En skitig historia

Efter otaliga hårda ordväxlingar med svenskar, mestadels damer, gav jag för några år sedan upp och började plocka upp bajset som våra hundar lämnade efter sig. Jag började med de högar som uppenbarligen stod illa till enligt svenskar men allt eftersom gällde det också bajs på gräsmattor och andra ytor nära urbefolkningens vistelseområden. Undantag är fortfarande skogarna. Där får mina hundar fortfarande skita fritt.

Det här är viktigt! Visserligen kan invandring skapa utmaningar i samhället och det allt mer koncentrerad makt som finanseliten samlat till sig är inte heller helt oproblematiskt, men det är ändå saker som svensken kan tolerera. Men att lämna din hunds bajs på marken skapar en stämning som kan lätt eskalera till våldshandlingar. Visserligen har jag svårt att backa från min ståndpunkt, men jag vill inte heller bli rullad i tjära och fjädrar och bli bortjagad från byn. Så nu är jag integrerad. Undrar om min ålder har med saken att göra, ni vet, testosteronhalten minskar efter att en viss ålder uppnåtts.

Av någon anledning har nu kommunen som jag bor i börjat slarva med gräsklippning. Jag var nyss ute med Misty (Dobermann/Rottweiler blandning) och när jag var framför ålderdomshemmet vid ån så bajsade hunden i det höga gräset. Jag måste erkänna att jag bleknade av fasa. Jag såg hur tarminnehållet försvann i det höga gräset, något löst verkade det också vara. Hur får jag upp det? Av erfarenhet vet jag att det blir en skitig historia.

Snabbt kastade jag förstulna blickar runtomkring mig och såg en äldre par nära mig med sina hundar, lika stora som bajset som försvunnit i gräset. Jag hann uppfatta deras nyfikna väntande blickar som granskade vad jag skulle göra. Darrande händer tog jag fram en ekologisk bajspåse och böjde mig ner och försökte få åtminstone delar av skiten upp. Sedan tog jag riktningen mot bajslådan och hoppades att paret inte går och granskar stället jag nyss var med Misty. Efter att jag stängt luckan till lådan lossades jag likgiltigt se runtomkring mig men syftet var att se efter vart den äldre paret med sina småttisar tog vägen. Till min stora lättnad såg jag hur de såg på mig med en godkännande leende på läpparna. Jag kunde nu med gott samvete och lättat hjärta fortsätta min promenad med Misty.

Många kanske undrar varför tar jag upp detta ämne när det mesta som Svegot skriver om är ”massinvandringens” förmodade negativa konsekvenser i Sverige och hur den svenska rasen kan bli utraderat om invandringen från utomeuropeiska länder får fortgå. Är det verkligen frågor som intresserar folket? Det fria Sverige vill ha flera medlemmar. Borde man inte då ta upp saker som ligger befolkningen nära till hjärtat?

Som en tröglärd invandrare från Finland, men som ändå har lyckats bli integrerad i det svenska folkhemmet, ser jag mig vara i en position där det är min skyldighet att hjälpa Det fria Sverige och Svegot att hitta rätt focus på att jobba med. Denna berättelse från min vardag kanske gav ett tips på ett alternativ perspektiv för det fortsatta arbete.

OM SKRIBENTEN

Juha Snellman är född och uppvuxen i Finland och flyttade till Sverige på 1980-talet. Snellman har studerat bland annat vid Umeå Universitet och vid Mitthögskolan i Härnösand, och har en fil. kand. i Filosofi från Umeå Universitet. Snellman har vidare lång erfarenhet från arbete inom socialtjänst och BUP.

Snellman gjorde sin författardebut 2013 med den biografiska boken ”Trasiga liv och bristande bot” där han berättar om hur han i sin ungdom fastnade i kriminalitet, men hur han efter en tid i Sverige valde att gå en annan väg i livet. Snellman berättar vidare i boken om sina år inom socialtjänsten och BUP, och levererar bland annat tung kritik mot delar av verksamheterna.

Under 2016 publicerades den första delen av Snellmans romantrilogi ”Slavarnas tidsålder”, vilken mottogs väldigt positivt av läsarna och rosades av kritikerna. 2017 gavs ”Trasiga liv och bristande bot” ut i en ny utgåva, och under 2018 väntas andra delen av ”Slavarnas tidsålder” att publiceras.

www.logik.se