Vi har upplevt Det fria Sverige

GEMENSKAP. Klockan började närma sig ett och de första gästerna skulle precis anlända. Hoppborgen var uppblåst, ansiktsmålningsstationen bemannad, jonglerbollarna var framplockade. Kiwi riggade upp ljudutrustningen på övervåningen och själv yrade jag mest runt med en känsla av att det fanns saker kvar att fixa, men jag visste inte riktigt vad. Plötsligt ringlade sig kön fram till ingången. Nu var det dags. Sommarfesten skulle äntligen starta. Äntligen.

Några timmar senare lever vi alla i ett fritt Sverige, om så under bara en dag. Men vilken dag! Extra roligt var det att se så många barn som lyckligt och tryggt sprang runt bland oss alla. Föräldrarna hade fullt upp med att umgås med andra och de kunde de göra i lugn och ro. Här behövde ingen oroa sig, här var alla fränder.

Det blev många handslag och många (svettiga) kramar då temperaturen var runt 30 grader utomhus och 33 inne i huset. Ändå var det ingen som klagade eller gnällde, det var helt enkelt inte en sådan dag.

Många ansikten var välbekanta, men många var nya. Vissa var på sin första nationella träff någonsin och var lite avvaktande. Inget konstigt med det men glädjande nog sögs de snabbt in i gemenskapen. Satt någon ensam fick han eller hon snabbt sällskap. Alla tog snabbt ansvaret för att ingen skulle känna sig det minsta utanför och jag vågar nog påstå att alla som ville lämnade festen med så många nya vänner de ville. Överallt skratt, leenden och handslag. Jag njöt.

Mer aktivitet inomhus

Under tiden människor satt i solen och åt korv, lyssnade på trubaduren, tittade på när smeden tillverkade smycken eller bara samtalade var det full aktivitet även inne i huset. Det fanns mängder av böcker, skivor och klistermärken att köpa och i samma rum turades jag och Dan Eriksson om att intervjua nationella företrädare på den lilla scenen.

Stefan Jacobsson från Logik förlag presenterade sina boktips, Martin från Midgård Records pratade om musik och föreslog vilka skivor alla nationalister bör ha i sin skivsamling och Christoffer Dulny förklarade för oss vad Nordisk Alternativhöger är för något och vad de sysslar med egentligen.

På plats fanns även Asatru Folk Assembly samt Nordisk Ungdom och många nyfikna såg till att informera sig om dessa organisationer. Religion, kultur och aktivism – allt samlat på samma ställe.

Förmiddagen försvann i ett sorl och framåt eftermiddagen öppnades baren och buffén serverades. Till det kallskurna underhöll Björn Björkqvist som i inledningen av sitt anförande lovade att ”svartpillra” oss alla. Det lyckades han inte med, och det var givetvis inte heller meningen.

Maten dukades undan och jag slogs av hur hjälpsamma alla gäster var. Det blev inget stök eller kladd utan alla städade efter sig själva efter bästa förmåga, precis så som svenskar gör. Alla stod snällt i kö när det behövdes, var artiga och vänliga mot varandra.

Efter buffén samlades vi på övervåningen där Magnus Söderman talade. Söderman är en van och mycket uppskattad talare och det är lätt att förstå varför. Han talade verkligen ur hjärtat och hans glädje och stolthet över att så många fränder hade samlats på en gång var tydlig. När han bad publiken göra ”oväsen” om de tyckte att arrangemanget varit lyckat blev jag orolig. Jag trodde nämligen att hela huset skulle rasa ihop.

Folk tjoade, applåderade, stampade med fötterna och förde ett otroligt oväsen. Ett mycket gott betyg!

Söderman fortsatte tala om att här, i detta nu, är vi alla fria svenskar. Vi är fria i hjärtat och den gemenskap som fanns i och utanför huset är precis det Det fria Sverige vill göra. Att sammanföra människor. Att hjälpa till att skapa vänskapsband. Att bistå med möjligheter att träffas. Resten sköter sig självt.

Efter talet gick Viktor Sjölund upp på scen, känd från bland annat Ferox och Svensk Ungdom. Äntligen skulle jag få höra ”Vandrarens visa” live!

Det blev precis lika bra som jag hade föreställt mig och när han spelade ”Frågor till far” sjöng alla med. Vid raden ”ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt” tog alla i från tårna. Jag tror vi alla kände att det var precis det vi gjorde, nu och här. Vi bygger något nytt. Gemensamt. Konkret. På riktigt.

Nästa talare var ordförande Dan Eriksson som något förvånande inledde med att hylla aktivisten Elin Ersson. Givetvis var det inte för att hon försökte stoppa en utvisning, men hon riskerade verkligen något för det hon tror på. Vem av oss har gjort något liknande för att stoppa en enda invandrare från att komma in i Sverige, frågade han publiken, och vi skruvade alla lite på oss. För i sak hade han rätt. Ersson, förvirrad som hon må vara, ställde sig upp i ett flygplan för något hon trodde på. Vi måste göra detsamma, både bildligt och bokstavligt.

Erikssons budskap var att vi måste sluta vara så fokuserade på att endast teoretisera. Att skriva på Facebook och Twitter har sitt värde. Att göra poddar, att skriva krönikor har även det sitt värde. Men viktigast av allt är att göra konkreta saker i verkligheten. Det är viktigt att nationella undviker att avskärma sig från samhället, var i stället en sund kraft i det, inte utanför. Det fria Sverige är en viktig pusselbit i detta. Tillsammans ser vi till att våra barn får det bättre än vi har det, och deras barnbarn än bättre.

Båda talarna var mycket uppskattade och höjde den redan goda stämningen ytterligare.

Kort efter började allas vår dansbandsnationalist Kiwi spela. Trots en lång och mycket varm dag var vi ett tappert gäng som orkade både sjunga och dansa till låtar som ”Svenskar är vita och landet är vårt” och ”Svensk brevid svensk”.

Festen är slut

Klockan började närma sig 23 och festen närmade sig sitt slut. Jag gick runt och frågade folk hur de hade haft det. Alla var mycket glada, och en berättelse gjorde mig djupt rörd.

En man, som inte varit på någon träff innan, berättade att han länge lidit av en viss social fobi. Detta hade han försökt bota genom att dricka för mycket alkohol, en lösning som givetvis inte är hållbar. Denna gången hade han kommit med bil och därmed var alkoholen inget alternativ. Hur hade han då haft det? Helt. Fantastiskt.

För, som jag förstod det, första gången i sitt liv hade han kommit nykter till en tillställning med många människor han inte kände och inte känt något av sin fobi. I stället verkade han helt enkelt lycklig och hade lärt känna många nya människor. Bara det, tänkte jag. Bara det gör det värt det.

Flera delade liknande upplevelser och berättade att det var precis som vi sagt så många gånger – man måste uppleva en träff för att förstå hur det känns. Att vara i ett sammanhang där man är helt trygg är tyvärr något som vi får uppleva allt för sällan, men när man väl gör det så är det obeskrivligt men på samma gång känns det helt naturligt. Det är sorgligt att vi alla inte får uppleva detta dagligen i vardagen, men det ska vi förändra.

Efter festen

När gästerna lämnades hade vi en hel del arbete kvar. Tack vare alla fantastiska människor som hjälpte till var huset snart städat. På övervåningen satt Magnus Söderman och var trött, men lycklig. Det finns ingen del jag i min kropp jag inte har ont i, sa han. Men hjärtat då, frågade jag. Jo, där känner jag bara glädje, svarade han.

Vi pratade lite om festen och hur lyckat det var och fantiserade om hur det kommer bli när vi köpt Svenskarnas Hus. Då kunde många gäster ha sovit över. Då skulle aktiviteterna fortsätta dagen efter. Kanske föredrag, kanske storgrill utomhus. eller bara en enkel fika? Vi fick smaka på framtiden helt enkelt, och den känns bra.

Min vackra blonda fru, som varit stor hjälp under hela kvällen, och jag hoppade in i bilen och körde till en campingplats där vi avslutade en underbar dag med ett underbart dopp i månskenet. Sedan sov vi djupt och länge.

Vägen hem

Efter ett morgondopp började vi vår långa resa hemåt och det visade sig att den skulle präglas av exakt det som Det fria Sverige står för.

Första stoppet var hos unga vänner till oss som just har blivit föräldrar till en underbart vacker liten flicka. Jag är van vid att nyblivna föräldrar är något trötta och såsiga. Inte så i detta fallet.

Den unga modern, som mer eller mindre precis kommit hem från BB, påminde mer om någon som precis kommit hem från gymmet. Och semestern. Det var helt omöjligt och nästan ofattbart att hon för bara några dagar sedan gjort det viktigaste en människa någonsin kan göra – frambringat ett nytt liv. Utan att använda smärtstillande. På blott några timmar. Med tanke på att jag känner många som skaffat barn först i medelåldern är skillnaden otrolig.

Ni som har möjlighet – skaffa barn tidigt. Det är så naturen har tänkt det och sällan har det varit tydligare än när man ser dessa unga föräldrar, som lyser av liv, stolthet och glädje.

Unga svenska föräldrar. Finns det något vackrare?

De båda hanterade föräldraskapet fullständigt naturligt, precis som det ska vara, och det slog mig att på ett sätt är dessa unga människor mer vuxna än jag trots att jag är nästan dubbelt så gammal. De har barn, det har inte jag. Men jag kände inget annat än glädje över att få se och prata med dem.

Resan fortsatte och nästa stopp var hos fränder som köpt sig ett rejält stycke mark. En liten bit fritt Sverige. I timmar promenerade vi runt deras ägor och planerade vad man skulle kunna göra med den. Kanske grisar och hönor? Eller ska man odla potatis? Där borta kan vi bygga ett hus!

De båda kändes verkligen fria. Genom att äga marken man står på är man just det – fri. De hade redan kommit i kontakt med andra som var intresserade av att flytta in i området.

Fria, självständiga svenskar. Finns det något vackrare?

Precis som i fallet med de unga föräldrarna hade dessa människor börjat att konkret bygga något bättre. Ert samhälle ruttnar, och vi bygger ett nytt. Och det nya är hjärtskärande vackert.

Några timmar senare rullar vi in på parkeringen på Maxi för att handla lite sen kvällmat. Tre muslimska kvinnor går ur affären och vid kyldisken får jag trängas med en illaluktande utlänning.

Tillbaka till det ofria Sverige en stund. Men snart ses vi igen, i frihet och gemenskap.