Det underbara uppvaknandet

GNÄLL. Nästan alla inklusive mig själv beskriver sitt politiska uppvaknande ungefär likadant. Det var omvälvande och man såg plötsligt världen med nya ögon. Man såg alla lögner och man kände sig sviken, förbannad och lurad. Hatet mot skolsystemet, medierna och politikerna som så länge matat en med lögner blev närmast ohanterligt.

Vidare så blev det plötsligt stora sociala problem. Politiska diskussioner med vänner kunde leda till bråk och brustna vänskapsband. Inom den egna familjen är det inte ovanligt att det blir slitningar och gräl. Bröder och systrar vägrade vara i samma rum. Fäder avsade sig sina söner. Antalet Facebookvänner minskade med varje politisk statusuppdatering. I verkligheten märkte man att färre och färre vänner hörde av sig.

Fruktansvärda saker, men sådant vi nog alla upplevt på ett eller annat sätt.

Många beskriver även depressioner och ångest över de samhällsförändringar man plötsligt börjat se. En känsla av hopplöshet infinner sig. Landet är förlorat, eller på väg att bli det. Främlingar invaderar Sverige i allt större takt och motståndet är för litet och för svagt. Man ser plötsligt på historia på ett annat sätt och känn er kanske även där att man blivit otroligt lurad. ”Vinnarna skriver historien” fick plötsligt en mycket verklig innebörd. De onda styr. De goda förlorade.

Jag är som sagt själv väldigt delaktig i att beskriva mitt uppvaknande på precis detta sätt. Man fokuserar på hur jobbigt, tungt och omvälvande det var och i mitt fall har jag särskilt tryckt på hur mycket man kan sakna känslan av att känna sig god och i stället bli betraktad som ond. Eftersom jag har bakgrund i antirasismen var skillnaden för mig oerhört stor och särskilt i början av mitt uppvaknande väldigt jobbig.

Ärligt talat, vad är det för sätt att beskriva något som egentligen är helt underbart?

Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia. 

Skaffa Svegot Plus nu