Afghaner omöjliga att anpassa till svenska normer

Kulturen sitter djupare än vad många verkar förstå. En afghansk flykting, och före detta regeringstjänsteman, stötte på en landsman i busskön. I deras samtal ser vi tydligt hur otroligt svårt, dyrt och troligtvis omöjligt det är att få främmande kulturer att samsas på samma landyta.

KULTURKROCK. På SFI, ”Svenska för invandrare” får man lära sig mer än det svenska språket. Det fungerar även som en introduktion till det svenska samhället, med de normer och regler som gäller här. Något som sällan tas emot väl av främlingar från kulturellt avlägsna länder.

Zulmay Afzail är föredetta regeringstjänsteman i Afghanistan och berättar på Dagens Samhälle om vad en landsman till honom ansåg om Sveriges syn på kvinnors rättigheter.

Afzail stötte på en landsman i busskön, en landsman som var mycket upprörd över vad han och hans fru hade fått höra på SFI-utbildningen. Så pass upprörd att han funderade på om det var ett misstag att komma till Sverige.

— Min fru och jag studerar Svenska för invandrare (SFI) och går i samma klass. Jag gillar inte vad läraren säger till henne, det är provocerande. Hon sätter upp min fru mot mig.

Det var inte bara landsmannen som blivit irriterad. Hela klassen var upprörd över budskapet som förmedlades.

Det var inte direkt någon avancerad feminism som lärdes ut. Det som upprört klassen var sådant som ses som ganska självklart i Sverige.

— Den här veckan sa hon att männen också ska städa, tvätta kläder, laga mat och att de också ska ta hand om barnen.  Men det är inte vår sak, det är kvinnornas! Visst kan jag vara med mina barn, men tvätta? Laga mat? Jag är man, i vår kultur städar män inte och lagar inte mat när de har en fru som ska göra det.

Blotta tanken på att hjälpa till hemma fick alltså mannen att reagera kraftfullt. För en afghansk man rör det sig nog inte framförallt om lathet. Det handlar helt enkelt om att kvinnor gör en sak, och män en annan. Att som man syssla med kvinnogöra är förnedrande.

Men att behöva städa var inte det värsta. För SFI-läraren berättade att i Sverige får du inte våldta din fru, något som den afghanska mannen knappt verkade kunna tro.

— Men det värsta var när läraren sa att om min fru inte vill ha sex med mig och jag gör det ändå så kan hon anmäla mig till polisen för våldtäkt!

Visst är det spännande att kika in i andra kulturer? Om den afghanska frun inte vill ha samlag så ”gör man det ändå”. Eftersom ens fru är ens ägodel. Ett tankesätt som är fjärran för alla friska svenska män, men som i Afghanistan är en fullständig självklarhet.

Den namnlöse afghanen misstänkte att det var just läraren, eller klassen, det var fel på. Samt, givetvis, att läraren var rasist.

— Jag förstår inte den här läraren, jag tror att hon hatar män och att hon är rasist. Vad tycker du, ska jag klaga hos Arbetsförmedlingen och säga att min fru och jag inte vill gå i den klassen?

Omöjligt att anpassa sig

Zulmay Afzail pekar i sin krönika på det bisarra i att kulturskribenter våldsamt vänder sig emot de kvinnor som frivilligt vill leva ett mer traditionellt liv, där de fokuserar på att ta hand om hus och hem, medan de afghanska kvinnor som tvingas till dito inte får en enda rad skriven i sitt försvar. Där har han helt rätt, dubbelmoralen är hisnande.

Men Afzail fortsätter:

”Till slut uppmanade jag honom att, i stället för att kalla läraren rasist, ta emot kunskapen om det nya landet eftersom han och hans familj ju lever här nu.”

Det är, som han skriver, en ”utmaning” för de stackars SFI-lärare som tvingas stå och undervisa framför dessa kulturfrämlingar. Så pass att det ibland blir farligt. Afzail pekar på att vi måste säkra tryggheten för SFI-lärare, tolkar och andra som kan bli fysiskt utsatta när de ska lära ut vad som gäller i Sverige.

Här bör vem som helst förstå att hela projektet är hopplöst, även om det alltid finns undantag. Afzail själv verkar ju relativt införstådd med hur saker fungerar i Sverige. Men han förstår även att det tar tid, oerhört lång tid, för medel-afghanen att anpassa sig. I Svenska Dagbladet skriver han:

”När Sverige tar emot oss som kommer från länder som skiljer sig från Sverige som natt skiljer sig från dag, måste man förstå att vi inte tar av oss våra kulturer som gamla jackor och drar på oss svenska t-shirts så snart vi kommer hit. Vår kultur, som är så olik den svenska, är inpräntad i oss lika starkt som den svenska kulturen är inpräntad i svenskar. Det tar tid – generationer – och kräver stor förståelse och stort tålamod att förändra.”

Det tar generationer att förändra. Det kräver stor förståelse och stort tålamod. Men även, ärligt talat, en helt annan sorts svensk. För Afzail försöker förklara för svenskarna att vi måste lägga vår konflikträdsla åt sidan och konfrontera afghaner med vad som gäller. Att de inte är i Afghanistan längre och att de nu måste lära om allt.

Den sortens svensk finns inte, och ska inte finnas. Det är inte så vi har byggt vårt land. Det ligger inte i vårt kynne att konfrontera främlingar med hur de beter sig och rätta dem. Även om det gjorde det skulle det leda till konflikt efter konflikt, något vi inte önskar och inte har bett om.

Så även om jag respekterar Afazil för att han försöker förklara för oss vilket stor skillnad det är på svenskar och afghaner, så är det tyvärr allt för få som lyssnar. Den afghan som trampar svensk jord blir i samma ögonblick svensk, enligt hur våra politiker resonerar. Och är de inte svenska då så får de gå på SFI några månader och sedan är problemet mer eller mindre löst.

Men så går det givetvis inte till. Kultur och folk är otroligt tätt sammankopplat. Sverige har sin kultur. Afghanistan har sin. Lika lite som jag är intresserad av att bli afghan, lika lite är afghanerna intresserade av att bli som mig. Det är naturens ordning.

Därför är det en fullständigt meningslös, och dyr, inställning att försöka lära MENÖ-invandrare att bli svenska. De har i de flesta fall inget större intresse. Och även om de har det så är de inte önskade i Sverige.

Därför, Zulmay Afzail, hoppas jag du förstår att vi, det svenska folket, inte har något att tjäna på att anpassa de runt 50 000 afghaner som tillfälligtvis är på besök i vårt land. De är för främmande.

Samt, att man bör respektera att folk är sin kultur, även om man som jag tycker kulturen är fullständigt vidrig. Låt afghanisk kultur stanna i afghanistan. Förhoppningsvis inser de att den inte är hållbar och förändras till det bättre. Men i dagsläget är det inte Sveriges problem. Vi har våra egna.

Kommentarer

Vi ger dig skriften gratis!

Skriv upp dig på Det fria Sveriges nyhetsbrev så skickar vi dig vår visionsskrift som PDF helt gratis (värde 99 kronor). Skriften har redan lästs av tusentals svenskar och lägger grunden för en framtid för ett fritt svenskt folk.

Det lyckades - vänligen kolla din inkorg för bekräftelse och skriften!