Nationalistisk historia: Intervju med Jerker Magnusson

INTERVJU. Jerker Magnusson slutade vara politiskt aktiv 1992. Samma år blir jag själv politiskt aktiv på riktigt. Den nationella oppositionen i Sverige har en lång historia och jag sammanfattar den kort i essän Med 100 år av svensk opposition i ryggsäcken. Det är en historia som behöver berättas, helst av de som var där.

Jag ska inte behöva förklara varför det är viktigt att vi berättar vår historia och inte överlåter det åt våra motståndare. Tyvärr är det skralt med dessa tillbakablickar, antagligen för att vi alla mest tittar framåt. Fokus ska ligga på framtiden, men vi får inte glömma vår historia och vi får inte skönmåla den. Vi får inte försöka framställa oss bättre än vi var och vi får inte ljuga om skeenden. Det var med det i åtanke som jag själv och en god vän satte samman boken Jag var där – Minnen från 20 år av gatukamp som för tillfället verkar svår att få tag på.

Det ryktas om att några skriver sina egna minnesböcker och jag hoppas verkligen det. Min egen går det trögt med men den kommer vad det lider.

Jag träffade faktiskt Jerker Magnusson, men det var många år sedan nu och i ett helt annat ärende än att ta en promenad nedför minnenas allé. Däremot kände jag till honom och många av de andra som nämns i intervjun. När jag själv blev aktiv var ju många av dem närvarande på olika sätt och material från BSS och Sverigepartiet var fortfarande sådant vi använda i början av 1990-talet (sida vid sida med VAMs propaganda så klart). Oavsett vad som pågick bakom kulisserna mellan olika organisationer så brydde vi unga aktivister oss inte om detta. Vi var glada att få dela ut material, sätta upp klistermärken och demonstrera. Vem som arrangerade spelade inte så stor roll.

Föreliggande intervju genomfördes av bloggen Nattposten och när jag fick frågan om att också publicera den på Tidningen Svegot var det självklart att säga ja. Vår samtid hör ihop med vår historia och den formar vår framtid. Dagens nationella strävan sker inte i ett historiks vakuum utan är resultatet av våra föregångares hårda arbete. Låt oss därför lyssna på dem när de berättar om det som varit och förstå att vi är en länk i en kedja av nationellt motstånd.

Magnus Söderman

Nattpostens intervju med Jerker Magnusson

I slutet av 60- och början av 70-talet drog 68-vänstern fram, alla var vänster. Var var du någonstans då? Var du med i den här vänstervågen?

Nja, jag tyckte ju idéerna var bra. KFML(r) och sånt, det var ju fina idéer. Men så hade jag en skolkamrat som sa att ”jo, jo, idéerna är bra, visst. Men problemet är att de går aldrig att genomföra i längden”. Jag tänkte på de där orden och började läsa lite och insåg i slutet på 60-talet att det skulle inte gå att genomföra detta i längden, vilket också har visat sig.

Men egentligen var jag ju som barn under 60-talet socialdemokrat. Politik var ingenting man pratade om. Alla som jag umgicks med kom från socialdemokratin. Du var född i ett socialdemokratiskt hem och du skulle rösta på dom. Det var givet och inget att tjata om.

Dom som vi kallade för högern då var ju dåvarande högerpartiet, numera moderaterna, folkpartiet och centern, som på den tiden var bönder. Detta var högern och med dom hade vi ju ingenting att göra, och dom inget med oss heller.

Men allt ställdes på sin spets 1969. Då lämnade Tage Erlander och då kom Olof Palme. Jag var ju inte positiv till det bytet precis och inte blev jag mer positiv under de följande åren.

När väcktes då ditt politiska intresse som ledde dig till Bevara Sverige Svenskt?

Det väcktes redan i slutet på 1970-talet när man var ute och rörde sig på pubar, dansställen och var ute på stan allmänt. Man frågade sig: ”vad gör alla dessa människor [icke-svenskar] här?”, och då pratar vi om Stockholm. Det var ju kanske inte riktigt något problem men man tänkte ju såhär: ”tänk om det fortsätter?”

Det såg inte ut så på den mindre ort där du bodde innan?

Nej, om man undantar finnar och norskor, vilka inga brydde sig om. Man fick ta sig till den närmsta större staden, där bodde dom [jugoslaver], men det var inga större problem. Det var ingen som tänkte på detta. Det här är ju då det tidiga 70-talet.

Idag har man svart på vitt att invandrare är överrepresenterade inom vissa brott. Om vi går in lite på ditt yrke som vårdare under 70- och 80-talet. Fastän invandringen var så pass mycket mindre då, såg man ofta invandrare på häktet?

Haha, ja, det lovar jag dig, det gjorde man. De förekom rikligt, det vill jag säga.

Om vi då går in på BSS, var du med vid grundandet eller anslöt du dig senare?

Jag var med och grundade BSS inne på Södermalm i november 1979. Då träffades vi, ett antal personer, fyra stycken, som beslöt att grunda BSS. Året efter, 1980 i december, så får en av grundarna, Leif Zeilon, sparken från BPA [Byggproduktion Aktiebolag, reds anm] och hade dom skitit i detta med att ge honom sparken så hade vi självdött. För BSS levde på sparlåga från november 1979 till december 1980.

Man kan säga att då introducerades BSS för det svenska folket genom SVT:s program Magasinet med Bo Holmström. Minns du din reaktion på programmet?

Ja, jag såg ju det själv och hur Bosse Holmström höll på. Det var ett helt reportage och det var ju upplagt.

Jag tänkte beskriva början av reportaget lite: När BSS ska presenteras så klargör Holmström först och främst att dom är nazister och att SVT tar avstånd från allt dom står för. Sedan visar man en intervju med en liten gosse, son till en snäll och intellektuell invandrare från Turkiet, som mobbas för att han är en ”jävla svartskalle”. Hans Carling sa en gång att när man ska presenteras i ”nazistprogram” så trummar massmedia på och visar bilder på likhögar och förintelseläger innan man själv kommer in. Han menade att man sitter i skamvrån redan från början. Var Magasinets syfte att sätta BSS i skamvrån?

Ja, ja, det var ju skamvrån och för att skrämma svenskarna maximalt. Och det lyckades ju dom otroligt fint med. Men – även om dom lyckades skrämma så retade det mycket folk.

TITTA PÅ MAGASINET OM BSS LÄNGST NED I ARTIKELN.

Jag har kollat på det här programmet och dom tar ju inte upp någonting sakligt som BSS står för. Utan de säger att det här är nazister och dom rashetsar. När man sedan klipper ihop programmet visar man bilder på BSS utskick och sedan går man över till att intervjua Nordiska Rikspartiet och fråga om deras utskick, för dom har också satt upp lappar. Så slår man ihop det här på ett väldigt fult sätt – BSS med Nordiska Rikspartiet.

Ja, det är intressant det här du tar upp med NRP [Nordiska Rikspartiet, reds anm]. Vi ska ha klart för oss att BSS var inte nazister men – det förekom aktivister och medlemmar som hade varit medlemmar i NRP. Jag kan säga det att under BSS tid, från -79 fram till 1986; den grupp vi hade mest problem med var just aktivister i NRP.

Jag själv och andra i min ålder som kollar på det här programmet, Magasinet, i efterhand blir nog chockade över hur åsiktskorridoren tycks ha varit sju resor trängre 1980 jämfört med 2018. Stämmer det?

Ja, men åsiktskorridoren blev ju allt mindre och mindre under 80-talet, fortsatt minska på 90- och in på 2000-talet. Men nu – under 2010-talet och framförallt under de senare åren har den ju återigen blivit bredare och bredare. Och det beror ju på en sak, och det vet ju alla – att SD mycket väl kan komma att bli det största partiet i riksdagen, och att S klappar ihop. Så det har ju ändrats.

Var ni i BSS förberedda på att ni skulle bli behandlade på detta sätt av etablissemang och massmedia?

Nej, inte innan Leif fick sparken. Det var ingen som trodde. Det var mycket svårt att tänka sig, både vinkling och vad det ledde till. När Leif kom till dåvarande BPA där han då jobbade så blev han inkallad till chefen – han fick sparken på stående fot och fick 5-10 minuter på sig att tömma sitt skrivbord och ta med sig sina personliga tillhörigheter.

När man går igenom tidningarnas arkiv från denna tid slås man nästan direkt av att man aldrig går in på vad BSS vill eller bemöter deras påståenden sakligt. Man skriver att dom är nazister som ägnar sig åt rashets utan att förklara riktigt varför. Bemöttes ni någonsin sakligt eller blev inbjudna till seriös debatt?

Jo, visst ville dom ta samtal men då handlade det ju om att hetsa, klippa ihop och vinkla. Det var ju ingen saklig debatt, och det var det ju inte när SD bildades heller. Glöm det!

I en DN-artikel från 1980 står det att BSS genom ”lögner” och ”okunnighet” ägnar sig åt rashets och invandrarhat. En kvinna på socialförvaltningen i Lidingö uttalar sig och säger att BSS sprider myter utan någon som helst verklig förankring. DN berättar dock inte för sina läsare närmare vad det är för lögner som står i flygbladen, mer än att främmande kulturer hotar de svenska. Idag pratar man ju öppet om detta i det allmänna rummet – alla från S till SD. Kan man med facit i hand säga att BSS hade rätt redan för snart 40 år sen?

Ja, vi la fram ett framtidsscenario redan i början av 80-talet, inne på BSS dåvarande lokal på Söder, om att vi i 70-årsåldern skulle behöva ligga i skyttegravar och försvara oss. Vi skrattade åt detta och trodde egentligen inte på det då men det har ju utvecklats ännu värre än vi kunnat föreställa oss.

Kunde ni tänka er då att det skulle finnas förorter där etniska svenskar är i minoritet?

Ja, det förstod man ju ganska tidigt. Det var ju bara att titta på till exempel Rinkeby så förstod man ju vad som komma skulle där, men kanske inte i den utsträckning som det blev.

Vi kan ju ta ett praktexempel, och det spelar ingen roll om SD skulle få egen majoritet att styra i Sverige, och det är staden Malmö. Där har du alltså ett praktexempel på hur rent ut sagt jävla illa och fel det kan gå.

Hur såg Malmö ut när BSS bildades?

Det fanns mycket redan då. Jag hade flera vänner i centrala Malmö och kom att vistas mycket där under andra halvan av 80-talet. Vi stod där på balkongerna och tittade ut och man förstod att det här, det är inte bra. Redan på den tiden var jag ute och besökte Rosengård och man förstod ju vilken väg det här skulle ta, det var ju inte så svårt att inse.

Leif Zeilon säger i Magasinet att BSS har riksdagsmän bland sina sympatisörer. Stämde det eller var det något han sa för chockeffekt?

Jag vet att vi hade kommunala politiker som stöttade oss och tror även vi hade någon landstingspolitiker. Men jag kommer inte ihåg några riksdagsmän. Det var i så fall ingenting som dessa stod för öppet.

Efter att Magasinet sänts så blir en av grundarna, Leif Zeilon, alltså sparkad från sitt arbete trots att han enligt chefer och kollegor skött arbetet utmärkt och är omtyckt. Arbetsgivaren påstår sig inte ha något val efter vad de fått veta genom Magasinet. Eftersom ”rasism” inte finns som giltigt skäl för avsked så väljer man ”personliga skäl”. Detta blir mycket omdiskuterat i massmedia och en av de som ställer sig på Leif Zeiolons sida är Hans Alfredson som menar att arbetsgivarens beslut är ett uttryck för fascism. Zeilon tilldöms senare ett stort skadestånd för att han blivit sparkad på ogiltiga grunder.

Sensommaren -82 ska du själv gå ett liknande öde till mötes. Detta efter att massmedia visat bilder på invandrarminister Karin Andersson som gråtande förklarar att rasister attackerat henne och deltagare under ett kalas för invandring i Rinkeby, anordnat av centerpartiet. Kan du berätta lite om detta?

Karin Andersson, denna virriga dam, skulle hålla ett möte ute i Rinkeby så jag och några till åkte dit och vi framförde våra åsikter. Det var då några invandrare där som bemötte oss. Sedan kom det ut ett nyhetsinslag på 10-15 sekunder och det räckte ju.

Vad BSS-medlemmarna gjorde var alltså att hålla upp en banderoll och säga vad de tyckte om den förda invandringspolitiken. Hetsig stämning uppstår mellan BSS:are och mötesdeltagare men inget våld förekommer och ingen blir anmäld för något brott. Andersson blir dock svårt chockad. Tidningarna hade dagarna efter stora svarta krigsrubriker; rasister har attackerat Karin Andersson och hennes invandrare i Rinkeby. Hon gråter och rösten bär knappt när hon ska berätta om detta hemska.

Nej, men de skulle visat när hon satt där mer eller mindre avtuppad och medarbetare fick peta i henne lugnande tabletter och Festis med sugrör som hon fick slurpa i sig.

Men dina chefer på häktet såg det här då och ditt ansikte på TV. Vad gjorde dom då?

Jag hade semester just då och när jag kom tillbaka så blev jag uppkallad. Men det gick ju inte att sparka mig eftersom jag hade fast statlig tjänst. Så då omplacerade man mig till att jag skulle gå i tingsrätten. På den tiden placerade man såna med alkoholbesvär och liknande att gå i tingsrätten, att gå med intagna i ”suckarnas gång” [korridorerna från häktet till Stockholms tingsrätt, reds anm]. Där placerade man då vid denna tid de med alkoholproblem, och så mig. Men i mitt fall så fick jag först bara gå med svenskar.

Man gjorde alltså en sån uppdelning?

Ja, men det vågade man inte stå för. Så man ändrade till att jag fick gå i tingsrätten som vanligt och fick ansöka om få gå tillbaka till ”normal” tjänst igen. Jag sökte vid ett tillfälle och blev inte beviljad. Sen gick åren då utan att jag sökte och det tyckte dom heller inte om. De ville inte ha mig gående där i tingsrätten på grund av ”åsikter”. Så jag tog tjänstledigt och gick en utbildning inom mentalvården där jag började jobba, och det gick faktiskt bra ända fram till tidigt 2000-tal. Då var det dags igen för media publicerade foton på mig. För att göra det hela kort sjukskrev jag mig och kom sedermera att gå i förtidspension.

Hade du kunnat föreställa dig hur du skulle bli behandlad på arbetet när du började med BSS eller SD?

Nej, aldrig, inte på det sättet. Jag förstod ju att åsikterna inte uppskattades men det är ju en sak. Men jag tänkte i min stupiditet; vi lever ju i en demokrati. Men det gjorde vi ju inte och det blev jag varse om, men då var det för sent.

Tror du att det som skedde med dig eller Leif Zeilon på 80-talet skulle kunna ske idag? Att man blir sparkad eller omplacerad på grund av den här typen av åsikter?

Nej, inte numera, det tror jag inte. En stor förändring skedde ju 2010 för då kom SD in i riksdagen. Innan det; ja.

Men hade man lyssnat på er redan 1979 eller -80 så hade det varit lättare att få bukt på till exempel problem med invandringen?

Ja, det hade räckt om man lyssnat -88 så hade det inte sett ut som det gör. Det hette hela tiden då att ”vi är ett rikt land, vi har råd”, det hörde man till leda. Idag hör du aldrig det.

Den här massinvandringspolitiken slår ut alla andra områden – skola, sjukvård, äldrevård, omsorg, försvar – den slår ut precis allt. Om du tar pengar och prioriterar detta så måste du ju ta pengar ifrån någonstans. Vi säger att en familj består av 4 personer som har en viss inkomst att leva på; mamma, pappa och två barn. De har det rätt bra. Men så plötsligt så blir familjen 8 personer, då blir det mindre pengar. Och det är precis så med landet Sverige – det blir mindre pengar över till denna stomme [välfärden].

Det har som sagt var gått väldigt, väldigt utför för Sveriges del och det har dessutom gått väldigt, väldigt fort. Och det går fortare och fortare och fortare ju längre du kommer på det sluttande planet.

Det finns en lag jag brukar kritisera; den som kom 1975 (regeringens proposition 26:1975), den som slopade att utlänningar skulle assimileras i det svenska samhället och bestämde att svenskar och invandrare skulle integreras i varandra.

Det började redan två år innan, -73; då faller Salvadore Allendes regering och attacken mot Monedapalatset i Santiago de Chile sker. Där börjar det, när den dåvarande svenska ambassadören i Santiago chartrar plan med chilenare i. Det var den första stora massimporten. Och då räknar jag inte med italienarna som kom på 40-talet, det var arbetskraftsinvandring. Och jag räknar ej heller med grekerna som kom till Södertälje -63. Den enda grupp som var tidigare som inte var arbetskraftsinvandrare var Ungern -56. Många ungrarna var ju väldigt bra människor men tyvärr kom det också en hel del som var mindre bra, som var kriminella och även såna som tagit sig ut från mentalsjukhusen under Ungernrevolutionen. Men i det stora hela så var det inga större problem med dom heller.

Det här tyckte jag var roligt – omdömen om BSS. Peter Nobel, Sveriges första diskrimineringsombudsman, sa 1986 att Bevara Sverige Svenskt:s egentliga mål var att ”Bevara Sverige Nazityskt”. Samma år förklarar Aftonbladet i en artikel att det i Sverige finns tre dominerande ”nazistorganisationer”, dessa är: Nordiska Rikspartiet, Nysvenska rörelsen och Bevara Sverige Svenskt. Å andra sidan gick Nordiska Rikspartiet ut under samma tid med att BSS endast är ett organ bestående av ”judar och demokrater” med mål att krossa nationalsocialismen. Ni var alltså både nazister och antinazister?

Det är intressant du tar upp detta med NRP igen. Vi fick ett brev en gång, dom skrev då till oss att ”vi gör ett lovvärt försök” men det bästa vore om vi i BSS la ner och anslöt oss till NRP – den enda och sanna rörelsen. Det var ju ingen av oss som tänkt på det och vi besvarade aldrig ens brevet.

Det var inget jag ville gå med i eller ens ha kontakt med. Jag tänkte en gång i och för sig när [Göran] Oredsson släppt sina memoarer, att dom ville jag gärna köpa för det är intressant att se vad han skriver. Men jag vågade aldrig ta kontakt med dom för jag visste det – tog jag kontakt med dom så sparade dom det brevet för att visa: här har vi kontakt.

Men sen kom jag ändå att läsa hans memoarer och framför allt del två var ju väldigt intressant att läsa. Och vad man än säger om Oredsson så kunde han en sak – det var att skriva och sätta på pränt på ett bra sätt. Jag tycker det är synd att den aldrig har givits ut.

Det var väldigt mycket tal i mitten av 80-talet om att Nordiska Rikspartiet uppmanade skinheads till att begå våldsbrott, och skinheads påstod också att även BSS uppmanade dom till att begå våldsbrott.

Vi har ett fall som sker under 80-talet och BSS tid, då fanns ju Stockholms närradio [sände BSS-organet Öppet forum, reds anm]. Då sker ett väldigt otäckt mord på en pojke i Skärholmen, han var 6 år. Den här stackars pojken blir strypt av gärningsmannen hemma i hans lägenhet. Vi behöver inte nämna gärningsmannens namn men han var en person som hade kommit 1964 till Sverige via Italien. I mitten av 70-talet blir han känd under namnet Mannen med blyklubban för han slog ner folk på Stockholms t-bana med sin blyklubba inlindad i en plastkasse.

Sen kommer han ut och begår då detta mordet på den 6-årige pojken. Media var ju väldigt, väldigt tysta men fick ju till sist ge sig. Jag minns så väl för det var någon person som gick ut i Stockholms närradio med den här mannens namn och personnummer.

Hur nära stod BSS Per Engdahl och hans idéer? Var han en inspiration?

Per Engdahl träffade jag själv flera gånger i hans lokal därnere i Malmö. Det var en väldigt intressant person att tala med, en väldigt begåvad person. Hade Per Engdahl satsat på till exempel sossarna eller något annat av de här gammelpartierna hade han kommit mycket långt. Men hans idéer var ju inte någonting som vi generellt inom BSS stödde. Dom flesta [inom BSS] hade precis som jag bakgrund inom socialdemokratin som fanns under Erlanders tid. Men visst fanns det undantag; det fanns före detta NRP:are och de kom från alla möjliga håll. Men vi tog all hjälp vi kunde få.

Du kan ju berätta lite om tiden mellan BSS och SD. Jag tycker att det är så rörigt och får inget riktigt grepp om det; Framstegspartiet, Sverigepartiet och olika falanger.

BSS uppgick i Sverigepartiet i november -86. Sverigepartiet bildades av BSS och Framstegspartiet i Stockholm. Dom [Framstegspartiet] fanns redan på 70-talet. Under 11 månaders tid fanns alltså detta parti, Sverigepartiet, innan det gick i krasch. Efter detta, under tiden oktober -87 till februari -88, så var allting väldigt flytande. Det gällde att hålla igång vilket var ett hästjobb. Vissa lämnade helt och hållet och vissa gick till andra partier, vissa stannade kvar. Det var en väldigt hård och tuff tid, både psykiskt och ekonomiskt. Det var ingen rolig tid.

I februari 1988 bildades så småningom Sverigedemokraterna ur en av Sverigepartiets falanger. Detta var alltså hemma hos dig?

Vi hade två möten. Vi samlades den 6:e februari -88 hemma hos mig i en lägenhet här i Stockholm, det var uppehåll den 7:e, och den 8:e samlades vi återigen i en lokal på Södermalm och då gjorde vi klart. Så att SD bildades under två dagar. Vissa påstår datumet den 6:e och vissa den 8:e men egentligen är det två dagar då.

Följde idéerna från BSS och Sverigepartiet med till SD, eller fick ni lägga till eller göra avkall på någon särskild punkt?

Det är klart att en hel del av åsikterna som fanns från BSS-tiden följde med in till SD, men jag vet ju att vi tog bort en del grejer, och la till en del. Men jag kan inte säga vilka idag, det är så pass längesen.

Hur var det att arbeta med SD jämfört med BSS?

Skillnaden var ju att BSS var en intresseorganisation. När SD bildades -88 var det ju ett politiskt parti som var tänkt att ställa upp i valet. Redan i första valet vi ställer upp i så fattas det 17 röster från att ta sig in i Vårgårda kommun. Vi kom ju tidigt in i kommunerna Dals-Ed och Höör. Det var de första två kommunerna.

Finns det några personer du skulle vilja lyfta fram som eldsjälar som du tycker har stått upp och kämpat för den nationella rörelsen?

Sven Davidson. Nu var ju i och för sig Davidson en Engdahlare, hans bakgrund var ju Engdahls rörelse, men där har vi en man som definitivt är värd att omnämnas. Det var en tystlåten man som ingav aktning och respekt. Han var inte lätt att komma inpå livet men när han pratade, då lyssnade man. Han var med hela vägen [BSS-Sverigepartiet-SD].

Sedan om vi fortsätter här i Stockholm då så får man ju omnämna Leif Zeilon som faktiskt satsade sin framtid. Jag vill ju egentligen inte omnämna mig själv men jag var ju faktiskt med och bildade partiet och fick också lida för min elakhet att vara med.

Utanför Stockholm så har vi ju naturligtvis nere i Malmö Gösta Bergqvist. Och ja, jag vet att Gösta Bergqvist, han hade i sin ungdom varit med i Lindholmarna, och jag vet att Gösta Bergqvist stod och sålde Den Svenske Folksocialisten i maj -45 vid Stureplan, och jag vet också att Gösta Bergqvist, han var nazist hela livet.

Sedan har vi en fjärde person och då är vi återigen uppe i Stockholm även om han var skåning, och det är Lars Hultén. Han fick också lida mycket och han deltog i det mötet vi hade på Södermalm -79 då BSS bildades. Han var inte speciellt aktiv men han fanns ändå med.

Anledningen till att jag ber dig räkna upp dessa är att många med mig anser att organisationer som BSS borde få upprättelse för de har fått rätt i mycket, och dom blev bespottade då.

De kommer aldrig få någon upprättelse. Inte av etablissemang och inte av SD heller. SD idag har glömt sin historia. De har glömt vilka som var med och startade detta. Utan oss som var med vid den tiden så hade inte SD funnits idag. Det var många som var benägna att lägga av när Sverigepartiet föll som ett korthus men då fanns det några eldsjälar som höll liv i detta, bland annat Leif.

[Jimmie] Åkesson vill ju idag inte bli förknippad med detta och det är ju något som retar mig faktiskt. Jag förstår mycket väl att SD som parti måste utvecklas och gå vidare och bli ett annat parti. Det är ett riksdagsparti idag, vi var ett litet puttefnask-parti. Men just detta, att byta facklan mot en liten gullig blomma, att nästan ta avstånd från sin bakgrund.

Dom första åren, blev SD stora snabbt eller var det en process att växa?

Bara det att SD var 17 röster från att komma in i Vårgårda kommun 7 månader efter att partiet bildats, då såg man ju. Det ökade hela tiden och man förstod ju att det kommer att kunna bli någonting. Man kan säga att det finns inget parti som har haft en sådan framgångssaga som riksdagspartiet SD.

Vi tänkte ju från början, i gamla SD om jag säger så, att vi ska först satsa på kommuner, med tanke på att SD var litet och hade inte mycket pengar. Det nya SD, som jag aldrig var medlem i, gjorde ju senare en vettig sak och det var att satsa i kyrkovalet.

Hur landade valet på Anders Klarström som partiledare?

Vi förstod att vi behövde ju en ung, vältalig yngling och vi kände ju till namnet Anders Klarström tidigare här uppe i Stockholm och vände våra blickar mot Göteborg. Det var en talare av Guds nåde, det måste man ju säga. Han var orädd och rapp i käften. Visst, Åkesson är en bra talare men Klarström, det vete katten om han inte var ett strå vassare.

Jag tycker mig känna igen Klarström i Gustav Kasselstrand men Klarström tycker jag hade en mycket mer aggressiv, och kanske inte lika sympatisk, framtoning. Han var lite mer hetsig?

Det kan ligga lite i det! Men man får ju också veta att det var en annorlunda tid. Det var en väldigt otäck tid, en väldigt jobbig tid ska jag säga dig. Jag vill inte uppleva det en gång till. Det var inte skoj.

På vilket sätt?

Det var psykiskt ansträngande. Det gällde att knäcka personer av det här slaget. Folk har kanske lite svårt att förstå det idag men om vi tar mig själv; det var ju att försöka knäcka psykiskt. Utan att gå in närmare så var det press från alla håll. Hade jag vetat allt detta så hade det nog aldrig blivit något. När jag upptäckte det så var det ju för sent. Men det var bara att stå ut – det fanns ingen plats till att sitta och gnälla och snörvla och dricka en grogg utan det var att gilla läget och försöka göra det bästa.

Anders Klarström hade ju en bakgrund i Nordiska Rikspartiet?

Ja, och det var inget som hölls inne med precis och massmedia skrev om detta. Jag var själv med när vi skulle reda ut om han hade någon bakgrund och det hade han ju.

När tidningarna skrev om BSS och SD under 1980-talet så handlade det ju mest om skinheads som slog sönder eller upploppen kring 30 november bland annat.

Om vi pratar om tiden -86, -87, så var det väldigt mycket skinheads som deltog i demonstrationer. De deltog väldigt mycket men dessa var oftast inte medlemmar i vare sig BSS eller Sverigepartiet. Men vi var ju beroende av dom!

Jag tänkte ibland ”herregud, här står det flera hundra rakade personer”, men vad skulle vi göra? Det är så lätt att vara anklagande idag. Det är en del i stigmatiseringen av SD. Men vanliga människor är inte dumma – de ser ju idag hur det har blivit.

När Sjöbo och Sven-Olle Olsson var aktuella var ju SD nybildat. Ni höll med honom?

Ja, det gjorde vi ju. Men vi hade inget samarbete med honom. Han var ju centerpartist, men en gammaldags centerpartist. Jag var i Sjöbo vintern -88 och då gick jag till ett gatukök där man kunde beställa rockslagsmärken med texten ”Sven-Olle Olsson fan club” på, och de köpte jag men det var ett privat inköp.

Jag vet att det fanns SD-medlemmar, eller före detta medlemmar, nere i Skåne och dom hade en hel del kontakt med Sven-Olle. Men vi hade inte det, häruppe [i Stockholm].

Fick ni i SD vind i seglen i och med att Ny Demokrati blev så stora?

Flera som var med i SD på den tiden gick ju till Ny Demokrati och kom att sitta i kommunfullmäktige på vissa orter. Både före detta BSS:are och SD:are.

Och det är klart, vi i SD red ju på vågorna och framförallt när NyD klappade ihop, då kom ju flera av dom här som lämnat SD för NyD tillbaka. Och det fick dom men man visste ju att här har vi opportunister. Men det var inget att bråka om, vi fick ta vad som erbjöds på den tiden.

Musik och annan ungdomskultur var väl ett viktigt sätt för BSS och SD att nå ut?

Ja, det är klart. Ultima Thule var ju med från början. Sedan var det så mycket andra band som kom också, mycket från Göteborg, men det var ingen musik jag tyckte om. Jag kommer inte ihåg alla namn men det var mängder som kom.

Skivbolaget Ragnarock, var det något SD hade att göra med?

Nej, men det är klart att vi skrev om dom. En del ut av skivorna såldes av BSS och sedermera SD. På den tiden fick man ju ta lite vad man kom över, så länge det var rätt om jag får använda det uttrycket. Idag är det så annorlunda, det går inte att jämföra.

Dirlewanger? Fast det känns ju mer som att dom skulle tillhöra Vitt Ariskt Motstånd (VAM) eller NRP?

Ja, jag hade aldrig någon kontakt med Dirlewangergänget men det är klart, med tanke på namnet så får man väl anta det.

Men band som Ultima Thule var öppna med att de stödde SD?

Ja, det var bröderna Hansen nere i Nyköping. Två av bröderna var med i Ultima Thule och den äldre brodern – han var med i BSS och var väldigt vital men han lämnade tidigt.

Ulf Ekberg var också med?

Haha, ja, det var han. Sen när han då slog igenom [Ace of Base, reds anm] så blev han försiktigare och började ta avstånd.

Ola Sundberg var väl lite av en kändis? Och han var ju talesperson för SD?

Ja, det är ganska intressant att du nämner honom. Det finns en LP som ABBA spelade in där han är med på omslaget. Du vet, han var ju halvkändis. En väldigt duktig jonglör som uppträdde och jobbade på olika ställen. Hans fall är väldigt tragiskt för honom lyckades media knäcka snyggt och prydligt. Utan att gå in på det närmare så är det riktigt trist. Det var en trevlig kille, orädd på den tiden.

Hans Carling var också med i SD?

Du, jag ska tala om att Carling, han var aldrig med i SD. Jag vet att jag var i Göteborg på en sammankomst och då uppträdde Carling med familjen. Men jag har inget minne av att han någonsin bidrog ekonomiskt eller var medlem i vare sig BSS eller SD fram till -95 i alla fall.

Du själv kom aldrig fram som någon som skulle bli talesperson utåt för
 SD eller ställa upp i kommunval? Du hade inget intresse?

Nej, nej, nej. Jag hade hand om orderbeställning, post, räkningar, det administrativa.

När lämnade du Sverigedemokraterna?

Mitt sista årsmöte med SD var i Norrköping, våren -95.

Expo bland andra har sagt att du blev utesluten ur SD för att du skulle vara nazist och hade medverkat i det här bokbålet nere i Höör, anordnat av Nationalsocialistisk Front, som sedan visades i TV?

Äh! När var bokbålet i Höör då? Kolla det. [1996, reds anm] Men ja, ja, jag blev utesluten men jag hade ändå tröttnat på det. ”Who cares?” Klarström lämnade i samma veva. Det gamla gardet, kan man säga.

Det finns ingen framträdande i partiet idag som var med redan på din tid?

Jag vill inte gå ut med namnet men det fanns en person som var med väldigt, väldigt länge och kom att ha med Åkesson att göra. Men han var väl den siste. Han har idag lämnat, säkert till Åkessons stora glädje.

Du har inte varit involverad i politik sedan -95?

Nej, egentligen kan man säga att jag var aktiv fram till -92. Jag tröttnade och tänkte att jag hade varit aktiv i 13-14 år. Jag tyckte att det räckte. Sen dess har jag aldrig varit aktiv i något politiskt parti eller organisation och jag har ej heller aldrig någonsin varit medlem. Jag kommer heller inte att bli. Jag har gjort mitt, anser jag. Det finns andra yngre förmågor som kan, och det har de också gjort.

Om du jämför -79 med idag, har dina åsikter ändrats något? Ångrar du något i efterhand?

Nej, jag gör inte det faktiskt. Man kan se sig själv i spegeln utan att behöva skämmas. För det vi sa redan för närmare 40 år sedan stämde ju – det är bara att gå ut och titta hur det ser ut.

Mina åsikter har inte ändrats det minsta. Det jag tyckte, trodde och förutsåg, och inte bara jag utan det var fler med mig, jag var inget unikum, det har ju inte bara slagit in utan det har blivit värre än vi kunnat tro. Vi hade rätt. Men som sagt, ingen kommer att ge BSS eller gamla SD rätt. Det handlar om prestige.

Men jag tror att om Alternativ för Sverige kommer fram så tror jag inte dom skäms på samma sätt?

Nej, det tror inte jag heller. Min drömscenario är ju att AFS skulle komma in i riksdagen och på så sätt skulle det bli ett ”SD light” och ett ”SD hardcore”. Det stora partiet AFS tar röster ifrån är ju SD så dom har en väldig betydelse. De är som en eld i baken på Åkesson så han skärper till sig. Så nog fasen behövs AFS.

Du kan ju se hur många riksdagspolitiker som gått över till AFS. Inte nog med det men till och med den gamla partiordföranden [Mikael] Jansson sitter nu i AFS-lägret.

Om du jämför SD idag med det SD du var med och bildade och ville ha. Hur känner du då?

Naturligtvis måste SD gå en förändring till mötes om SD ska bli stort. Det kan ju inte vara det parti som det var 1988 och åren därefter. Jag förstår mycket väl att man måste utesluta en del människor som inte är passande. Idag är ju SD de facto ett riksdagsparti.

Jag tycker bättre om Alternativ för Sverige. Men frågan är ju om det är mödan värt att rösta på dom. Det är ju Kasselstrand som gör det intressant.

Tror du att Klarström kommer göra någon politisk comeback? Leif Zeilon? Någon annan?

Nej, ingen av de där gamla kommer någonsin att komma tillbaka. Många är inte bara avlidna, många vill glömma den tiden. Jag vill inte glömma den tiden alls men jag kommer aldrig att göra någonting. Det får andra göra. Jag kan inte ens så mycket som att dela ut ett flygblad eller sätta upp en klisterlapp, kan jag tala om för dig. Det enda som jag kan och kommer att göra är att rösta. ”One man – one vote”.

Det fanns tre stora anledningar till att BSS och SD fick en sådan uppförsbacke: För det första, folk på landsorten förstod inte att de problem som vi hade i en storstad skulle komma till dom. Många som jag träffade eller pratade med i telefon sa ”de problem kan aldrig komma för vi har inga jobb här”. Jag svarade: ”Det spelar ingen roll för det kommer till er ändå, sakta men säkert.”

För det andra, de här människorna som håller till inne på Södermalm: Godhetsknarkarna [massmedia, politiker, reds anm].

Sedan hade vi en tredje grupp som dessbättre har blivit en förändring på: Kvinnorna, och då menar jag kvinnor generellt. Idag har ju kvinnorna förstått att det är inte så bra [invandringspolitiken]. Men det var inte så på den tiden. Visst fanns det kvinnor, men inte i den utsträckningen som det är idag.

Samtalet glider sedermera in på ”rivaler” inom politiken som Jerker träffat på och uppskattat. Han nämner Jonas Sjöstedt (V) och Jan Björklund (L) som två trevliga personer. Den senare träffade Jerker redan i början på 80-talet då Björklund var ledande inom dåvarande Folkpartiets ungdomsförbund. Sedan frågar jag om Ulf Adelsohn (M).

Honom har jag träffat en 3-4 gånger efter han slutade som partiordförande. En jävligt trevlig person. Han är också en orädd person och det är ingen som kan göra Adelsohn någonting, han är pensionär och har god ekonomi och allting. Han införde någonting när han var partiledare för M; han gjorde politiken rolig på ett trevligt sätt, han var folklig. Jag undrar om inte Adelsohn är den trevligaste av alla svenska politiker jag stött på.

Slutligen: Känner du hopp för Sveriges framtid?

Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Klockan är ju inte längre fem i tolv – den är fem över tolv. Hur det ska gå till att lösas, det vet inte jag. Men det är klart, naturligtvis går det, men då fordrades det mycket, mycket hårda nypor.

Tack så mycket, Jerker.

Redaktionen, Nattposten