HATBROTT. I Storbritannien tar man allvarligt på hatbrott. Så allvarligt att man bett medborgare att anmäla allt som går att anmäla – och lite till. Under 2015 och 2016 har bland annat följande anmälts och behandlats av polisen:
- en hund skällde på en person.
- en person ansåg att en busschaufför givit honom en ”rasistisk blick”.
- en person tjuvlyssnade på sina grannar och påstod att de talat om henne på ett ”rasistiskt sätt”.
- en muslimsk elev anmälde sin lärare eftersom denna talade till honom på ett ”bryskt sätt” under en simlektion.
- en far kontaktade polisen efter att hans dotter förlorat en tennismatch. Han menade att det var på grund av den ”rasistiska domaren”.
Och så fortsätter det.
Brittiska politiker har sagt att de ska se till att få bort all rasism i samhället. Förutom att allt ska anmälas avlöser också kampanjer för ”tolerans” varandra. Den politiskt obundna Law Commission har därtill meddelat att de kommer att fylla på listan av vad som kan betraktas som hatbrott.
Samtidigt varnar höga polischefer att man håller på att förlora slaget mot riktiga kriminella på gatan. Men vad spelar det för roll när man kan klämma åt ”hatare”?