Äkta europeiska minoriteter

I och med murens fall och Sovjetunionens kollaps 1989-91 skedde ett uppsving för nationalismen. Nationalismen var rent av en viktig faktor i Sovjetunionens fall, närmare bestämt balternas frigörelseprocess, vilket var den första spiken i kistan för hammaren och skäran.

Nya nationalistiska stater

På 1990-talet tillkom således en mängd stater i östra Europa, alla grundade på nationalismens idé: Litauen, Slovakien, Kroatien, Moldavien med flera. Få personer i väst klagade över dessa nationalistiska strömningar. Det handlade ju om rättfärdig frigörelse. Att samma personer som på 90-talet hyllade de nationella frigörelseprocesserna idag förkastar och smutskastar all form av europeisk nationalism, det är en tankens och moralens kollaps utan dess like. Men det ska inte redovisas här. Istället ska utrymmet ägnas åt en ”mindre” nationalism.

Ty även europeiska minoriteter fick ny luft i och med de nya vindarna på 90-talet. Diplomaten Ingmar Karlsson har skrivit en bok om sådana minoriteter. Redan i början av 90-talet gav han ut en skrift om det, vilket tio år senare blev en bok, vilket nu 2018 har fått en ny form i boken De små folkens historia, utgiven på Historiska media.

Ingmar Karlsson är mest känd för sina böcker om Mellanöstern och dess möten med Europa. Många högermän tycker nog illa om en del idéer han tycks ha: EU-vän, fiende till nationalistiska partier, att islam kan gro i Europa, att Turkiet ska inmängas i Europa. Men han ska ha en eloge för sina böcker om europeiska minoritetsfolk. Och kanske också för att han är smålänning! I bokens förord säger han med glimten i ögat:

”Att boken saknar ett kapitel om smålänningar har sin förklaring i författarens oförmåga att objektivt betrakta detta tappra folk.”

Europeiska ”småfolk”…

Boken skildrar i korthet 23 europeiska folk som inte har autonom ställning i de länder de bor i och som inte har en ”modernation” som kan ta vara på deras intressen. Baskerna har autonom ställning i Spanien och behandlas därför inte. Ungrare i Serbien och tyskrumäner är folk med en modernation; de tas således inte upp. Inte heller nutida exilsvenskar i Ungern, såvida jag inte har missat något kapitel! Några folk tas för övrigt inte upp av andra skäl, till exempel samerna.

De 23 folken är från väst till öst följande: normander på de brittiska kanalöarna, bretoner, korsikaner och elsassare i Frankrike; friser i Nederländerna/Tyskland; ladiner, furlaner och cimbrer i Italien; sorber i Tyskland; kasjuber i Polen; torbesjer, goraner, egypter, vlacher och pomaker på södra Balkan; liver och karaimer i Baltikum; lemker, bojker, rutener och huzuler kring Karpaterna; gogauzer i Moldavien samt slutligen lippovaner i Rumänien. Idel främmande namn för de flesta svenskar!

Karlsson återger lite om folkens historia, deras språk och seder samt deras situation idag. Det är inga akademiska djupdykningar utan ganska lättsamt och anekdotiskt återgivet, vilket gör det till en underhållande bok. Men eftersom det rör sig om europeiska småfolk som få svenskar känner till är det också lärorikt för de flesta. Läsaren får dessutom en dos europeisk regionalhistoria.

… och deras historia

För många svenskar kan det kännas underligt med alla dessa småfolk på kontinenten. De nordiska länderna har varit ganska homogena etniskt sett genom århundradena (även om en skåning och västerbottning ibland kan tycka att den andre kommer från en annan planet). Men i ett historiskt perspektiv är folkkonglomerat som tillhört allehanda länder vardag i de flesta europeiska regioner. Talande är en intervju med en rutensk flykting i Australien som återges i boken. På frågorna var han är född, gick i skolan, började arbeta och senast bodde svarar rutenen i tur och ordning: Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern och Sovjetunionen. När intervjuaren menar att han måste ha flyttat omkring en hel del, svarar rutenen: ”Hurså? Jag har aldrig lämnat min hemstad Munkatchevo i Transkarpatien” – en stad som idag tillhör Ukraina.

Karlsson återberättar många intressanta saker om de olika småfolken. Karl den store lyckades runt år 800 erövra större delen av Europa och hålla saracenen stången bakom Pyrenéerna, men de keltiska bretonerna på det frankiska rikets bakgård kunde han inte tygla. I Breton talas fortfarande bretonska, ett keltiskt språk. De germanska friserna i nordvästra Nederländerna och Tyskland har genom historien varit ett av Europas mest frihetssinnade folk. De lät sig under medeltiden inte underkuvas av främmande hertigar och dylikt, och eftersom alla människor var tvungna att delta i dammbyggen som skydd mot havet fick alla liknande fri- och rättigheter oavsett samhällsklass; det fanns inte ens någon adelsklass bland friserna

De slaviska sorberna i tyska Brandenburg och Sachsen kallades förr (tillsammans med andra slaviska folk i trakten) för vender. Sedan Gustav Vasas tid har svenska konungar haft titeln svears, götars … och venders konung – något som levde kvar långt in i modern tid. Sorbernas/vendernas anknytning till Sverige idag är tyvärr Vattenfalls härjningar i trakten. ”Den gode guden har skänkt oss Lausitz [sorbernas kärnland] och djävulen har grävt ned kol där”, lyder ett sorbiskt ordspråk. Deras område är rikt på brunkol, och sedan 1800-talet har åtskilliga dagbrott öppnats, varmed byar och städer har fått maka på sig, och miljöförstöringen har varit hemsk (allra värst under DDR-tiden). I vår era är det Vattenfall som för den traditionen vidare genom sina fem brunkolsgruvor och tre kraftverk. Respekt hör inte till sosse-center-moderaternas dygder.

Ladinerna i Norditalien härstammar från räterna, ett urgammalt folk, som underkuvades av romarna. Med tiden latiniserades deras språk, som således inte har uppstått ur italienska, utan är mer ålderdomligt. Det är i släkt med rätoromanskan i Schweiz. Ladinerna har alltid stått upp för sin rätt och motstått alla italienska assimileringsförsök. Deras grannar cimbrerna talar istället ett tyskt språk kallat tautsch, och de kallar sig själva för Zimbern. Av vissa anses de som ättlingar till de germanska cimbrerna, vilka höll på att tillintetgöra Romarriket på 100-talet f.Kr., enda tills romarna i Gaius Marius fann ett militärt geni, varmed de germanska invasionerna kunde stoppas. 1600-talshistorikern Olof Rudbeck menade att cimbrerna kom från Österlen (med staden Simrishamn). Fast en romersk källa säger att de cimbriska kvinnorna dödade sig själva och sina barn efter nederlaget mot romarna, och mycket talar för att dagens cimbrer härstammar från sydtyskar som kommit dit på medeltiden. Oavsett exakt ursprung är påfallande många av dagens cimbrer blonda, vilket skvallrar om deras germanska särart.

Bland de småfolk på Balkan som är muslimer, är egyptierna i Kosovo ett lustigt inslag. De hävdar sig vara ättlingar till egyptier som kommit till området på romartiden. Sitt albanska språk kallar de sitt ”köksspråk” emedan de glömt sitt ursprungliga språk. De är visserligen muslimer men menar sig ha flera gamla egyptiska och koptiska inslag i tro och riter. De påstår bestämt utifrån rasliga och sedliga särdrag att de inte är romer, turkar eller albaner.

I bergsområden med undanskymda dalgångar har folkgrupper kunnat behålla sina särdrag. Huzulerna, bojkerna och lemkerna i Karpaterna är kända för sina ålderdomliga seder och vanor, vilka har bevarats trots sovjetisk terror. De huzulska kvinnorna var förr beryktade för sin skönhet och liderlighet, men de har också alltid varit starkt undertryckta; en hustru kallades kort och gott ”den där” och räknades som mannens ägodel. Lemska pojkar får huvudet rakat när de fyller sju.

Sådana seder är tänkvärda för dagens svenskar, vars vanor till stor del har skapats av konsumtionsindustri, media och modern statsmakt istället för regional sedvänja. Ännu på 1970-talet präglades svenska orter av gammalt hantverk, gamla industrier, gamla vanor och utpräglade dialekter. Men sådant läggs alltmer i glömska i takt med en fortgående ”modernisering” av samhället och centralisering av staten. Det senaste inslaget av sådan modernisering är massinvandringen, varmed alla gamla strukturer och särdrag bryts ner.

Nationalismen värnar minoriteterna

Ingmar Karlsson är stark EU-vän och tror på dess devis ”enhet i mångfald”. Hans tes är att just EU har givit småfolken deras skyddsstatus och möjligheter att frodas. Visst har EU bidragit till det i viss mån, men det mesta har gjorts av de länder där minoritetsfolken bor på grund av den nynationalistiska våg som drog över kontinenten i och med murens fall. De olika folkens medvetenhet och krav på särart har varit grunden för deras överlevnad liksom en nyvunnen respekt för den etniska och regionala dimensionen. Det är min övertygelse. Och lika övertygad är jag att EU i framtiden kommer att motarbeta diverse europeiska folk allt eftersom det passar dess överstatlighet och tillhörande maktbegär. Karlsson gör en poäng av att Donald Tusk är kasjub och EU-topp, men det finns många EU-svenskar som motarbetar sitt svenska folk för en centralistisk-globalistisk dröm, och Tusk kommer säkert göra samma sak med kasjuber och polacker den dag det krävs.

En annan sida av saken är att många europeiska nationalistgrupper, t.ex. identitärerna, ser positivt på folkens särart inom en europeisk kontext. Dessa nationalistgrupper har länge sagt att Europa redan är fullt av minoritetsgrupper och äger en fantastisk mångfald. Att ”importera” utomeuropeiska folkgrupper för att åstadkomma ”mångfald”, som det sägs, kommer tvärtom bara att leda till enfald genom att alla grupper förlorar den naturliga och traditionella förankringen. 30 miljoner kan bo här och där i det geografiskt stora Sverige, menar Annie Lööf. Vad är det annat än en ny variant av kommuniststaternas tvångsförflyttningar av folk med syftet att dra upp rötterna och få dem att andligt sett dö? Givetvis kommer sådana projekt sluta med katastrof för alla inblandade – men det lät ju så bra, tyckte S-MP-V-L-C-KD-M-gänget!

Karlsson berättar att det baltiska folket voter dog ut i slutet av 1900-talet. Den sista gumman som kunde tala språket sa att hon talade sitt modersmål med Gud. Några av de folk Karlsson beskriver är blott folkspillror idag, med några hundra eller tusen personer, så de har en osäker framtid för sig. Ett hopp finner Karlsson i ett tyskt ordspråk: dödförklarade lever längre.

Lever på lånad tid

Men han citerar även det plattyska ordspråket: Folket kan inte bestå utan språk. Många av de minoriteter boken beskriver har ordnat med språklig förankring i samhället, i form av till exempel tvåspråkiga myndighetstexter, tidningar på minoritetsspråket eller skolklasser som enbart talar på exempelvis sorbiska. Men det behövs ett större kulturellt sammanhang för ett språk att gro och i längden överleva. Så några av Europas minoriteter lever ändå med bilan över sig.

Intressant är dock att även om många personer inte behärskar sitt minoritetsspråk så räknar de sig till ett specifikt folk. Karlsson ger flera sådana exempel i sin bok. Det betyder att den etniska dimensionen, oavsett språklig relevans, är mycket stark. Till viss del har det förstås med gemensamma seder och traditioner att göra, men givetvis har det också att göra med begreppet ras. Före 1900-talet hade begreppet ras en ganska vid betydelsesfär som även täckte kultur. Kanske är det dags att på allvar återuppta ordet ras i dess klassiska innebörd.

Undrar hur den småländska rasen är beskaffad? Åtminstone tapper, enligt Karlssons förord! Vi får väl se vad den tapperheten duger till när smålänningarna och andra svenskar väljer att se om sitt eget hus och bekämpa de politiker som gör allt de kan för att motarbeta sitt folk.