Åt helvete med välfärdsstaten

KRÖNIKA. Visst, välfärdspolitiken har lockat till sig otroligt många som sökt ett arbetsfritt liv, men det var inte så att inte även svenskar missbrukade systemen innan dess.

Jag var barn och sedan tonåring på 1970- och 1980-talet. Nationalteatern och proggens tid. Människor bodde i kollektiv och det var långt coolare att röka hasch än att jobba. Det var väldigt lätt att sjukskriva sig och det var alltid människor som hängde i flipperhallen.

Det var så att säga inget idealsamhälle.

Det var mjukt, det var inkluderande och vi hade av förklarliga skäl inga gruppvåldtäkter och barn blev inte rånade i skolan, men tro inte att det var så idealistiskt och strävsamt som man gärna vill tro.

Och det var välfärden som la grund för det.

Samtidigt så vill vi ju alla ha ett samhälle där folk inte går hungriga, vi vill inte ha hemlösa och vi vill inte att barn ska fara illa för att deras föräldrar inte klarar av att gå till jobbet. Hur ska man få det här att gå ihop?

1. Vi ska ha ett samhälle där alla behövs. Vi kan alltså inte fortsätta exportera våra arbetstillfällen i samma tempo som våra naturtillgångar. Ingen isolationism, men det går inte att ha i princip tullfri import från Kina medan svenska arbetsgivare betalar över 30 procent i arbetsgivaravgift och höga energiskatter samtidigt som de kinesiska företagen har statssubventionerad kolkraft och människor som jobbar för slavlöner.

2. Pengarna måste bort från välfärdssystemen. Mat och boende, kanske ekonomiskt stöd till barnfamiljer, men en arbetsfri livsstil är dålig för alla. Vi människor mår bra av att vara behövda, att fylla ett behov någonstans och ha ett socialt sammanhang.

Om människor sedan fick behålla en större del av sin lön, om familjer kunde ha råd att ha mamma hemma när barnen var små genom att en lön räckte för att leva på, då skulle vi också ha ett regleringssystem som höll över låg och högkonjunkturer.

Välfärdsstaten är ett luftslott. Fördelningspolitik är ett omvänt incitament till engagemang. Det finns människor som har genuina skäl till att de inte kan bidra till det gemensamma på samma sätt som andra och det är ok. Ett stort flertal kan alltid bära en handfull på sina axlar. Men man ska premieras om man bjuder till och det ska fortfarande vara skillnad om man gör lite extra samtidigt som man får acceptera att man inte har samma standard som andra om man inte presterar som andra.

Livet är inte rättvist men vi ska självklart vara anständiga.

Just nu har vi två miljoner utrikes födda i landet och kanske en miljon främlingar till som inte syns i den statistiken. De är – som kollektiv – en oerhörd kostnad, ekonomiskt och socialt. Allt börjar med att återupprätta nationen, i Sverige bor svenskar. Man ”blir” inte svensk och om man är född här eller i sitt egentliga hemland förändrar noll och intet. Jag hade varit svensk var jag än fötts och Muhammed är inte svensk oavsett var han föddes.

Ett slut på välfärden kan vara till hjälp här. Försvinner de ekonomiska incitamenten att bo i Sverige kommer väldigt få svenskar att flytta men desto fler som inte har någon annan koppling till Sverige än avsändaradressen på bidragsutbetalningen. Nej, alla kommer inte att flytta för det men vi måste börja någonstans? Och när flödet börjat så får vi göra vårt bästa för att öka farten.