I juletid

KRÖNIKA. Om man som svensk lever vanligt svenskt som förmodligen de flesta av oss kan vittna om att man gör, då har vi våra svenska och regionala traditioner inom oss. Man tänker liksom inte så mycket på det, utan nu gör vi det mesta av det som vi gjorde hemma som barn. Vi känner förväntan och glädje med alla de förberedelser vi ägnar oss åt inför den härliga julen. Jag sitter nu en stund om kvällen och tänker på helgen som just varit. Människan behöver sina hemtama ritualer och ceremonier, historiskt genom tiderna att göra lika skapar och skapas sammanhållning i samhället.

Julmarknader i slott och koja går av stapeln med början redan sista helgen i november, i går lördag var det ”Jul i byn” där jag bor. Folk från byn strömmade till, lantbrukare från bygden och folk från byar runtomkring besökte julmarknaden som detta år var en regnig tillställning. Tomtar grillade korv, sålde strumpor, godis, bröd, lotter, rökta skinkor, inslagna julklappar, virkade dukar, tändsticksaskar, pärlhalsband, och barn från byaskolan sålde hembakat.

Eleverna från årskurs sex hade tillsammans med föräldrar bakat kakor och för de intjänade pengarna skulle det bli en klassresa, men ännu visste man inte vart hän då. Det värmde i hjärtat att se detta engagemang inför att sedan till våren tillsammans med sina kamrater bege sig ut på en resa, jag önskade dom lycka till med försäljningen och med förhoppning om att deras resmål skulle bli till något trevligt ställe. Barnen var så glada, vänliga och artiga.

Nu hör det till saken att jag är en storstadsmänniska som efter flytten ut till landet för ett år sedan varje dag ser skillnader, fördel landsbygden. Här står man helt klart stadigare med fötterna på jorden, man pratar mer med en medmänniska. Jag upplever att man här i landsbygdskommun inte har så bråttom, och ännu vet många vem som bor var, vem som bodde där innan och vem och vilka som är bror, syster, måg, fru och kusin med varandra, på gott och ont, mest gott.

I juletid har vi vuxna som vid andra högtidstillfällen ett ansvar att föra vidare till de unga våra traditioner, ceremonier, och ritualer, det är av största vikt för utan dessa vilka är vi då? De flesta traditioner för vi vidare liksom utan att vi tänker på det, vi bara gör som vi alltid gjort … men, många av oss har kanske minnen av när vi uteslöt något som vi brukade laga till eller baka, och den där gången när vi lät en del tomtar ligga kvar i kartongen uppe på vinden.

Det blev inte bra, och vi minns barnens protester och ifrågasättande ifall man rent av ville döda julen. Behåll och vårda både dina pinaler och traditioner.