Ju fler vi är tillsammans desto lyckligare vi bli

KRÖNIKA. Min födelsestad Malmö sväller och blir större på grund av inflyttning av personer från fjärran länder. De styrande i staden har för länge sedan tappat kompassen och har som våt dröm och vision om att Malmö inom snar framtid går från en stad med 320 000 invånare till 400 000.

När den galna politiska uttalade önskedrömmen om en stad med invånare från hela världen är uppnådd, då och enbart då träder vi enligt makthavare in i nirvana, paradiset, eller ifall du helt vanliga medborgare med förståndet i behåll hellre vill kalla det för helvetet på jorden.

Förändringar brukar liksom smyga sig på, det blir varmare och varmare, eller kallare och kallare, det kan bli mer och mer, och det kan till exempel bli fler och fler våldsamma incidenter med vildsinta utlänningar. Och så blev det. Från ett lugnt och mer fredligt samhälle, till ett otryggt dito.

Jag drar mig till minnes ett samtal jag hade med en läkare för en sådär åtta år sedan. Det var så här, SUS, Skånes universitets sjukhus akutklinik i Malmö var nybyggd och färdig. Alla vi Malmöbor som var intresserade av nybygget och vad det hade att erbjuda oss var välkomna att titta runt, vi erbjöds också att lyssna på korta föreläsningar som hölls av personalen. Folk var intresserade, kön ringlade sig lång.

En av föreläsningarna handlade om säkerheten, för patienterna, vilket innebar att snabb och korrekt vård enligt de allra senaste forskningsrön sätts in mot den akut och kanske traumatiserade patienten. Läkarens föreläsning och ord lät betryggande och bra, det var då jag ställde frågan. Har ni även haft i beaktande om personalens säkerhet då vår stad ser ut som den gör, att ni är realistiska om att vi lever i en stad som blir otryggare för varje dag som går?

Jag fick svar om att så var fallet, det fanns säkerhetstänk och så berättade han om hur det var när han arbetade vid sjukhus i Johannesburg Sydafrika, där var läkarna beväpnade med skjutvapen. Oj oj oj tänkte jag, så våldsamt det måste vara där

Säkerheten då, 2011, var fler väktare. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna, mängder av larm från akuten har gått till polis om rop på hjälp, det har inrättats säkra flyktvägar för personal att använda då Malmöborna vill döda sjukvårdspersonal.

Och jag undrar när vi nås av rapport om att sjukhuspersonal i Sverige är beväpnad som man är i Johannesburg. Ni som läser denna krönika måste förstå att jag har varit med om en helt annan tid, en tid då vi Malmöbor var ett mycket mer stillsamt folk. På den tiden var vi skåningar sådär omtalat sävliga oavsett om vi var friska och krya eller om vi hade ont. Vi var trygga i oss själva, och vi var trygga med de som hade som uppgift att hjälpa och läka oss.

De personer i samhället som med makt förändrat våra hemmiljöer till hårda och våldsamma platser att vistas i har mycket att stå till svars för. Vi har gett bort mandat att ta beslut för oss, såklart inte mot oss.

Jag kommer inte att bli förvånad om vi inom snar framtid ser sjukvårdspersonal beväpnad, för sin säkerhet. Hur ställer vi oss till det? Kommer vi så småningom att anse skjutvapen på vårdinrättningar som helt normalt, då vi lever i ett ”mångkulturellt” inferno.

Det finns så mycket som vi vänjer oss vid, detta var ett exempel av många.