Nationalismen räddade många undan knarket — men tyvärr inte alla

Efter ett samtal med en vän från förr tvingas Dan Eriksson konfronteras med ett människoöde som tar honom tillbaka till början av hans nationalistiska engagemang.

KRÖNIKA. I Stockholmsförorten där jag växte upp fanns mycket glädje och gemenskap, men som i så många andra miljonprogramsområden fanns där också social utsatthet, missbruk och misär. Jag kom tidigt i kontakt med narkotika som såldes mer eller mindre öppet på skolgården, och i ännu större utsträckning i centrum. Många var det, framförallt kanske från de mer socialt kantstötta hemmen, som lockades med i drogernas förföriska dans.

Jag vet inte om jag själv hade hamnat där. Jag vet bara att jag umgicks med människor och i sammanhang där narkotika flödade rätt rejält, och att tillfällena att ”haka på” var många. Men det blev aldrig så. Jag hittade andra saker att fylla mitt liv med; till en början väldigt mycket idrottande, och sedan det som kanske blev allra mest avgörande; det nationalistiska engagemanget.

När jag var med och byggde upp vår lokalavdelning för Nationaldemokratisk Ungdom (NDU) i början av 2000-talet gick det till en början väldigt bra. Vi hade en ”ringlista” på över hundra namn, och vi kunde ganska snabbt samla 30-40 unga grabbar och tjejer för att dela flygblad, affischera eller bara umgås.

Många var fortfarande tonåringar, och en del gick fortfarande i högstadiet eller på gymnasiet. När deras engagemang blev känt blev det ofta samtal med ”oroade” rektorer och lärare, men en persons historia har etsat sig fast extra mycket i mitt minne.

Daniel var en rätt reslig kille på 16 år. Han kom från villaområdet, ur en ganska vanlig medelklassfamilj, och hade följt med en vän till honom på en NDU-träff. Han blev snabbt väldigt engagerad, och han berättade om hur många av hans kompisar hade börjat knarka och att han därför ville bort från det umgänget. Han ingick i en av våra aktionsgrupper som, helt utan övriga ungdomsförbundets eller partiets vetskap så klart, var aktiva i att spana på knarklangare i centrum och vid tillfälle ge dem en fysisk tillrättavisning.

Efter månader av engagemang kom han till mig och såg uppgiven ut. Hans föräldrar hade fått reda på hans nationalistiska engagemang när de hittat en bunt klistermärken i hans rum, och nu krävt att han upphörde med det genast om han inte ville bli utsparkad hemifrån. Jag sa åt honom att hans föräldrar kunde kontakta mig, och någon dag senare fick jag ett telefonsamtal från hans mor och vi bestämde träff.

Hans mor var välklädd och såg ut att ha någon typ av kontorsjobb. Men jag fick inte möjlighet att småprata med henne, för hon var väldigt upprörd och förklarade att jag genast skulle sluta förleda hennes son och lura ner honom i fördärvet.

Jag försökte förhöra mig om vad hon trodde att vi stod för egentligen, men hon var totalt ointresserad av att prata politik. Jag försökte också förklara hur det såg ut i vår förort, hur vi utgjorde en sund motpol mot knark och lösdriveri som var så vanligt bland de andra ungdomarna. Det var då hon sa det som jag nog aldrig kommer glömma:

”Hellre att han knarkar än blir nazist”.

Jag trodde inte mina öron.

Daniel försvann från det nationella engagemanget och jag har inte träffat honom sedan dess.

Men jag påmindes om den här historien efter att jag pratat med en gammal polare från förorten under gårdagen. Vi snackade om gamla vänner och profiler och försökte komma på vad alla gjorde nu. Min vän, som levt ett hårt liv med missbruk och tider av hemlöshet men som nu är nykter sedan många år, hade många rövarhistorier att berätta som var både kittlande och tragiska.

Plötsligt kom vi in på Daniel och min vän förstod först inte vem jag menade. När polletten till slut trillade ned blev han gravallvarlig i rösten:

”Men vet du inte? Daniel dog för flera år sedan. Överdos av heroin.”

Plötsligt var det som om världen stod stilla i vad som kändes som en evighet men som förmodligen bara var några sekunder. Jag visste inte vad jag skulle säga. Känslor av sorg och ilska slogs inom mig medan jag försökte komma på något av värde att svara. Men det gick inte.

”Åh fan” var allt jag fick ur mig.

”Men han blev åtminstone inte nazist” tänkte jag.

Kommentarer

Vi ger dig skriften gratis!

Skriv upp dig på Det fria Sveriges nyhetsbrev så skickar vi dig vår visionsskrift som PDF helt gratis (värde 99 kronor). Skriften har redan lästs av tusentals svenskar och lägger grunden för en framtid för ett fritt svenskt folk.

Det lyckades - vänligen kolla din inkorg för bekräftelse och skriften!