Något är ruttet inom Sverigedemokraterna

SD-FÖRBUD. 2011 slutade jag på Aftonbladet och bestämde mig för att starta en alternativ tidning tillsammans med danske Lars Hedegaard. Dispatch International var ett ambitiöst projekt, som tyvärr misslyckades – främst för att vi var alldeles för tidigt ute och för att vi totalt felbedömde det enorma hat som skulle drabba oss, framförallt från mainstream-medierna. Många som ville prenumerera vågade inte av rädsla för att någon skulle se att de läste en ”rasistisk” tidning.

Inför starten diskuterade vi hur vi skulle nå ut till rätt slags prenumeranter. Lars Hedegaard föreslog att vi skulle skicka ut provnumret till medlemmarna i Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Dansk Folkeparti var genast positiva, medan det tog väldigt lång tid för SD att ta ”det stora steget” att i slutet av 2012 skicka vår tidning till sina då 6 000 medlemmar.

Expo gick i taket

Expo och mainstream-medierna gick i taket: SD skickar ut antimuslimsk tidning till sina medlemmar! Dispatch är en tidning som jämför islam med nazism! Tidningen har egentligen bara ett fokus, nämligen att utpeka islam som ett stort hot!

Det var ingen måtta på hur hemsk tidningen var, så hemsk att journalisterna trodde att de kunde skrämma SD och förmå dem att ändra sitt beslut om distribution av provnumret. Den gången gick det inte, den gången förstod SD vikten av alternativa medier som motvikt mot mainstream-medierna vars enda fokus var och är att propagera för massinvandring och mot Sverigedemokraterna.

Vid en presskonferens fick Richard Jomshof frågan om inte Dispatch Internationals budskap gick emot partiets nolltolerans mot rasism och extremism. Han svarade då:

– Tidningen kan knappast anses rasistisk. Alla muslimer tillhör ju inte samma ras.

Han sa också:

– När vi först fick förfrågan var vi tveksamma. Men när vi såg tidningen så anser vi att det är en viktig röst i samhällsdebatten, även om vi inte ställer oss bakom allt som tidningen skriver.

Så ska en slipsten dras

Just så ska politiker hantera sådana här saker: Upplysa sina medlemmar om att det finns alternativ till mainstream-medierna, förklara att de givetvis inte håller med om allt som står i tidningen eller kan komma att stå i den framöver, men att de anser att tryckfrihet och yttrandefrihet är så viktiga frågor att alla borde välkomna medier som inte ser ut som alla de andra. Därför att nya röster i debatten är viktiga.

Den gången respekterade jag Richard Jomshof. På den tiden tog han och andra ledande sverigedemokrater debatten om faran med islamiseringen. På den tiden sa de rakt ut att islam är ett stort hot mot Sverige och hela Västvärlden.

Sedan hände något. Partiet som var i ständig opposition mot etablissemanget började fjäska för sina mobbare, de slutade bita ifrån mot journalisterna som ständigt kletade på dem epitet som främlingsfientliga och de anpassade sig steg för steg till ”gällande regler” – allt för att bli samarbetsdugliga, gissar jag.

Politiker och journalister har olika roller

Första gången jag insåg att Richard Jomshof inte förstår att politiker och journalister har olika roller (även om båda vill rädda Sverige), var i samband med rättegångarna mot SD-politikern Michael Hess som hade skrivit en kommentar på Aftonbladets sida om att muslimska män enligt islam har rätt att våldta icke-muslimska kvinnor. Han släpades inför rätta för hets mot folkgrupp, dömdes i tingsrätten och när målet prövades i hovrätten hade Jomshof sammanställt en lista med studier över varifrån våldtäktsmän i Sverige kommer.

Michael Hess friades och i samband med att domen kom blev sammanställningen av studierna offentlig, eftersom den var en del av bevismaterialet. Jag skrev en artikel om studierna och ringde Jomshof för en kommentar. Han blev upprörd och sa:

– Men det får du inte skriva om! Det ska vi använda i valrörelsen! Var har du fått materialet ifrån?

Jag förklarade för Jomshof att jag hade fått materialet från hovrätten och att det inte var min uppgift att hemlighålla ett bra nyhetsmaterial bara för att han ville spara det till valrörelsen. Han blev skitsur.

Politiker ska inte bli sura på journalister som gör sitt jobb. Sur kan man bli om journalisterna uppenbart ljuger om politikern eller hans parti – vilket mainstream-medierna har gjort om SD i åratal. Men dessa journalister och deras medier vill SD gynna och länka till.  Journalister som har tagit samma strider för landet och folket som SD har gjort är de däremot sura på, och förbjuder sina medlemmar att länka till.

Anpassning till döds?

Sverigedemokraterna är på väg i en riktning som många beklagar. Visst växer partiet och kan mycket väl bli riksdagens största efter 9 september, men vad nyttar det när de inte längre vill rädda Sverige? Det vi ser utspela sig är en anpassning till döds och många som röstar på SD i höst kommer att bli djupt besvikna när de inser att Jimmie Åkesson inte alls ljuger när han bedyrar att han vill fortsätta med invandring och att han inte har några problem med att andelen blonda och blåögda fortsätter minska i vårt land.

Utan alternativmedierna hade SD aldrig nått de opinionssiffror vi nu ser. Utan alternativmedierna hade svenska folket fortfarande varit totalt hjärntvättat och marscherat vidare mot sin egen undergång. Utan alternativmedierna hade mainstream-medierna aldrig tvingats börja skriva om invandrargängens kriminalitet, om att de flesta överfallsvåldtäkter och i princip alla gruppvåldtäkter utförs av utländska män och utan oss hade det svenska folket fortfarande inte känt till att vi håller på att bli en minoritet i vårt eget land.

Detta vet förstås SDs partiledning. Ändå utfärdar de fatwor till sina medlemmar om att de inte får länka till oss. Att något är ruttet inom Sverigedemokraterna är uppenbart för de flesta vid det här laget.