En historisk resa på Österlen

Längst ner i sydöstra Skåne finner vi en bygd med lång historia. Med tanke på antalet lämningar och även storleken på dessa får vi även anta att den har varit förhållandevis rik. Det finns under alla olika tidsåldrar fynd från hela Europa, vilket vittnar om långväga kontakter och utbredd handel.

Några av dessa gamla kult- och gravplatser har jag besökt och skall här nedan försöka mig på att beskriva det hela. Man behöver inte alltid fara utomlands för att finna intressanta resmål. Jag tänker nu börja från början och sedan jobba mig framåt i tiden.

Havängsdösen

Denna långdös är ungefär 5 500 år gammal, vilket placerar oss i stenåldern och gör den till ungefär 1 000 år äldre än de första egyptiska pyramiderna och Stonehenge. Ett par hundra år senare finner Ötzi eller ”Ismannen” sin sista vila i de nuvarande italienska alperna.

Kulturen som då rådde här uppe kallas ”Trattbägarkulturen” och utbredningen var lite grovhugget från Nederländerna till norra Polen och upp till Dalälven. Man hade lärt sig att odla råg, korn, hirs och några vetesorter. Djuren man hade tämjt var kor, getter, grisar och får.

För att vara så gammal är våra dös faktiskt rätt nyupptäckt då den först 1843 skall ha blottlagts av en rejäl storm. Och när man går i området är det lätt att förstå varför. Överallt finns kullar och förhöjningar, de allra flesta innehåller givetvis bara sand, men vissa är skapade av människohand.

Oftast är det frågan om rösen som blivit till när man rensat åkern från sten eller rester från någon bebyggelse,
men ibland är det gamla gravar som än idag ligger och gömmer sig i väntan på att ännu en gång bli upptäckta.

År 1869 var det dags för den första utgrävningen, arkeologen Hans Hildebrand (1842 – 1913) låter berätta:

”För omkring tjugo år sedan bortsopades från själva strandbädden en massa sand och på den ånyo i dagen komma marken, fann man med förvåning en grav från stenåldern… Gravkammaren är ännu öppen åt havssidan och är delvis fylld med sand…”

Just ingången till kammaren är dessutom vänd ut mot havet och i den riktning där solen går upp vid vår- och höstdagjämningen. Han skriver även att en bonde har varit där och på egen hand grävt, och att han förutom människoskelett även har funnit ”en mycket stor bila eller mejsel af slipad flinta”. Bila är som bekant ett annat namn för yxa, vilket innebär att yxan säkerligen har följt sin ägare till dennes sista vila.

Mycket mer än så finner man oftast inte, trist nog visste man inte detta förr, då gravplundring har varit och än idag är ett mycket utbrett problem. Men detta var säkerligen en vacker plats när den såg ut som den skulle och användes som den gjordes.

I övrigt bjuder det kringliggande området på en mängd olika fynd från olika tidsåldrar och kulturer i den lätt lummiga miljön med sin långa sandstrand. Strax nedanför ligger Verkaån, eller Skepparpsån som den även kallas, där man vid mynningen funnit några brakteater och ”guldgubbar” samt rester av en gammal hamn.
Några hundra meter uppströms ligger Örakarsfallen där det finns en fiskfälla man tror härstammar från medeltiden.

När öringen simmar upp längs ån för att leka i sina barndomsvatten passade man på att fånga in dessa, om den används än idag låter jag vara osagt men den restaurerades med hjälp av Havängs Museiförening så sent som 2010. Haväng är även populärt bland vandrare då området bjuder på fina stigar bland alla kullar och gravar. Det finns väldigt många hästar som strövar runt i parken och ibland tar de med sina föl hela vägen ner till stranden för att dricka ur Verkaåns mynning.

Kiviksgraven

Ungefär 2 100 år får vi hoppa fram nu, vilket placerar oss runt 1400 f.Kr. Här uppe har man lärt sig att bearbeta metall och ett alltmer avancerat samhälle, även hästen med sin styrka har gjort sitt intåg vilket man kan se på olika hällar. Bilder och gravgåvor de har lämnat efter sig vittnar om fin konst och smycken, skepp som kan åka på resor runt om i Europa och ett mer utpräglat klassamhälle med hövdingar, präster, krigare och så vidare, även om den absoluta majoriteten självklart fortsatte med att bruka jorden.

Man bodde i långhus och levde av det gården fick fram samt fiske, jakt, bär, nötter och en del annat naturen hade att erbjuda. Mitt i detta byggs detta monument, så stor att den med dåtidens mått räknas som en av Skandinaviens största gravar.

Hur stor den en gång var är svårt att säga då den med tiden har utsatts för omfattande förstörelse. Inte minst efter 1748 då det kungliga styret önskade att man skulle markera sina ägor med sten istället för stolpar och diken som tidigare hade gått bra.

Resultatet blev förödande för många fornlämningar, då dessa ofta hade stenar i hanterbar storlek, och Kiviksgraven användes som stenbrott. Men helt enkelt var det inte. Det berättas om hur man gärna gick omvägar runt kullen och att hästarna ibland vägrade gå i närheten, man trodde nämligen att troll, oknytt och onda andar bebodde gamla förkristna kultplatser. Lösningen på faran var att man i detta fall ”beväpnade” sig med ett eldstål då man visste att framförallt vättar skydde metallen, helst något vasst i form av en kniv eller en sax, men stål överlag gav ett gott grundskydd.

Lite senare år 1748 lyckades två bönder ta sig ner till kistan i botten och under skydd av mörkret tagit vara på det som låg där. Polisen lyckades ryktesvägen få reda på detta och de båda anhölls trots sitt nekande, lagen var nämligen som sådan att staten hade rätt till halva värdet på funna skatter. Rättegången hölls den 23 augusti och fortsatte till juni året efter då de slutligen friades i brist på bevis. Vad de fann där nere lär vi tyvärr aldrig få reda på.

1756 upptäcktes hällbilder på stenarna som utgjorde kistan men det dröjde hela vägen fram tills 1931 innan man beslutade att hela platsen skulle bevaras, fram tills dess gällde detta bara just kistan. 1896 byggdes som exempel en tillfällig räls ner till hamnen, då man använde sten från graven för att bygga hamnen i Kivik, så svår har förstörelsen varit. Under restaureringen behövdes 3 847 lastbilar med sten, 2 365 lass med grus och 57 lass med jord – trots detta är den mindre än den en gång var.

Men år 1931 var det dags för utgrävning, och det är den vi har att vila oss på än idag då inga andra har gjorts.

Det man fann var lämningar hela vägen från stenåldern till järnåldern. Flinta, krukor, skelett från människor och djur samt brons vittnar om en lång kontinuitet genom många årtusenden. Man fann även att monumentet är byggt på minst en grav från stenåldern så platsen var säkerligen speciell eller helig redan under deras tid. Det som har skapat störst uppmärksamhet är dock hällristningarna som tidigare nämndes.

Precis vad de betyder är såklart svårt att veta men vissa av symbolerna känner man igen, bland andra solhjulet som dras av hästar men också lurar, skepp och spjut. Ristningarna visar på den tidens tro och vad som var viktigt för de som levde under perioden – solen för skörden, hästar och skepp för transport, spjut för sin säkerhet och lurar i sina processioner.

På den stenen som kallas ”Ettan” avbildas förutom spjut och ceremoniella yxor ett skepp som är på väg söderut. I mitten finns en lång och smal konisk figur, en gissning är att denna skall föreställa en s.k. ”guldhatt” som var vanlig i ceremonier i de centrala delarna av Europa. Denna sten är tyvärr förlorad och det som återstår är skisser från 1700-talet, men en dag kanske den hittar hem igen.

Om vi istället tittar på ”Sjuan” ser vi två hästar som drar en vagn och framför står det fyra människor, varav tre av dessa bär svärd. Under dessa ser vi en möjlig hund, ett par hästar och en fisk. På raden längst ner ser vi åtta (antagligen utklädda) människor som följer en trolig präst med händerna utsträckta, en god gissning är att de visar på processionen när man lade den avlidna till sin sista vila. Men jag rekommenderar all att titta själva för att med sin egna fantasi försöka förstå vad de vill förmedla med sin konst.

Men vilka var det som blev begravda? Ja, det vet vi såklart inte, men vi får anta att de var av hög status i dåtidens samhälle. Det är minst fem stycken som har blivit begravda och samtliga har varit ungdomar, några blev kremerade medan andra blev jordfästa, vilket visar på att platsen har använts av olika kulturer, eller åtminstone tider med olika gravskick. Men det tog inte slut där utan människor bor fortfarande kvar i trakten och emellanåt begravs det människor vid högen, den sista under vikingatiden och han fick följe av sin hund.

Utöver själva gravhögen så bjuder området på Ängakåsens gravfält vilket är ett av Nordens största gravfält från brons- och järnålder. Det består av minst 130 gravar med stensättningar, en skeppsgrav och den halvt kända Penninggraven samt en hålväg ner till vad man förmodar är den forntida hamnen. Precis bredvid ligger den lilla idylliska kuststaden Kivik, känd för sin cider och att stället drar till sig konstnärer och författare.

Ale stenar

Nu går vi 1 100 år framåt och hamnar vid år 500 e.Kr. Vendeltiden, vikingarnas föregångare, råder uppe i Norden. Någon gång runt den här tidsperioden tror man att Ale stenar restes, men det kan även vara upp till 500 år senare, vilket gör att vi istället hamnar under vikingatiden. En anledning till att det är svårt att avgöra vilken tidsperiod det gäller är att platsen, precis som Kiviksgraven, har använts under årtusenden.
Lämningarna är många och stenarna förefaller ha tagits från monument och gravar som hörde bronsåldern till, men man misstänker att vissa av dem släpades dit av människorna som levde redan under stenåldern.

Men hur användes den? Återigen svårt att veta men en av gissningarna är att det är en stor kalender eftersom man från skeppets mitt kan utläsa kan utläsa vinter- och sommarsolståndet från skeppets två stävstenar, då det är här solen går upp respektive ner. Man kan även beräkna höst- och vårdagjämningen genom att se placeringen av några av de andra stenarna på skeppets ”reling”.

Utsikten är magnifik och tack vare klippornas höjd ser man långt ut över havet och den omgivande miljön, så det är helt klart en god plats att bygga en kalender på, om man har just den viljan. Det som vissa anser talar emot är att platsen har varit utsatt för förstörelse och hårdhänta restaureringar, vilket gör att det är svårt veta exakt hur den såg ut vid skapandet.

Konstnären och kulturhistorikern C.G.G Hilfeling (1740 – 1823) avbildar år 1777 formationen, och återger i sitt verk ytterligare stenar på båda sidor av skeppet. En till som ger stöd åt detta är fornforskaren och docenten i nordisk arkeologi, N.G. Bruzelius (1826 – 1895) som år 1853 uppger:

”Bonden som ägt jorden 20 år tidigare, omtalade att i hans ungdom fanns ett liknande skepp på andra sidan.”

Så att det har funnits fler monument och gravar fram tills alldeles nyligen, med historiska mått mätt, får vi nog se som ett faktum. En sak med stället som fångar människors intresse är givetvis att man inte vet vad som skett, och att den tidens mystik och kunskap antagligen är förlorad för all framtid. Idag är platsen ett populärt turistmål och erbjuder en smak av historiens vingslag, sin svårslagna utsikt och den lilla småbåtshamnen Kåseberga.

Vallabacken

Nu stegar vi fram ytterligare 500 år tillbaka och hamnar någon gång 1100- och 1200-talen vilket gör att vi befinner oss i äldre medeltid. Norden var i stora drag kristnat, vikingatågen hade upphört och kyrkan med dess diktat har blivit den nya kulturbäraren.

Ett par hundra år tidigare hade man börjat bygga offensiva borgar, dessa benämndes ofta som trelleborgar. Dessa hade till skillnad från de gamla fornborgarna man finner på bergstoppar och annan eländig terräng en fast bemanning. Anledningen var att Harald Blåtand (958 – ca. 986 e.Kr.) hade infört ett skattesystem på arbete och handel, en organisationsform som visade sig vida överlägset det gamla trälsystemet där man kunde köpa och sälja vissa arbetare som livegna.

Träl blev man antingen genom att man ärvde positionen, frivilligt gick i träldom mot att man fick mat och husrum, att man själv hade ställt med något och hamnat i skuld eller att man blivit tillfångatagen i ett krigståg. Motivationen till att jobba och att utföra sitt yrke på ett bra sätt ökade då man istället var ”sin egen herre”, och man behövde inte längre bekosta vakter som höll koll på den mindre lyckligt lottade delen av befolkningen. Det man nu behövde var administrativa centra som kunde räkna ut och driva in skatter, hålla koll på statens finanser och kassor, vakta spannmålsförråd, gränser och handelsplatser.

Men tillbaka till borgen. Ursprunget ligger antagligen i att det förr fanns en stor vikingtida gård på platsen. Man tror att befästningen uppfördes under 1100- eller 1200-talen av släkten Galen som styrde över bygden under denna tid. Men den lokala sägnen vill annorlunda, där sägs att en herre kallad ”Greve Lund” skall ha uppfört borgen, och att han är begravd i en av de närliggande kullarna. Men det stämmer antagligen inte då namnet ”Grevlunda” snarare kommer från ”Lunden vid gravarna”, som sannolikt syftar på det det vikingatida gravfältet som ligger brevid borgen, platsen huserar även en gammal offerkällare kallad ”Pengakillan”.

Det som gör just denna anläggningen unik är att det är den enda i Sverige som är byggd enligt den västeuropeiska modellen som kallas ”motte”, alltså en rund mur med en vallgrav som vid behov kunde fyllas med vatten tack vare ett system byggt på dammvallar. Men idag är det tyvärr inte mycket att se då den mest liknar en kulle som byggts på en stenmur, varken vatten eller annat går att finna.

Fynden vid en utgrävning år 2001 var byggnadsmaterial, några knivar, lite porslin, olika rester av järnföremål och en båt. Men trots att det kanske inte har hänt så mycket just här vittnar det trots allt om en historiskt händelserik period.

Glimmingehus

Innan vi tragglar vidare i resan tänkte jag skicka in ett litet stycke från Selma Lagerlöfs verk Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige:

”I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt,
men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.

”Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annan än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar.

”Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är för att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.”

Nu börjar vi närma oss nutid, närmare bestämt år 1499, och Skåne tillhör fortfarande Danmark. Riksrådet Jens Holgersen Ulfstand (ca. 1450 – 1523) är en rik man och hans resurser kommer delvis från vad vi idag skulle kalla sjöröveri, då hans fartyg far runt i Östersjön och gör räder mot andra skepp och kustsamhällen som anses vara Danmarks fiender. Förutom en besittning på Gotland har han även mark i Skåne.

Här bestämmer han sig för att bekosta uppförandet av en ståtlig borg och platsen som blir vald kallas ”Glimminge”, namnet kommer av att grundvattnet är såpass högt att det har bildats små dammar och träsk hela vägen bort mot kusten vilket gör att marken ser ut att glimma och gnistra när solen ligger på. På platsen ligger redan en borg eller ett stenhus som man tror härrör från det danska inbördeskriget 1250 – 1360, när sedan Jens höll i tyglarna fick stället moderniserades och byggas om för att möta den nya tidens krav. Härifrån ser man hela vägen till kusten och långt inåt land, att vallgraven hålls konstant med vatten då marken är blöt ses självklart som en fördel det med.

När man går runt i borgen slås man av hur svårt det skulle ha varit objuden ta sig in i hjärtat av huset. Överallt på utsidan finns det skottgluggar som täcker alla vinklar och vrår, och skulle du ta dig förbi den 2,4 meter tjocka stenmuren finns det mängder med ytterligare skottgluggar, fällor, galler och luckor där man kan släppa ner sten och kokande olja. Borgen är byggd för krig.

Som bostad var den inte populär och en del tror att den var tänkt att tjäna som tillflyktsort. Men Jens med familj var där ett par gånger när de var på tillfälligt på besök, och när en av hans döttrar skulle gifta sig ställdes det till med kalas på stället. Annars verkar den främst ha varit i hand på ”svennerna”, vilket var finare tjänstefolk som gärna plockades ur lågadeln och som gavs lite mer ansvarsfulla uppdrag, vilket i detta fall var att sköta om borgens sysslor och försvar. Festvåningen byggdes om och blev till mindre rum där olika vänner och släktingar till familjen kunde bo. Så höll det på ett par generationer tills stället ansågs omodernt och det byggdes om till spannmålsmagasin.

Sedan dröjer det tills år 1676 innan platsen ännu en gång blir aktuell. År 1658 gick Skåne vid ”Freden i Roskilde” över till Sverige och man var nu rädd att danskarna skulle försöka återerövra sina förlora områden.
Karl XI ger order till Johan Hintzke om att bedöma försvaret vid en del skånska borgar och om Glimmingehus avslutas beskrivningen med:

”Detta hus är ett av de starkaste i landet och kan i sanning kallas för en borg!”.

Med andra ord ett gott betyg, ett alldeles för gott betyg – om danskarna skulle lyckas lägga händerna på denna skulle det bli bra eländigt och dyrt att jaga iväg deras trupper. Karl XI bestämmer att borgen skall rivas och den 16:e juni anländer Johan med 20 bönder och inser att det inte går att göra så mycket med spadar och hackor. Han skriver till generalkommendör Fabian von Fersen (1626 – 1677) och förklarar att det behövs betydligt mer manskap och verktyg.

Under tiden börjar man göra sitt bästa för att göra platsen obrukbar som försvarsanläggning och lyckas få bort alla dörrar av järn och koppar, fällgaller och skorstenen. Strax efter att förstärkningen av ytterligare 130 dyker upp så har danskarna intagit Ystad och utkiken siktar dansk trupp på väg mot Glimminge. Rivningsförsöken överges då soldaterna får träda i krigstjänst och bönderna får återgå till sitt. Efter kriget glöms rivningsordern bort vilket gör att vi än idag kan besöka denna plats.

Några stenkast bort ligger Vallby kyrka där Jens ligger begravd. Enligt sägnen skall det finnas en hemlig tunnel som går mellan borgens brunn och kyrkan, men jag vågade inte klättra ner så det låter jag vara osagt – men hittar man denna får man gärna säga till.

Sankt Olofs kyrka

Olof den helige (995 – 1030) var en på sin tid känd och framgångsrik viking och opportunist. Han plundrade många platser i nuvarande Sverige, Danmark och i England där han år 1014 sägs ha förstört London bridge som vid tillfället var byggd av trä. Han tillbringade vintern 1013 – 1014 som gäst hos hertig Richard II av Normandie (ca. 996 – 1027) då han lät döpa sig i Rouen. År 1015 landsteg han i Norge där han lyckades tillgripa sig makten och påbörjade därefter kristnandet av sitt kungadöme, ofta skedde detta med svärdets hjälp.

När han år 1028 fördrevs från sitt rike bidade han sin tid tills dess att han år 1030 mötte en bondehär. Denna ledd av sin fiende Knut den store i ”Slaget vid Stiklestad”. Här gick det inte lika väl då Torstein Knarresmed satte en yxa i hans lår. Tore Hund sägs ha spetsat hans mage med ett spjut och Kalv Arnesson avslutat det hela med ett svärdshugg i hans hals. En anledning till förlusten sägs vara att han hade svårt att få tag på manskap då han var illa omtyckt av både adel och bönder.

Under senare strider i Norge utropades Olof som ”Rex Perpetuus Norvegiae” – vilket betyder ungefär ”Norges eviga kung”. Han utropades även till Norges skyddshelgon, och han användes tack vare sitt krig mot hedningar, som propaganda i kyrkans och adelns försök att styra upp och ena samhället efter den nya modellen. Det berättades om olika mirakel och annat som skall ha skett i närheten av han och hans begravningsplats, vilket sedermera gav upphov till hans personkult.

Vi hoppar fram till medeltiden och mitt i Österlens inland finner vi den gamla byn Lunkende. På en höjd i byn står Sankt Olofs kyrka omgiven av den lantliga miljön. Åkrar, skog, byar och lantvägar dominerar. Kyrkans äldsta delar härrör precis som de flesta andra i trakten från 1100-talets slut eller 1200-talets början, och har därefter byggts ut i olika etapper, men under medeltiden blev denna kyrkan speciell.

Kulten kring Sankt Olof levde och frodades och kyrkan har blivit ett populärt pilgrimsmål dit man reser långväga i hopp om att nå frälsning eller råda bot på sina åkommor. Ett stenkast bort ligger Sankt Olofs källa där man kunde offra och dricka av vattnet då detta ansågs heligt och kunde bota olika sjukdomar. Källan fanns säkerligen funnits där redan under hednisk tid och den ser ut att användas än idag då det ligger mynt och annat i botten.

Men vi rotar lite i gamla böcker och ser vad de själva sa om saken. När biskop Mads Jensen Medelfar (1579 – 1637) den 3 mars 1627 besöker kyrkan blir han bestört över sedvänjorna. Han beskriver i sitt protokoll hur han slängde ut Olofs avgudabild som man där tillbad. Belätet var klätt med linne som han i sin ilska rev sönder inför församlingen, men de plagg som kunde användas fick bygdens fattiga. Han förklarade även för folksamlingen att om man dyrkar avgudabilder är det samma sak som att be till djävulen själv. När han sedan for tillbaka till Lund återgick allt till det normala, så lätt gick det inte att bli av med gamla traditioner.

År 1777 är det dags för nästa nedteckning, denna gång av kulturhistorikern Carl Hilfeling (1740 – 1823). Han berättar om hur de fortfarande kommer med gåvor och offer. Olofsbilden är alltjämt kvar:

”De tar den lilla yxan från helgonets hand och bestryker sig med den nio gånger. Men vid var tredje gång sätter de yxan upp igen i hans hand. Då vi sporde dem om orsaken till detta, svarade de, att de gjorde det för att yxan därvid skulle få nya krafter, då dessa försvann var tredje gång. Om de inte gjorde detta, hade den ingen kraft de övriga sex gångerna.”

Sedan beskriver han vidare hur det går till när de begagnar sig av olika ritualer för att skydda boskap, säkra skörden och liknande. När det var klara i kyrkan så går de ner till källan och då har han följande att berätta:

”Därifrån går de till S:t Olofskälla nedanför kyrkan för att dricka av den och för att offra. Offret kastas i brunnen. De fattiga, som inget annat kan ge, offrar bröd, ost, fläsk eller kött, som de kastar i källan. Vi fann mitt på dagen hela brunnen uppfylld med dessa produkter, så att vattnet var ganska fett av det och dock satt folk ändå runt brunnen och drack ur den.”

Lustigt nog gjorde kulten att byn med tiden blev så förknippad med kyrkan – så till den grad att denna idag heter Sankt Olof.

Nu när jag åter har kommit hem får jag nog säga att om man gillar lugn och ro, vandringsleder bland Brösarps backar och små byar som ser ut att ha stått still under flera hundra år så är en resa helt klart trevlig. Om du däremot nöjer dig med just den historiska biten kan du med bil eller cykel ta dig igenom det mesta på en dag eller två. Om du bara är på genomresa så är det nästan ett måste att besöka ett par av platserna, om inte annat Kiviksgraven och Ale stenar.

För mig återstår det bara att önska er alla en fin sommar.

J. Högberg