Jalles poetiska ark – del 4: Denna mödosamma världen

Alla har vi gimmicks, talesätt eller lustiga ord som kommer och går. Ett ord som jag har svårt för är ”boomer”, som direkt visade sig vara så vagt att det slängs på allt och alla. Och vem kräks inte på ordet ”liberal” nuförtiden. När högerfronten en tid nu har ifrågasatt ordets sundhet svarar hart när varenda dåre inom det svenska etablissemanget ”jag som liberal…”. Helt nyligen har jag hört inte bara centerflickor tugga mantrat om och om och om och om och om och om igen, som en övercatchig 90-talsdänga gick. Nu svänger även sossar och miljöpartister med ordet, om jag inte har hört helt galet. Jag väntar bara på att Åsa Lindeborg och Göran Greider ska stämma in i kören.

Själv sade jag för några år sedan något i stil med: ”Å, vad ska vi ta oss till i denna mödosamma världen” och fick med mig kollegor och andra som är svaga för ord. Alla klämde i med ett ”denna mödosamma världen”. Orden kommer från en mycket känd svensk dikt från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Författarinnan hette Anna Maria Lenngren som var en av våra bästa upplysningspoeter. Många av sina dikter publicerade hon i sin mans tidning Stockholms-Posten.

Hennes signum var träffsäkerheten. Ingen svensk poet har med så enkla medel träffat mitt i prick när det gäller att beskriva personer och situationer, gärna på ett löjeväckande sätt. Vilket förstås gör det hela tankeväckande! Där har vi upplysningens dubbla tanke, åtminstone bland många av dess författare. Det skulle svida hos adelsmän, präster, dumskallar, högmodiga m.fl. som levde på gamla meriter eller bara var vidskepliga, typer etc. Samtidigt skulle satiren väcka tankar: är jag moralisk, är jag klyftig, är jag duglig? Lenngrens verskonst förstärker det hon vill träffa; det är uppenbar vers men inte tillgjort eller förkonstlat utan enkelt rakt språk som man kan läsa högt utan att det låter som konstfull poesi.

Lenngren fångar den fete prosten perfekt där han ligger i sin säng och äter kyckling och likör till frukost. Ett fåtal rader räcker för att få en knivskarp bild av hela situationen och personen i centrum. Och det viktigaste – det löjeväckande hos personen. Prästen skulle vara en själens och allvarets man, och så ligger han pöser i sängen med kycklingklubba. Hänger sig åt den enklaste materia – inte finessrikt utan som ett simpelt svullo! Som till och med när han ligger i sängen pustar och flämtar av ansträngningen – hans nit – av att äta!

Det han flämtar ur sig är förstås de gamla moraliska floskelreglerna, som prästen själv i sin svaghet bryter mot. Och så slutraderna med det redan år 1800 föråldrade språket: ”thin, styrko, thenna” var gammal stavning och grammatik (häfde, hufvud m.m. är stavning som levde kvar till reformen 1905), något som hade reviderats under 1700-talet men som den fete prosten missat.

Lenngrens dikt träffade säkert mången prost när det begav sig. Men vem passar in på prosten i vår leda tid, då förljugenhet, hyckleri, dumhet, högmod och pösighet dominerar mer än någonsin tidigare – särskilt på vår förnämsta ort: Helgeandsholmen, där våra riksdagsledamöter huserar (om de ens orkar dra sig ur sängen eller hellre ligger kvar och käkar chips och cashar in)?

Det blir förstås många som slåss om kandidaturen. Ylva Johansson har cashat in sedan Lenngrens tid och borde nog redan då stämplats ut, högmodets högborg Anders Drygeman återvänder utan skam i kroppen, Ibrahim Baylan, ja vad säga om honom, Peter Eriksson… öh…, Annie Lööf är vilsen som ett höstlöv – den ena sämre än den andra.

Nej, dagen till ära får dagens prost vara riksdagens mest meningslösa figur. Ni vet alla vem det är – Jan Björklund. Ingen är mer obsolet, mer politiskt sett plufsig och pösig, mer mån om att låta moraliskt korrekt, mer tjatig om synden (nationalismen och SD), mer utan blick och fokus. Och om karln säger ”jag som liberal…” en gång till – då blir det nog jag som ropar: O, Herre, mig thin styrko gif i thenna mödosamma världen! Eller ringer Trumpen och ber honom släcka ned!

Vår prost jag häromdagen såg
en morgon, då han ännu låg
matt utsträckt mellan tvenne lakan.
Hans kinder hade rosens färg,
hans runda armar hull och märg,
och magen, kullrig som ett berg
sig häfde upp mot isterhakan.
Vid sängen stod ett bord, där denne andans man
sin frukost redan färdig fann
af smör och kycklingar, så läcker och så härlig.
Hans vördighet grep saken an
och fann likören rätt begärlig.
Sen han nu visat mycken nit
med klunk för klunk och bit för bit,
han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden
och ropte: »Store Gud, hvad är vårt usla lif?
En ständig kamp mot synd och flärden.
O, Herre, mig thin styrko gif
i thenna mödosamma världen!»

Anna Maria Lenngren