L-politiker ville stoppa SD i talarstolen

Det var när SDs Patrik Hult tog till orda i talarstolen som L-politikern Marianne Ehm Thorell tycker att att någon borde ha tystat honom. Det han sa var helt enkelt inte okej, menar hon:

– Jag tänkte att detta kan inte vara sant att det står en av mina kollegor och insinuerar i fullmäktige att alla människor i Mellanstaden är potentiella terrorister. De förtjänar inte ett sådant epitet

Det är den ena sidan av historien. Frågan återstår om det var det som Hult sa, eller om Ehm Thorell har hört lite som hon själv vill. SR citerar Hult och skriver att han bland annat sa:

”Jag är riktigt skrämd. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi får en terroristrättegång från någon från Mellanstaden.”

Nog kan man förvänta sig att det ska hållas en viss stil och klass i kommunfullmäktige och under vissa förutsättningar ska ordföranden kunna gå in och säga ifrån. Men här verkar det ju som att L-kvinnan helt enkelt har hört något helt annat än vad som sades.

Kommunfullmäktiges ordförande, Gunilla Eklöf, verkade dock inte heller hört när SD-politikern anklagade alla muslimer i Mellanstaden för att vara terrorister (potentiella terrorister). Hon konstaterar att det var en turbulent debatt och om hon hört honom säga dylikt så hade hon stoppat honom.

En fundering i anknytning till detta blir: hur ofta händer det? När det talas om hat och hot, både på nätet och i det verkliga livet, hur ofta handlar det om att hysteriska aktivistpolitiker helt enkelt inte lyssnar utan låter sin egen fantasi och sina fördomar om sina politiska motståndare få fritt utrymme?

Kan det vara så att de tar åt sig i onödan och förvandlar ifrågasättanden och argument till personangrepp och hot?

Mer ofta än sällan, är nog den dystra verkligheten.