Gustav Adolf den store – en profetians man

Året efter att Gustav II Adolf offrat sitt liv för Sverige och dött hjältedöden på slagfältet i Lützen, beslutade riksdagen år 1633 att han, för evärdelig tid, skulle benämnas som ”Gustaf Adolph then Store”. Han är den ende svenska regent som fått denna hedersbetygelse och han fick den med all rätt.

Ett nytt skott på gammal stam

Året 1594 inträdde med dysterhet i Sverige. Polens konung som också blivit Sveriges konung, Sigismund, kom för att ta sitt arvrike i besittning och han gjorde ingen hemlighet av sin avsikt att lägga nationen åter under påvens lydnad. Allt sedan Gustav Vasas dagar hade Sverige nämligen varit protestantiskt. I Sigismunds sällskap syntes jesuiter och så säker var man i Rom, att man sände till Sverige en påvlig legat – en syn som inte setts på nästa etthundra år.

Men man hade missbedömt svenskarnas vilja att omvända sig, för dessa vägrade kröna Sigismund innan denne med ed förbundit sig att upprätthålla den evangeliska läran i landet. Så den bistre hertig Karl av Södermanland red med ett par tusen beväpnade ryttare till kröningen i Uppsala för att tillse att den blivande konungen avgav sin ed. Stämningen blev upprorisk bland de påvligt lojala men till sist fann legaten från Rom en utväg. En ed avgiven till en kättare betydde likväl inget och den heliga fadern i Rom skulle lösa Sigismund från eden, berättade han för tronpretendenten, varför Sigismund slutligen svor, med falskhet i hjärtat. Jorden brände sedan hans fötter och han resten hem till Polen för att aldrig mer se Sveriges huvudstad.

Snart anlände hertig Karl till huvudstaden för att överlägga med rådet. Med sig hade han sin hustru, hertiginnan Kristina. De tog in på slottet och den 9 december föddes sonen Gustav Adolf till stor glädje för det svenska folket. Ty både för borgarna och allmogen var hertig Karl Sveriges sannskyldige konung och i och med en tronarvinges födsel betydde detta räddningen från ett nytt påvevälde och bevarandet av gamle kung Gustavs verk i hela dess omfång. Gustav Adolf var nämligen en del av ätten Vasa såväl som det holsteinska huset.

Uppfostrad till konung och man

Gustav Adolf uppfostran till regent var av det mer praktiska slaget och han fick från unga år följa sin far, Karl IX, på dennes frekventa resor genom landet. Detta gav den blivande konungen en närhet till folket och landet som han skulle beskydda. Han fick även tidigt vara med på konungens överläggningar och rådslag. Från tolvårsåldern deltog han i förhandlingar med utrikiska sändebud och vid femton höll han sitt första trontal. I umgänget i hovet lades även grunden för hans militära kunskaper då han deltog i samtal med krigsmän och fältherrar från både när och fjärran. Under hela barndomstiden ägnade han sig också åt de manliga lekarna; rida, fäkta, simma och tåla strapatser av allehanda slag.

Enligt en litterär beskrivning från år 1616, nedtecknat av ett holländskt sändebud, framstod Gustav Adolf sålunda:

”Hans Majestät var reslig till växten, av proportionerlig kroppsbyggnad, och hade ett ljuslätt och något långlagt ansikte, blont hår samt tillspetsat skägg, något stötande i gult.”

Tre krig som arvedel

Vid sjutton års ålder besteg Gustav Adolf tronen, den 26 december 1611. Han ärvde då tre krig vilka pågick. Dels var det erövringskriget mot Ryssland, vilket band upp de båda rutinerade fältherrarna Jacob De la Gardie och Evert Horn, dels var det försvarskriget mot den gamle ärkefienden Danmark samt försvarskriget mot Polen, där Sigismund fortfarande såg sig som legitim konung av Sverige. Den största faran låg vid tillfället i kriget mot Danmark och Gustav Adolf var i stort hänvisad till sig själv för att freda riket.

Den svenska hären var liten och dåligt rustad och man var avskurna från att ta in utländska knektar. För danskarna var läget det motsatta och de tyska värvningskontoren stod vidöppna för Kristian IV av Danmark. I denna svåra tid vädjade den unge konungen till landets allmoge och budkavlar gick ut. Nationens söner och döttrar kom till konungens hjälp och snart uppbådades nya styrkor för att avvärja fiendens erövrarplaner. År 1613 slöts freden i Knäred där Sverige dock fick acceptera ett hårt villkor: Älvsborgs lösen om en miljon silverriksdaler att betalas under sex år.

Då kriget mot Danmark var över riktades ansträngningarna mot Ryssland och snart lyckades Gustav Adolf att nå fred även där. Genom freden i Stolbova 1617 avträdde Ryssland Ingermanland och Kexholms län, vilket gjorde att Östersjön stängdes för dem och hotet mot Sveriges rike minskade. I freden ansåg Gustav Adolf, som att uttryckte det, ha skapat en gräns om vilken han kunde säga det skulle bli ryssen svårt ”över den bäcken att hoppa”.

Kriget mot Polen pågick av och till under tolv års tid med varierande krigslycka för svenskarna. Huvudmålet för Gustav Adolf var att säkra sin plats på tronen och bli av med Sigismund som alltjämt såg sig som rättmätig konung av Sverige, men framförallt att utestänga dem från Östersjön och göra detta till ett svenskt innanhav. Detta lyckades inte och efter flera års krig slöts till sist ett stillestånd på sex år i Altmark. Den relativa freden gjorde att båda parter istället kunde hänge sig åt att bli krigförande parter i det krig som sedermera kom att kallas det Trettioåriga kriget.

Lejonet från Norden

En tysk profetia nedtecknad av Paracelsus och utgiven i början av 1500-talet lade grunden för det hopp många kom att ställa till Gustav Adolfs och Sveriges inträde i det Trettioåriga kriget. Profetian berättar, här återgiven av Johan Nordström, bland annat att det:

”skall komma ett gult Lejon från Norden, som skall angripa och besegra Örnen (o: kejsaren). Innan detta sker, skola dock allehanda plågor och hemsökelser vederfaras folken. Kristi fiender skola uppbjuda all sin kraft. Men det väldiga Lejonet skall med sin lilla hop av rättfärdiga, stärkt av Guds allmakt, nedslå ondskans herradöme, gripa Örnens spira och underlägga sig hela Europa och delar av Asien och Afrika. Folken skola med glädje hylla denne gudfruktige härskare, mäktig av under och stora gärningar … Då det nordiska lejonet fullbordat sitt lopp, skall frid och endräkt överallt bli rådande och Herrens ankomst och den yttersta dagen skola därefter snart vara att förvänta.”

I det brinnande och långdragna kriget mellan katoliker och protestanter var denna profetia för de sistnämnda något hoppingivande.

En av Gustav Adolfs lärare under barn- och ungdomstiden var Johannes Bureus som var Sveriges första riksantikvarie. Bureus var föregångsman till göticismen utan att vara medveten om det och bedrev forskning kring Sveriges urhistoria och framförallt runorna – såväl rent språkligt som mytiskt. Bureus var mystiker och anklagades även för kätteri av kyrkan. Gustav Adolf räddade dock honom ur den knipan. Bureus ville återta bruket av runorna som skriftspråk i Sverige och Gustav Adolf var inte motståndare till idén. Bland annat användes runskrift ibland vid militära depescher. Bureus författade även Runa-ABC-boken att användas i skolan.

Myten om Lejonet från Norden användes i krigspropagandan där Gustav Adolf upphöjdes till den som skulle få Örnen på fall och krossa katolikerna en gång för alla. Man kan tänka sig att detta inte verkade för långsökt efter slaget vid Breitenfeld år 1631, där Gustav Adolf i grund besegrade den Katolska ligan under ledning av Johann Tilly, och därmed fick pendeln att slutligen svänga över till förmån för protestanterna. Den svenska segern fick omvärlden att häpna och Sverige befästes där som stormakt för första gången.

Ett militärgeni

När Gustav Adolf tillträdde tronen var armén i dåligt skick. Han insåg nödvändigheten av upprustning och beordrade kyrkan att lägga upp mantalslängder för att få fram stridsdugliga män i åldrarna mellan sexton till 60 år. Han tog också tag i att effektivisera slagkraften i de stridande förbanden genom att öka antalet befälspersoner vilket resulterade i mindre förband men med mer stridsvärde. Vidare satte han samman de kända svenska brigaderna, på sammanlagt 2 353 man, vilka benämndes efter färgen på deras kläder.

Tack vare konungens reformer och utskrivningarna i Riket, kombinerat med en ökad värvning av utländskt krigsfolk var Sverige i början av Trettioåriga kriget en militär stormakt med bra förband. De lättrörliga brigaderna kunde snabbt utföra en frontändring. De formerades i strid på två linjer, där bakre linjens brigader stod för hålen mellan den främre linjens brigader. Gustav Adolf såg även till att effektivisera artilleriet med lättare kanoner och standardiserade vapen komna från en inhemsk vapenindustri.

Gustav Adolf den store är inskriven i historien som en av världen främsta fältherrar.

Ordning i leden

Förutom de militärtekniska och taktiska förändringarna vinnlade sig Gustav Adolf om soldaternas moral och omsorg om deras kvarter. Sträng lydnad rådde under fälttågen för alla och brott straffades mycket hårt. Vare sig plundring eller våld mot civila accepterades och inte heller spel, dryckenskap eller andra utsvävningar. Fältprästerna förrättade morgon- och kvällsbön som alla tvingades närvara på och däremellan höll de sina vakande ögon på soldaternas uppträdande.

Gustav Adolf vinnlade sig om att ordna soldaterna så bra kvarter som möjligt och såg till att, så gott det gick, sörja för deras hälsa och underhåll. Personliga initiativ uppmuntrades och belönades. Över huvud taget var relationerna mellan truppen och kungen goda och han var själv uppskattad för sina omsorger. Gustav Adolf var också modig och djärv då han deltog i slagen, längst fram. Han vann soldaternas lojalitet och kärlek genom att dela deras elände, rädsla och segrar.

I fredens värv

Även om Gustav Adolfs tid som konung präglades av krig och svårigheter var hans regentskap dock en tid av inre utveckling i landet. Den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former och inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier, vilket gjorde att civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Även rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna. Dessa hovrätter förmanade konungen allvarsamt med orden:

”Där någon av er skulle mig, eller annan man till behag eller fördel, vränga rätten, skall jag låta draga honom huden av, spika den på domstolen och öronen på kåken.”

Rättvisa var viktig för konungen.

Gustav Adolf såg också till att landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare och en mångsidig industri blomstrade upp.

Konungen hade även intresse för den andliga och intellektuella skolningen som sörjdes genom ett högre undervisningsväsen: Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods och gymnasierna upprättades.

Döden i dimman

Lützen den 6 november 1632, dimman ligger tät över slagfältet. I boken Gustav II Adolf av Fryxell (utg. 1894) är konungens sista strid återgiven sålunda:

”Den uppgångna solen doldes flera timmar bakom tjocka töcken, likasom i det längsta undandragande sig att gifva ljus åt den sjette november och Lützens fält. Först klockan elfva på dagen började hennes matta strålar att synas, i detsamma som en lätt vind förde dimmorna undan. Inom några ögonblick blefvo båda härarna synliga för hvarandra. ’Nu framåt i Herrens namn! utropade konungen’, sammanknäppte händerna om värjfästet och tillade: ’Jesus! Jesus! Hjälp mig i dag strida till ditt heliga namns ära!’ och i detsamma gaf han tecknet till anfall.

”Artilleriet öppnade på båda sidor elden, och svenska trupperna satte sig i rörelse. Under antågandet ledo de betydligt, dels af Wallensteins kanoner, dels af hans musketerare, hvilka, själfva gömda i diket, riktade en förödande eld mot de utan skydd på fältet framgående svenskarne. Konungen befallde därför att påskynda farten. Men rytteriet hade svårt att framdrifva hästarna mot muskötelden och sedan ändå svårare att komma öfver grafvarna, hvarjämte vänstra flygeln led betydlig skada af fiendens vid väderkvarnarna uppställda kanoner. Fotfolket däremot lyckades bättre. Först trängde Svenska, sedan Gula och därpå Blå brigaden öfver vägen, bemäktigade sig fiendens där stående sju kanoner och kastade sig med förfärlig styrka mot dess främsta brigad. Anföraren Bertold v. Wallenstein stupade, och folket nedhöggs eller skingrades. På samma sätt gick det med andra brigaden under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga anfallet, och svenskarne blefvo af fientliga rytteriet tagna i sidan. Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På vänstra sidan hade Gröna brigaden i anseende till den mördande elden från väderkvarnarna icke kunnat följa de öfriga utan tvärt om dragit sig undan bakom mjölnarens vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska rytteriet ännu icke till något synnerligt antal kunnat komma öfver de både breda och djupa grafvarna. Konungen, som insåg vikten af detta ögonblick, hastade dit och ställde sig i spetsen för Småländingarne; Stenbock låg redan sårad på fältet. ’Följen mig, mina tappra gossar!’ ropade konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget sällskap och några få bland ryttarne hade nog goda hästar att kunna följa exemplet. Konungen märkte det ej. ’Där framme står vår farligaste fiende’, sade han och pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korpral såg, att svenskarne vördnadsfullt gåfvo den framridande rum. Han fattade därför en musketerare i armen, pekade på konungen och sade: ’Den där måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom!’ Soldaten lade an, och kulan krossade konungens vänstra arm, så att blodet strömmade och benpipan syntes utom kläderna. ’Konungen blöder’, ropade svenskarne. ’Det är ingenting, mina barn, raskt, framåt!’ svarade Gustaf Adolf och sökte genom en glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af Lauenburg och begärde på franska, att denne måtte föra honom obemärkt utur striden. De veko åt sidan för att för småländingarne dölja återtåget. Men knappt hade de hunnit några steg, förrän Götz’ kyrassierregemente störtade efter dem och främst bland alla dess öfverstelöjtnant Moritz von Falkenberg, hvilken, igenkännande konungen, sköt honom genom lifvet under utrop: ’Dig har jag länge sökt!’ Själf föll Falkenberg i samma ögonblick för en hämnande kula. Konungen vacklade men höll sig ännu på hästen och sade, dock med matt stämma: ’Broder! Sök att rädda ditt lif! Jag har fått så mycket jag behöfver.’ Hertigen däremot red nära intill sidan och fattade konungen om lifvet ämnande på sådant sätt hålla honom kvar i sadeln, tills de hunnit ur striden. Men nu störtade hela den kejserliga ryttarskaran öfver dem. Konungens häst fick en kula i halsen, så att han stegrade sig och blef orolig. I detsamma aflossades en pistol mot hertigens hufvud och det så nära, att fastän denne med handen slog undan geväret, svedde dock krutelden både lockar och ansikte. I denna trängsel och förvirring släppte han konungen och flydde. Gustaf Adolf sjönk strax af den ostyriga hästen, släpades några famnar uti stigbygeln men lossnade och blef liggande. Af hans sällskap hade de flesta under stridsvimlet blifvit nedhuggna eller spridda, endast unge Leubelfingen återstod, ehuru redan sårad. Genast sprang han ned af hästen och erbjöd den åt konungen. Gustaf Adolf räckte upp sin hand, och ynglingen sökte hjälpa honom på fötterna men fåfängt. Leubelfingen var för svag, och konungen, af såren vanmäktig, kunde icke understödja hans bemödanden. Några kejserliga ryttare sågo uppträdet, ilade dit och frågade, hvem den sårade vore. Konungen teg; Leubelfingen teg. Den ene ryttaren rände i vredesmod värjan igenom Leubelfingen, och den andre sköt konungen genom hufvudet, hvarpå de och deras kamrater gåfvo dem än flera skott, afdrogo kläderna och läto de nakna kropparna ligga kvar på fältet. Leubelfingen lefde ännu några dagar efteråt, och genom honom har man fått underrättelse om dessa den store Gustaf Adolfs sista ögonblick.

”Truchsess, en annan af konungens sällskap, hvilken, själf invecklad i handgemänget, sett honom falla af hästen, lyckades sedan att undkomma och berättade för Kniephausen och hertig Bernhard den inträffade olyckan. Svenska fotfolket hade redan i brist af understöd nödgats vika tillbaka öfver vägen, och härarna innehade samma ställning som före slaget. Kniephausen rådde därför till återtåg, men hertig Bernhard, hvilken efter Gustaf Adolfs anordnande näst honom skulle föra befälet, beslöt motsatsen. Konungens död var redan allmänt bekant, åtminstone anad, ty man såg hans sårade häst springa omkring bland trupperna med sadeln tom och höljd af blod. Denna syn ingöt uti hvarje bröst den djupaste känsla af sorg, förtviflan och hämnd. Hertig Bernhard begagnade denna sinnesstämning och red igenom leden, ropande: ’I svenskar, finnar och tyskar! Eder, vår och frihetens försvarare är död. För mig är lifvet intet lif mera, om, jag icke får utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en, som vill visa, att han haft konungen kär, framåt för att hämnas hans död!’ Och framåt störtade hela svenska hären.”

När slaget var över var det svenskarna som höll fältet, de hade segrat!

Gustav Adolf den store hade själv sett ut sin grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Han gravlades där den 22 juni 1634. På en inskription (skriven på latin) i kyrkan kan man läsa följande sammanfattande ord om konungens liv:

I trångmål begynte han sin bana.
Fromheten älskade han,
Fienderna nedslog han,
Riket utvidgade han,
Svenskarna upphöjde han,
De förtryckta befriade han,
I döden triumferade han.