Vigsel och ting med Asatru Folk Assembly

FÖRFÄDERNA. Vi sitter i en ring och lyssnar på Martin som berättar om Asatru Folk Assembly. Det är heder. Det är respekt för våra förfäder. Det är gemenskap och det är en närhet till naturen, naturen som har gett och ger oss så mycket. Men det kanske framförallt är gemenskap. En gemenskap inte bara bland medlemmarna utan en folklig gemenskap, där vi alla via vårt blod är kopplade till varandra på ett djupt plan.

Och gemenskapen känns verkligen. Ute på gräsmattan står mängder med tält i olika storlekar. Det hörs mer eller mindre lyckade hornstötar och överallt pågår det samtal medan grupper av skrattande barn springer runt. Trygghet och frid råder över denna plats.

Vigsel bland fränder

Årets ting bjuder på något extra, nämligen en vigsel. Vikten av att vi skapar våra egna traditioner kan inte överdrivas och för mig var det första gången jag skulle få medverka på en vigsel som inte genomförs i en kyrka.

Vigseln inleds med att Anders Nilsson ”sluter cirkeln” genom att, tillsammans med oss andra, sjunga följande vers fyra gånger, en i varje väderstreck.

Helga detta ve och skydda det från allt ont.

Förgöra allt det som ont vill vårt folk.

Bruden och brudgummen är vackert klädda. Han i kostym, hon i en enklare klänning. Båda utsmyckade med röda bär från skogen. Det är inte pråligt men det är vackert och väldigt värdigt. Det känns helt enkelt äkta och allvaret i det löfte dessa två ska ge varandra känns i luften.

Efter att ha försäkrat sig om att ingen i rummet motsätter sig vigseln helgas ringarna.

Heliga Asar gengälda våran trohet, fyll denna edsringen med sådan kraft att avlagda eder aldrig må brytas, ej heller vanhedras.

Paret ger sina löften till varandra och till sina personliga gudar.

Bruden sätter sig ned på en stol och brudgummen lägger Mjölnir, torshammaren, i hennes knä för att ge henne ett fruktsamt liv. Hon ställer sig upp och får nu en nyckelknippa av brudgummen, efter att den välsignats genom att hälla mjöd över den.

Genom det heliga mjödet och mina ord välsignar jag detta.

Eget hem bäst är. 

Det krävs en familj för att skapa ett hem.

Några getter och ett lappat tak är bättre än att tigga utan hem.

Då kvinnan råder över hemmet är det mannens uppgift att skydda detta. Detta symboliseras genom att han får ett vapen, i detta fallet en kniv, av sin blivande brud. Även denna välsignas med heligt mjöd.

En obeväpnad man ej man är.

Ha det nära till hands då du inget vet om vad som väntar dig.

Hem och härd förväntar det av dig. 

En man som inte är beväpnad, alltså som inte kan skydda det han älskar, är ingen man. Den kvinna som inför gudarna svär att vara vid hans sida kräver helt enkelt att han skyddar henne och deras barn. Det är mycket tänkvärt, vackert och igen – äkta. Långt ifrån de kristna bröllop jag varit på. Det har varit vackra men utan substans. Utan andlighet. Motsatsen till detta. Jag märker att jag blir på gränsen till omanligt berörd.

De två blir nu ett, när de sätter ringarna på varandras ringfinger.

Edsringen är den heligaste av heliga för vårt folk. Den symboliserar det eviga bandet mellan folket och

makterna, mellan förfäderna och fruktbarheten och mellan man och kvinna.

Brudgummen och bruden kommer att bära dessa ringar som en ständig påminnelse

om de förevigade och heliga löften de båda idag givit varandra

Dessa löften och denna ceremoni gör de två till ett.

Ceremonin är avslutad och ringen öppnas igen.

Vikingagryta och höstblot

Efter vigselceremonin med tillhörande kramar och lyckönskningar till brudparet sätter vi oss vid långbordet för att äta en mycket välsmakande vikingagryta. Oskar välsignar maten och eftersom vi lever i fredstider är det kvinnor och barn som tar först av maten. Om det vore en tid av krig är det istället männen först, då de behöver styrka för att bekämpa fienden.

Vi sitter och samtalar stilla över våra skålar med köttgryta. Vi berättar om oss själva, pratar om allt från djurhållning till politik och andra världskriget. Vi är alla där av samma anledning och känslan av att vara bland fränder är som vanligt stark. Man känner sig bekväm och trygg. Barnen springer runt och tjoar men hela byn är där och hela byn hjälps åt att ta hand om dem. Samtalen landar (som vanligt) i vikten av att bo nära varandra för att vi skall kunna samarbeta. Att träffas korta stunder är trevligt men det är allt för temporärt för att kunna ses som annat än en förberedelse inför något annat. Något varaktigt.

När dagen övergår till kväll är det dags för helgens andra höjdpunkt. Det stora blotet, denna gång till Tor. När hornet med mjöd gick runt var det många som bad om hjälp till alla de bönder som lidit svårt under den heta sommaren. Jag bad om hjälp till det svenska folket så de ”må vakna ur sin slummer”.

För mig personligen ger blot ett tillfälle för en inte alltid trevlig stund av självreflektion. Vem är jag, och vad gör jag? Är jag nöjd med mig själv? Skulle mina förfäder vara stolta över mig? Jag känner deras granskande och inte alltid nöjda blickar. Blot ger insikt. Blot ger motivation till självförbättring.

Det är i facklornas sken, omgiven av sin flock och i total trygghet som man verkligen kan granska sig själv. Det är kanske det som är det gudomliga och det magiska.

Efter blotet samlas vi vid eldarna där samtalen fortsätter en bra bit in på natten. Några av oss passar på att ta ett dopp i den kalla sjön med efterföljande bastu.

Jag somnar gott i mitt tält till sorlet av röster, omgiven av rökdoft.

Effektiva tillsammans

Vi möts alla för frukost på morgonen och det är som vanligt slående hur lätt och effektivt allt går när alla hjälper till. Det är en surrande aktivitet både i köket och utanför.

Efter frukost håller Anders Nilsson en kort lektion i mjödbryggning, något jag länge velat göra men ännu inte fått gjort. Det är något av en konstform visar det sig och även om grunderna är relativt okomplicerade finns det många variabler som får varje mjöd att smaka unikt. Eller i värsta fall gör det fullständigt odrickbart.

Efter frukost så börjar vi packa ihop oss inför hemresan. Städningen sköts snabbt och effektivt eftersom det finns så många händer som gärna hjälper till. Det är en glädje att se och att deltaga i.

I bilen på väg hem tänker jag, som vanligt efter blot, på kraften i vår gemensamma historia och hur fantastiskt det är att vi har föreningar som Asatru Folk Assembly där man kan uppleva detta konkret.

Låter det intressant? Ansök här för att bli medlem, och läs mer om helgen på AFAs blog.