”Tillbaka till 2012” – hur dum får en människa vara?

En cancersjuk människa kan leva i oerhörd smärta. Men jag skulle bli förvånad om han eller hon hellre skulle välja att vrida klockan tillbaka till tiden före smärtan istället för innan sjukdomen faktiskt bet sig fast. Man vill ju bota sjukdomen i tid, inte bara leva symptomfri. Eller?

När det gäller Sverige, och ännu mer när det gäller Sverige och invandring finns det dock människor som bara vill backa bandet precis så mycket att invandringen ännu inte drabbat just dem.

Det är givetvis ett gränslöst dumt sätt att tänka. Vi valde fel väg långt innan dess.

Som den lillgamle pojk jag var såg jag detta som väldigt ung. Nationalismen var inte mogen att jobba för verklig förändring på den tiden. Det fanns några verkligt duktiga individer som förstod och försökte, Leif Zeilon och Jan Milld exempelvis men på det stora hela var den dåtida rörelsen ganska upptagen med att binda ris åt sin egen rygg. Antagligen men inte helt säkert ivrigt assisterade av sådana som inte delade vår syn på saken.

Nu kan man inte backa några band och det finns inga nollställningsknappar, vare sig till 2012 eller till 1975. Men det är nyttigt att förstå var man gick fel så att man kan lära sig och angripa rätt felslut. Man kan självklart göra det lätt för sig och säga att vi har släppt in för många invandrare och det är ju svårt att motsäga men det är självklart inte så enkelt.

En välfärdsstat kräver strikt bevakade gränser. Ju mindre välfärd desto mindre attraktionskraft har landet på människa som ill leva på andras arbete. Det är dessutom så att den egna befolkningen gynnas av att incitamenten uppmuntrar positiva egenskaper hos människan än sniken opportunism. Så, den första åtgärden blir att skära i fördelningssystemen.

Att stänga gränserna är lite sent men vi måste göra det med. Och få tillbaka andelen icke-svenskar till en bråkdel av vad den är idag. Lättare sagt än gjort men det måste ju göras.

Så vad är den idealiska tiden att sträva efter? När var nivåerna som bäst? Antagligen längre tillbaka än vad de flesta tänker sig. Kanske mitten på sextiotalet? Man pratar ofta om 1975 och besluten som togs då men de kunde bara fattas på grund av tidigare dåliga vägval.

Tänk er en befolkningssammansättning liknande den vi hade 1965 och dåtidens skatt som var hälften av idag. Förutom att vi inte hade alla absurda punktskatter och att det då var fyra år kvar tills momsen infördes. (Ok, det fanns OMS, dess föregångare.) En familj kunde gå runt på en persons arbete och psykisk ohälsa bland barn var något ytterligt ovanligt. Kanske för att barnen oftast fick vara med sin mamma? Tänk er allt detta ihop med den tekniska utveckling vi haft sedan dess!

Det absurda är att vi haft en teknisk utveckling utan like, vi har dessutom exporterat våra arbeten till fjärran östern och ÄNDÅ är det omöjligt för de allra flesta familjer att gå runt på en lön. Det är fasen så absurt att det inte kan vara något annat än en avsiktlig konstruktion.

Vi har gjort stora misstag i vår historia. Vi ska rätta till dem men vi måste inse att vi kommer att tvingas vara långt mer drastiska än vad de flesta fattar. Är vi redo för det? Eller sa vi vänta tills det faktiskt blir försent?