PIPPI. Många är riktigt upprörda över den nya boken Pippi i Rinkeby och det är förståeligt. Astrid Lindgrens berättelser har präglat generationer av svenskar och för dem ska det vara som det alltid har varit. Många har också fått för sig att Lindgren skulle ha varit Sverigevän, vilket blir tydligt med kommentarer om att hon skulle ”vrida sig i graven” över vad som sker.
Men det hade hon inte gjort, det kan vi ta för säkert. Snarare tvärt om, hon hade applåderat boken och antagligen varit en av de främsta förkämparna för de ”ensamkommande barnen” och nedmonteringen av Sverige. Beskt, eller hur? Därtill hade hon utan tvekan varit för att redigera bort ”negerkung” och allt annat som kan uppfattas som ”rasism” i dag.
Astrid Lindgrens tankar om Sverige och nationalism sammanfattas väl i ett brev hon skrev 1957 till en vän i Berlin. Vi läser:
”Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.
”Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ’kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. ”
Hon tyckte illa om det ”blågula fosterländska storsvenska” och talade ut mot ”främlingsfientlighet” under 1990-talet, medan unga svenskar drabbades av den förda politiken (undertecknad bland andra). För svenska ungdomar som for illa av mångkulturen hade hon inget till övers. Jag för min del tänker inte ta det ifrån henne. Därför blir jag inte heller upprörd över ändringar i hennes böcker eller Pippi som rom i Rinkeby. Det finns inget heligt över hennes berättelser och jag läser hellre Tolkien för de små än Pippi i vilket fall som helst.