Turkiet på kollapsens rand – påverkar det Sverige?

INSÄNDARE. För lite drygt två år sedan, i samband med statskuppen i Turkiet, så gjorde jag en serie analyser där jag menade på att landet förmodligen var på väg mot en statsfinansiell katastrof av något slag, i värsta fall hyperinflation.

Min analys gick stick i stäv mot vad bland annat de svenska storbankerna trodde på, men som enskild analytiker utan affärsförbindelser mot Turkiet kan jag kosta på mig andra slutsatser. Det finns även paralleller mellan Turkiets och Sveriges statsfinansiella situationer, vilket också kan ha bidragit till bristen på korrekta slutsatser från de flesta (om inte alla) svenska etablissemangskommentatorerna. Allt sedan statskuppen i juli 2016 har de turkiska statsfinanserna varit på väg mer eller mindre utför, och de senaste veckorna har nedgången accelererat och fått mer publicitet.

Vad tyder på att Turkiet är på väg att kollapsa?

Det går inte att fastslå att Turkiet verkligen kommer att kollapsa hårt och svårt på grund av de alltmer accelererande statsfinansiella problemen. Finansmarknaderna skapar inte sällan möjligheter (för nya finansiärer, exempelvis) samtidigt som de skapar problem. Med det sagt, så har Turkiet allvarliga problem som de har arbetat upp en längre tid. De ökande politiska motsättningarna gentemot USA som har blossat upp mer den senaste tiden hade förmodligen inte behövts för att knäcka Turkiet.

Utdrag från mina analyser från 2016 (något omarbetat):

”Många tittar bara på BNP när de försöker utröna hur ett lands nationalekonomi ser ut och utvecklas. Men så kan man inte göra för att få fram en rättvisande bild – man måste även undersöka hur landets kreditmängd har utvecklats under samma period. När vi tittar på Turkiet, så ser vi att merparten av BNP-utvecklingen i Turkiet fram till toppen 2013, har drivits av kraftigt ökad turkisk privat (företag + konsumenter) skuldsättning. Man bör även särskilt notera att kreditgivningen har ökat starkt även under 2014 och 2015 – fast än BNP minskade under dessa år, ett mycket, mycket dåligt tecken när ekonomin krymper trots fortsatt våldsam kreditexpansion.

De turkiska statsräntorna ligger på mellan 7,75%-8,75% (2016). Turkiet har (2016, märk väl) en statsskuld på förhållandevis låga cirka 41% av BNP, men på grund av de höga räntorna på alla durationer så belastar denna skuldsättning den turkiska ekonomin med cirka 3.5-4 gånger mer än vad den – relativt BNP sett – större svenska statsskulden gör, för att ta en jämförelse. Man kan alltså inte bara kolla på ”public debt to GDP”, man måste ju även kolla på till vilka räntor denna ”public debt” är tagen.

De som påstår att Erdogan har varit bra för Turkiets ekonomi visar bara att de inte förstår hur man ska justera nominella BNP-tal mot kreditexpansion, för att få fram kreditjusterad BNP, som är det mått som talar om huruvida ekonomin gör verkliga framsteg eller ej.

Vem som helst kan öppna kreditlinorna i den privata banksektorn, och tokinflatera ekonomin i nominella BNP-mått och slå sig för bröstet och säga ”kolla här vad jag är bra ser ni hur mycket BNP stiger!”. Något som de flesta politikerna i Väst gör nuförtiden, så Erdogan är i ”gott” sällskap.

De kreditjusterade siffrorna visar att BNP-förändringen är, beroende på hur man ser det, faktiskt smått negativ under Erdogans 13 år på höga poster inom den turkiska staten.”

Man kan naturligtvis justera BNP på fler sätt än bara för kreditmängden, men det är en av de absolut viktigaste justeringarna man bör göra, då en korrekt justering för kreditmängden ger en väldigt bra indikation över ekonomins verkliga utveckling och trend.

Låt oss ta nästa avsnitt från 2016 (även det något omarbetat):

”I min mening så kommer Erdogan-Turkiet troligen att gå under i någon slags hyperinflation. Anledningarna till det är följande:

1. Erdogans BNP-ökning har drivits endast av massiv privat skuldsättning, och denna privata skuldsättningsboom har nu övergått i en parabolisk fas, samtidigt som BNP inte ökar längre, utan backar trots massiv kreditgivning.

2. Turkiet har stora svårigheter att sälja statsobligationer till utländska intressen. Räntorna är höga, köparna är få.

3. Instabiliteten som statskuppen medför kommer att minska utländska aktörers intresse att låna ut pengar till turkiska företag ännu mer. Vem vill låna ut till företag i en diktatorisk stat som Turkiet?

I den här situationen har Erdogan förmodligen bara ett fåtal val om han vill fortsätta driva upp BNP, och ett av dem är att tvinga de turkiska bankerna att emittera mer krediter, på allt lösare villkor och lägre räntor. Effekten av det kan komma att bli fritt fall i den turkiska valutan Lira (TRY). Hyperinflation alltså.

Samma effekt uppstår om den turkiska staten påbörjar egen QE (Quantitative Easing) och via sin centralbank således börjar köpa på sig turkiska statsobligationer för att självfinansiera sig. De flesta länderna kan inte göra sådant ostraffat, allra minst ett alltmer instabilt Turkiet med signifikanta interna motsättningar. Valutamarknaden kommer att straffa den turkiska valutan mycket hårt.

Vad kan motverka turkisk hyperinflation och en ekonomisk krasch? Att Erdogan slutar att bete sig som en oberäknelig envåldshärskare, så att utländska investerare och aktörer får ökat förtroende för den turkiska ekonomin och valutan och för deras företag. Alternativt, att Erdogan låter den turkiska ekonomin korrigeras och genomgå svåra tider utan att lägga sig i. Men då framstår ju Erdogan som ”ej allsmäktig”, vilket urholkar stora delar av hans makt- och väljarbas.

Min bedömning är nu att Turkiet är på väg mot en hyperinflationär krasch inom kort. Tid för detta? 1- 2-3 år maximalt, om inte landet går under i inbördeskrig dessförinnan.”

Så var min analys 2016, och nu 2018 har saker och ting börjat ställas på sin spets. Innan vi tar nästa fråga så konstaterar jag att Turkiet nu är inne i den hyperinflationära fasen, än så länge mest på grund av en externt påtvingad valutadevalvering, snarare än obegränsat pengaprintande à la Venezuela (ett annat kollapsat socialistiskt ”paradis” som våra så kallade ”objektiva svenska medier” har slutat prata om).

När kan en kollaps förväntas hända?

Under fråga 1 angav jag att det inte är säkert att Turkiet kollapsar hårt – och en av anledningarna till det är att negativa rörelser på finansmarknaderna även kan öppna upp möjligheter ibland. Att den turkiska valutan får kraftigt med stryk kan kanske hjälpa vissa av deras exportföretag (beror dock på vad de behöver importera för sin  verksamhet).

Att turkiska 10-årsstatsobligationer i skrivande handlas med räntor kring 20% kan attrahera utländska investerare som kan bromsa fallet i den turkiska obligationsmarknaden. Ryssland och Kina kanske lägger sig i och delvis stabiliserar Turkiet mot någon slags eftergifter. Med det sagt, så ser man ännu inte något sådant kommuniceras öppet i medierna, och vad jag vet har Erdogan i skrivande stund inte gjort någon politisk kursförändring som skulle kunna stabilisera nedgången. Något sådant kan dock komma närsomhelst med tanke på hur snabbt läget förvärras i skrivande stund. Frågan är dock vad som verkligen kan vända den fallande trenden.

Vad innebär en valutakollaps?

En valutakollaps kan ske på lite olika sätt, beroende på hur det emitterande landet (Turkiet) hanterar situationen. I Turkiets fall så är kollapsen mestadels driven av bristande politiskt förtroende kopplat med skuldsättningen, snarare än att Turkiet skulle ha påbörjat regelrätt pengatryckning.

Kreditutgivningen i Turkiet är inte detsamma som att trycka pengar, då den matematiska funktionen hos krediter är annorlunda än för statligt nytryckta pengar. Konsekvenserna av en fallande valuta är dock desamma – högre importkostnader och ökad inflation även på sådant som säljs i den lokala valutan. Valutakollapsers slutskede kan gå mycket fort – samtidigt med en valutakollaps så brukar även landets statsobligationer falla kraftigt i värde eftersom att ingen investerare vill få betalt i en alltmer värdelös valuta. Aktiebörser kan dock ibland stiga rejält på grund av hyperinflationen (åtminstone ett tag), eftersom aktier ju är delar av företag och därmed (förhoppningsvis) verkliga värden i form av tillgångar, fastigheter och produktionskapacitet och dylikt.

Konsekvenser för Sverige och Europa?

Om Turkiet kollapsar ”på riktigt”, så blir konsekvenserna för Sverige och Europa förmodligen ganska stora. Turkiet har en befolkning på cirka 80 miljoner människor, och landet har stora interna motsättningar utefter etniska, politiska och religiösa tillhörigheter. En fullskalig kollaps med inbördeskrig som följd skulle kunna leda till stora flyktingströmmar
in i Europa från Turkiet. Ännu värre – en turkisk kollaps kan destabilisera mer än bara Turkiet, på grund av landets etniska sammansättning. I värsta fall destabiliseras även Syrien (igen), Armenien, Azerbajdzjan, Libanon, delar av Irak och Iran.

Risken för en stor ny flyktingström in i Europa är därmed att betrakta som kraftigt förhöjd tills vidare. Utöver det har Turkiet blivit en signifikant handelspartner för (bland annat) Europa. Turkiet är den 5:e största exportören till EU och importerar 4,5% av EU:s export. Om handeln med Turkiet på allvar skulle störas så kommer det att leda till signifikant negativ påverkan för (bland annat) Europas ekonomi, vilket med dagens utbredda överbelåning kan skapa en allvarlig dominoeffekt då förluster fortplantas genom finanssystemets ofta kraftigt överbelånade
aktörer.

Paralleller mellan Turkiet och Sverige?

Svenskar gillar att peka på fel och brister i andra länder samtidigt som det egna landet höjs till skyarna – men de senaste 25–30 årens finansiella utveckling i Sverige liknar i många avseenden den turkiska utvecklingen. Sverige har ju också – precis som Turkiet – en kraftigt kreditdopad BNP-siffra, som ser mycket sämre ut om man korrekt justerar för kreditmängden plus befolkningsökningen.

Faktum är att Sverige har under de senaste decennierna nästan år för år haft en negativ kredit och befolkningsjusterad BNP – ett faktum som skiljer kraftigt mot gemene svensks uppfattning om det egna landets ekonomiska utveckling. När man justerar Sveriges BNP för kreditmängdsförändringen samt befolkningsökningen (massinvandringen), så har Sverige haft negativ BNP-utveckling under praktiskt taget hela 2000-talet. Och precis som Turkiet just nu får erfara, så kommer även Sverige drabbas hårt av ett högre ränteläge.

Realräntorna sätts inte av politiska diktat och Sverige är inte immunt mot en liknande utveckling som den jag har beskrivit ovanför i min analys av Turkiets situation. Finansiella åtstramningar tenderar att blottlägga ett samhälles skärningslinjer väldigt tydligt, och förstärka motsättningar och konflikter när statens möjligheter att gå in med pengar för att dämpa saker och ting minskar eller upphör. Varje gång man hör någon politiker (eller journalist) påstå att ”Sverige går bra” eller ”Sverige är ett rikt land” så hör man någon som antingen ljuger och/eller är gravt okunnig om statsfinansiella spörsmål. Bäggedera är tillräckliga grunder för att permanent diskvalificera vederbörande från all politik och all myndighetsutövning.

Tillägg: Jag har valt att använda mina analyser och diagram från 2016 i den här artikeln inte bara för att få säga
att jag hade rätt analys redan då, utan även för att svenska politiker och mainstream-journalister gillar att när
något av deras beslut har resulterat i en katastrof, i efterhand låtsas vara förvånade och säga att ”Det här hade
ingen kunnat förutspå!”. Sanningen är att praktiskt taget alla problem som svenska politiker och journalister har
skapat har varit och är lätta konsekvenser att förutsäga. Därav diagram och texter (om än något omarbetade)
från 2016 – precis som att den turkiska statsfinansiella problematiken gick att förutspå, så går Sveriges
kommande problem att förutspå.

/ Jan Malmberg, analytiker