om amerikaner gör det kallar vi dem antisemiter.”

Och inte blir man rasist när man konstaterar att Sverige är svenskarnas land och tycker att det ska förbli på det sättet. Vår tyckarelit har inte rätt att skänka bort landet. Här citerar hon den engelske författaren Douglas Murray, som i sin mycket uppmärksammade bok The Strange Death of Europe skriver om den pakt som finns i ett kultursamhälle mellan de döda, de levande och de ännu ofödda. Det man har ärvt har man inte rätt att ge bort och om man säger att det inte betyder något om man är född i Stockholm eller Mogadishu så har man brutit den pakten. Ingrid Carlqvist skriver: ”Det är ett enormt svek mot våra förfäder som kämpade för att i varje generation lämna över ett något bättre land till sina barn och barnbarn. … Vi blir den första generationen som inte bara har struntat i att göra vårt land bättre för dem som kommer efter oss, utan tvärtom medvetet försämrat det.”

Det som förvånade mig mest och som jag också ställer mig lite undrande inför är Ingrid Carlqvists vurm för vikingar och sökandet efter sina religiösa rötter. Först gick hon med i Nordiska asa-samfundet men bytte efter något år till Asatru Folk Assembly. I januari i år deltog hon i ett midvinterblot på en arkeologisk fyndplats i Uppåkra och beskriver hur det kändes som om förfäderna såg dem och var nöjda med det som de gjorde.

Karl-Olov Arnstberg

Fotnot: Köp boken här.